i Anterselva i går.
För första gången någonsin såg jag en världscuptävling live i skidskytte. Det hände i dag i Anterselva, eller Antholz, i norra Italien. Varför inte, när jag nu råkade vara i trakten. Och Anterselva är ju sagolikt vackert. Inte minst i dag när det var vindstilla och solen sken från en klarblå himmel.
På programmet stod herrarnas stafett och damernas masstart. Det blev ingen stor dag för de nordiska länderna, och allra minst för Finland. Herrarna hade inte ens lag i stafetten. Grrr! Kaisa Mäkäräinen var enda finländska deltagaren. Hon hade som vanligt problem med skyttet och placerade sig på 11:e plats. Vann gjorde vitryskan Darya Domracheva, något överraskande. I herrstafetten knep fransmännen segern.
Men vilken fest! Att skidskytte är stort i mellan- och sydeuropa har man ju anat. Så det var verkligen en upplevelse att se och höra när 20 000 entusiaster höll i gång.
Det var en högljudd publik. Men sakkunnig vågar jag påstå. I alla fall var publiken mycket disciplinerad. Det var intressant att höra hur skränet blev ett sakta nojs för att helt dö ut när åkarna kom till vallen. När skyttet inleddes var det absolut dödstyst i stadion. Publiken, företrädesvis tyskarna, skanderade ett unisont ”hej” för alla träffarna. Och i Anterselva kommer det ett kraftigt eko från bergen av dessa hejrop. Det var häftigt!
Jag har varit i Anterselva två gånger tidigare. Inte på någon tävling utan bara för att söndagsåka i den otroligt vackra omgivningen. En sak har jag funderat på. Var parkerar publiken? Den vackra skidstadion ligger helt ensam i skogen. Inte en enda parkering syns till. I dag fick jag svaret. Bilarna och bussarna parkeras nere i byn. Transporten upp, och ner, sker med shuttle-bussar. Så räkna med att det blir lite kö, och att det tar en stund innan 20 000 personer är nerskjutsade efter tävlingarnas slut.
Att jag åkte till Anterselva ångrar jag verkligen inte.
Anterselva 22 januari 2012. Foto: Pål
Nu är också den avverkad för min del, den klassiska versionen av Dolomitenlauf. Den är inte sämre än fristilsversionen nere i Lienz, men knappast lättare.
Temperaturen höll sig nätt och jämt under noll. Det hade kommit lite nysnö under natten så glidet var inte det bästa. Men det blev lyckligtvis inget problem med frysande fästvalla i dag.
I dag gjorde jag något som aldrig brukar göra, men som jag förståss alltid borde göra. Jag vallade fästet på plats strax innan start. Men det var nog mer tur än skicklighet att skidorna fungerade så bra som de gjorde. Näst intill perfekt i något växlande förhållanden. Fästvalla: Teho Base i botten + 1 varv K18 + 3 varv K12 toppat med K15. Vauhtis burkar alla. Nymodigheten förde en nackdel med sig. Jag hann aldrig placera mina skidor i startfållan. Jag hamnade längst bak bland anorakerna.
Större delen av det 42 km långa loppet skidas på en samma åker. Spåret är draget som en serpentinväg på det sluttande gärdet. Kanske aningen trist, men annars är ju omgivningen här alldeles fantastisk. I synnerhet i dag när solen sken och vi hade minusgrader, om än bara en.
Banprofilen hör till de bättre, sett ur min synvinkel. Lätt skidåkning i drygt 15 km. Först då kom stigningarna. För en som jag, som saknar nästan all fysik, vore det förståss bättre om backarna aldrig kom.
Dolomitenlauf var det första loppet jag skidade utanför Norden. Det var år 2004. Sen dess har jag inte varit här. Så det är lite att uppliva gamla minnen.
