Nu är också den avverkad för min del, den klassiska versionen av Dolomitenlauf. Den är inte sämre än fristilsversionen nere i Lienz, men knappast lättare.
Temperaturen höll sig nätt och jämt under noll. Det hade kommit lite nysnö under natten så glidet var inte det bästa. Men det blev lyckligtvis inget problem med frysande fästvalla i dag.
I dag gjorde jag något som aldrig brukar göra, men som jag förståss alltid borde göra. Jag vallade fästet på plats strax innan start. Men det var nog mer tur än skicklighet att skidorna fungerade så bra som de gjorde. Näst intill perfekt i något växlande förhållanden. Fästvalla: Teho Base i botten + 1 varv K18 + 3 varv K12 toppat med K15. Vauhtis burkar alla. Nymodigheten förde en nackdel med sig. Jag hann aldrig placera mina skidor i startfållan. Jag hamnade längst bak bland anorakerna.
Större delen av det 42 km långa loppet skidas på en samma åker. Spåret är draget som en serpentinväg på det sluttande gärdet. Kanske aningen trist, men annars är ju omgivningen här alldeles fantastisk. I synnerhet i dag när solen sken och vi hade minusgrader, om än bara en.
Banprofilen hör till de bättre, sett ur min synvinkel. Lätt skidåkning i drygt 15 km. Först då kom stigningarna. För en som jag, som saknar nästan all fysik, vore det förståss bättre om backarna aldrig kom.
Dolomitenlauf var det första loppet jag skidade utanför Norden. Det var år 2004. Sen dess har jag inte varit här. Så det är lite att uppliva gamla minnen.

Banprofilen i Dolomitenlauf klassiskt 2012