Banprofilen i Dolomitenlauf klassiskt 2012
På förmiddagen var jag uppe i Obertilliach och provade spåret. Den klassiska delen av av Dolomitenlauf skidas där i morgon. Där skidas förresten också söndagens fristilslopp. Det är flyttat från Lienz till Obertilliach på grund av snöbrist. Loppet är endast 42 km långt, men kräver sannolikt sitt eftersom det går på 1 400 m höjd.
Förmiddagens åkning var ingen munter historia. Det var nollgradigt och snöfall inledningsvis. All vallning jag provade frös under. Senare klarnade vädret upp lite, men föret var fortsatt problematiskt. Tills i morgon utlovas dock lite kallare väder. Det hoppas jag på.
I kväll blir det att kolla in Dolomitensprint som går här alldeles i stadskärnan av Lienz. Den har hunnit bli en gammal tradition redan och det är mycket uppvisning och show över den. Lite spektakulär med tvära kurvor och hopp. Några elitlöpare finns i alla fall med. Jag träffade just Teemu Kattilakoski här på gatan. Han skall skida sprinten i kväll också. Teemu har för övrigt vunnit Dolomitenlauf en gång, år 2009.
Obertilliach 20 januari 2012
gånger BodyPump kom jag upp till denna vinter. Men det får duga även om målsättningen låg lite högre. Jag gissar att det inte blir några fler gånger nu, eftersom det börjar dra i hop sig på långloppsfronten. Första start redan på lördag.
I brist på bättre gnider vi på vid golfbanan. Spåret är lite löst och fladdrigt, men snö finns så att det nätt och jämt går att skida. En runda runt alla fyra gläntorna mäter 3,0 km. Det nöjer vi oss med just nu.
Håkan flintar på.
hemåt, redan i går kväll. Självfallet idiotiskt, att helt frivilligt lämna det fina vinterlandskapet och återvända till sörjan. Men kanske ändå helt på sin plats att varva avskildheten med lite social samvaro också. Och så blir det barndop till helgen!
I ärlighetens namn kan tilläggas att kroppen nog behöver lite vila nu, efter sex dagar på skidor.
Veckan i siffror:
Antal länkar: 6
Summa distans: 196 km
Snittlängd: 32,7 km
Tid i spåret: 14:51
Snittfart: 4:33 min/km
Medelpuls: 152
Levi by night 3.1.2012
i följd på skidor. De fina förhållandena håller i sig. Det är bara att tacka!
I siffror:
Distans: 36,750 km
Tid i spåret: 2:44
Medelpuls: 152
Glidvalla: Vauhti LF grön + Speed Gel. Fäste: Svix VR 40. Fungerade hyfsat.
Temperatur: -9 °C. Luftfuktighet: ca 94%
Dagen länk är avklarad. Det blev en repris på gårdagen. Det kom mycket nysnö under natten så spåren var lite lösa. Glidet var heller inte lika bra i dag. Och definitivt inte gubben. Men tre timmar på skidor är väl en bra avslutning på året.
Annars så hade jag inför säsongen planerat att skida Dolomitenlauf och Marcialonga. Men Marcialonga blev fulltecknat i ett tidigt skede och jag blev utan startnummer. I går kväll kom en liten överraskning från Norge. Jag blev erbjuden ett startnummer pga en annullering. Det kan man väl inte tacka nej till?
mellan sörjan där hemma och vintervädret här i norr. Snötäcket i Levi är drygt 40 cm och köldgrader ganska lagom just nu. Så ser det också ut att fortsätta de närmaste dagarna.
Dagens skidtur i lätt snöfall mätte 36 km. Trots nysnön var glidet nästan obegripligt bra.
Distans: 36,750 km
Tid i spåret: 2:44
Medelpuls: 159
Glidvalla: Vauhti LF grön. Fäste: Swix VR 40
Temperatur: -6 °C. Luftfuktighet: ca 97%
Samma koncept på spinnsidan, men kortare länk.
Under den gångna veckan i Levi har jag gjort som norrmännen brukar säga, jeg gikk på ski. Bara med den skillnaden att jag verkligen GICK. Det brukar norrmännen sällan göra.
Men det gäller för en gammal att att hålla ihop. Det blir ohjälpligt en chock för kroppen att plötsligt stå på skidor varje dag. Fast man vänjer sig överraskande snabbt. Det har jag konstaterat många gånger. Efter de tre första dagarna brukar det värsta vara över.
Det var milt väder, runt nollstrecket, från tisdag och framåt. Och det passar mig ganska bra. Åtskilliga gånger har kylan ställt till bekymmer. Vallningsproblemen som eventuellt uppstår vid milt väder är ju lätta att kringgå. Man tar till skejtingskidorna. Fast de är extra jobbiga att gå med!
Veckan i siffror:
Antal länkar: 5
Summa distans: 144 km
Totaltid: 11:53:30
Medelhastighet: 12,6 km/h
Medelpuls: 152
Tacksam över möjligheten att åter ha fått skida i fina spår drar jag nu hemåt. Det blir som vanligt att reda upp på jobbet efter allt lorvande. Och huset skall julstädas. Men det hinner jag självfallet med. Gardinbyte ingår nämligen inte alls i åtagandet.
försvann med tövädret och nattens blåst. All snö drösade ner från träden. Men skidspåren är i prima skick. Det tillfredställer åtminstone en anspråkslös motionär.
är att Vauhti K15 har en tendens att frysa i nysnö. Jag har påstått det tidigare och jag har pärrat med Johan om det, utan att vi varit överens. Isbildning i fästvallan kan ju bero på flera saker, men efter dagens erfarenhet viker jag mig inte. Föret i dag: Temperatur -4…-2 °C, lätt snöfall, luftfuktighet 100% (enligt FMI).
Den första Mantec World Cup slipmaskinen har tagits i bruk i Finland. Den finns hos Kimmo Vilen på Suksilaboratorio i Jämijärvi. Om jag förstått saken rätt så har det funnits bara en sådan slipmaskin tidigare i hela Norden. Det är norska skidlandslaget som har den.
Det handlar således om ett synnerligen avancerat verktyg för slipning av olika strukturer på skidor. Strukturen i skidans belag har ju en alldeles avgörande betydelse för hur skidan fungerar i olika fören. Den allt viktigare sliptekniken bidrar i hög grad till att skidsporten är en utpräglad materialsport. Tråkigt eftersom det oundvikligen blir en resursfråga. Men samtidigt också en intressant krydda.
Mantecmaskinen och strukturslipningar överlag är inget vi vanliga dödliga behöver hetsa upp oss över. Men för tävlingsåkarna och finsmakarna är det antagligen en intressant nyhet.
Äntligen fick jag ändan ur vagnen och kom mig i väg till tunneln i Jämijärvi. Bättre sent än aldrig heter det ju.
Första skidturen brukar aldrig vara lätt. Åtminstone kommer jag inte ihåg någon sådan. Jag hade all orsak att befara det värsta eftersom jag slarvat oförlåtligt med barmarksträningen. Inte ett enda stavgångspass har jag fått till på hela hösten.
Smått överraskad blev jag därför över att jag orkade skida två timmar. Det duger mer än väl åt mig i debuten.
Tidningen Juoksija-lehti firar 40-års jubileum i år. Därmed är tidningen den äldsta inom sitt område i hela Europa. Förutom löpningen så har uthållighetsgrenarna skidåkning, orientering och cykling fått utrymme i tidningen. Själv har jag varit prenumerant i 29 år.
Nyligen nåddes vi av den tråkiga nyheten att tidningen grundare och ägare Tapio Pekola avlidit, 71 år gammal. Pekola dog den 18 oktober. Det sätter förståss sordin på feststämningen.
Tapio Pekola var speciell på många sätt, en personlighet. Han var nog lite bohemisk till sättet, men också en sann idealist, orädd att säga sin mening. Idrotten skulle vara ärlig. Han tog ständigt pulsen på toppidrotten, men glömde aldrig oss vanliga motionärer.
Min erfarenhet är att Tapio Pekola också var mycket gästfri. Jag frågade en gång om råd med bilparkeringen vid flygfältet i Helsingfors. Pekola svarade att vi kunde parkera på hans gårdsplan. Han bodde nämligen nära flygfältet. När vi förde dit bilen tidigt en morgon bjöd han in oss hela familjen på frukost. Där åt vi havregrynsgröt som hans fru Kerttu kokade.
Frid över hans minne!
Tapio Pekola, 1940-2011. Bilden är tagen på Lanzarote 1996.
Motionslöpningen har gett mig många fina minnen från flera årtionden. En alldeles speciell glädjekälla har Vindelälvsloppet varit. Vindelälvsloppet var en stafett som gick längs med hela den fritt forsande och natursköna Vindelälven. Men från Videlälvsloppet kommer också ett minne lite mer åt det dystrare hållet.
Året var 1988 när jag fick en fråga av Maratonblåbärens lagledare. ”Kommer du med på årets Vindelälvslopp? Vi har en sträcka ledig ännu”. Jag är ju i allmänhet inte nödbedd i sådana situationer, så jag lovade förståss.
Den lediga sträckan visade sig vara en 19 km sträcka från Åmsele till Strycksele. Alltså jag skulle starta i Åmsele. Just det var lite smolk i bägaren.
Till saken hör att trippelmordet i Åmsele hade ägt rum ett par veckor tidigare, där två finländare var gärningsmännen. Jag tyckte inte att det var speciellt muntert att vara finländare i Åmsele just då. Jag kommer ännu ihåg hur jag stod och trycke i ett hörn inne i kvarnen som finns mitt i byn, medan jag väntade på att växla. Jag hoppades innerligt att speakern inte skulle notera oss överhuvud taget. Strax efter starten passerade jag uppfarten till kyrkan där morden hade ägt rum. Det var lite kusligt.
I övrigt har jag inte behövt skämmas som finländare i löparsammanhang.
Dessa tankar gjorde sig påminda i dag när jag hörde att Valjakkala rymt åter en gång.
Ett nytt dråpslag mot skidsporten i Finland. Nyheten som kom idag att Juha Lallukka testat positivt på ett tillväxthormon är fullständigt obegriplig. Att hoppas på en begriplig förklaring är antagligen att hoppas för mycket.
Det är en enorm skada. Såret är ännu inte på långt när läkt efter händelserna i Lahtis för 10 år sen. Nu kommer läkningstiden ytterligare att förlängas. Vilka de ekonomiska förlusterna blir vet ingen.
Oberoende om Lallukka har kontrakt eller inte så har han ett ansvar. Det har alla som drar på sig landslagsdressen. Det är också skidförbundets sak att ställa möjligast hårda krav på alla inblandade.
Man undrar ju hur Lallukka har resonerat. Om han blir fälld kastar det ohjälpligt en skugga också över Oslo-VM. Inte enbart över honom utan även över det finska laget. Har Lallukka funderat i dessa banor någon gång?
Det kan inte vara speciellt muntert för någon av de finländska skidlöparna att nu resa till Sjusjøen. En bättre upptakt på säsongen hade jag nog önskat.
Jag passade på och lät slipa belagen på nästan alla mina skidpar, lagom till säsongsupptakten. Det är är ju viktigt att åtminstone utrustningen är i skick när inte gubben duger så mycket till.
Det blev en rätt fin och rak struktur på samtliga par. Tanken är att använda rilljärn de gånger grövre strukturer behövs.
Några skidpar rörde jag ändå inte. T.ex. ett par Madshus med en R 20 slipning av Lorentz. Jag nändes helt enkelt inte.
Ultralöparen Rune Larsson höll en intressant och medryckande föreläsning i Kulturhuset i kväll. Den handlade inte enbart om löpning, utan också om hur man i övrigt kan uppnå sina mål i livet. Han framhöll att tron på det man gör är väldigt avgörande. Men framför allt att glädjen hela tiden skall finnas med. Rune Larsson gav inte mycket för disciplinerade träningsprogram, utan menade att det blott och enbart skall handla om njutbar träning. Först då orkar man träna tillräckligt mycket.
Rune Larsson har sprungit 230 000 km hittills i karriären. Endast en gång i livet har han dragits med en liten idrottsskada. Han har gjort 2:18 på maraton och satt flera svenska rekord på ultradistanser. Han har tagit sig med roddbåt över Atlanten och i sommar sprang han från Portugal hem till Trollhättan.
Intressant person den här Rune alltså. Läs mer på hans hemsida.
från Stockholm Halvmarathon kommer här ännu, sent omsider. Något ensidigt bara.
är avklarad. Stockholm Halvmarathon blev en alltigenom positiv historia. Att svenskarna kan arrangera har vi fått uppleva åtskilliga gånger tidigare. Stocholm Halvmarathon är inget undantag. En mycket trevlig tillställning med en bana nästan helt i Stockholms innerstad. Efter starten från Slottet, först en runda ut till Vasastan varpå följer ett varv runt Kungsholmen, sedan förbi Gamla Stan till Slussen för att avslutas med en runda runt Söder med målgång vid Slottet.
Jag är också nöjd med mitt eget lopp. Det tror jag frun är också, alltså med sitt eget. Hon har tränat ännu mindre än jag.
Jag hade två målsättningar, en resultatmässig och en taktisk. Jag skulle göra en tid bättre än i Levi, helst under 1:50. För att nå detta beslöt jag att hänga på 1:45-hararna från början, även om jag visste att det var för hårt tempo. Jag lyckades följa hararna i sex kilometer, endast, innan jag måste släppa. Men jag såg skymten av dem ända till 10 km, och det var jag nöjd med. Farten sjönk betänkligt på slutet. Men jag är ändå nöjd med loppet som helhet, liksom med sluttiden strax under 1:48.
Det var ju annars ett fantastiskt vackert och fint löpväder.
Stockholm Halvmarathon löps i morgon. Starten sker kl. 16:00 utanför slottet. Det är ett lopp med gamla anor. Arrangören menar att upprinnelsen finns att söka redan på 1920-talet när arrangemanget gick under namnet Stockholmsloppet. Loppet har bytt namn flera gånger sen dess, har bl.a. hetat Lilla Maran och S:t Eriksloppet innan det år 2007 blev Stockholm Halvmarathon. Loppet har växt kraftigt i popularitet de senaste åren. I år är 15 158 löpare anmälda, från 69 olika länder. Det är rekord.
Vi kunde inte hålla oss utan hämtade ut startnummer i Kungsträdgården för en stund sen. Lika bra att delta när man ändå är här.
mot Sverige skall helst följas live. Ingen tvekan därom. Men när bekvämligheten tar överhanden blir ju den egna soffan ett alternativ. Inte så dåligt det heller, sist och slutligen.
På den traditionella dagen-efter-maraton-vandringen över Kätkä syntes inte många människor till. Det är heller inte så konstigt, höstsäsongen har inte börjat ännu.
Att Ruskamaraton nu flyttats till första helgen i September harmar åtminstone mig. Visserligen har jag förståelse för företagarna som vill förlänga den annars mycket korta höstsäsongen. Men mig passar det illa, och säkert många andra också. Att kombinera maraton och några dagars vandring i den höstskrudade lappländska naturen har alltid varit något att se fram emot. Det här var annars 15:e året i följd som jag var här. Om Ruskamaraton skall göra skäl för namnet borde det ha flyttats till den tredje helgen i stället.
Dagens promenad visade 18,4 km på GPS:en. Rutten över Kätkä är bitvis brant och stenig. Det var inte den här promenaden som mitt högra knä behövde bäst av allt just nu. Men vad är traditioner till för om inte till att följas?
Bogart 