Lång, lång paus

Det blev en lång paus på bloggen, den längsta någonsin. Kommer bloggen alls att överleva? Vi får se.

Ännu längre paus har det blivit med min sommarskidåkning. Men nu fick jag äntligen till kort länk, 14 km. Inte så mycket men kanske ändå en början. Det är över 4 år sen jag senast rullade på asfalt.

Jag har alltid varit feg på rullskidor. När jag åker hemifrån tvingas jag korsa en massa vägar trots att jag håller mig till gång- och cykelbana. Jag har aldrig känt mig säker i trafiken och det blir bara sämre med åren.

Nu tog jag ett nytt grepp. Jag åkte bil till Fågelberget och körde rullskidor några varv mellan Stormossen och Kvevlax. Bra asfalt och inte en enda korsning. Det räckte för att rullskidåkningen skulle kännas säker.

Stötdämpare till skidstavar

När jag gick runt i en sportaffär i Mora förra månaden stötte jag på Staffanstaven (utvecklad av skidåkaren och vasaloppsvinnaren Staffan Larsson). Det är en stötdämpare avsedd för rullskidåkning som kan monteras på vilken standardstav som helst. Jag slog till direkt, konstruktionen kan vara värd att prova. Rullskidåkning är inget jag håller på eller trivs med, mycket beroende på att stötarna sliter på armar och axlar. Förhoppningen var att rullskidåkningen skulle bli roligare, i bästa fall.

Ännu har jag ingen recension att komma med. Det har gått över en månad sen jag monterade stötdämparna på ett par OneWay stavar och de är ännu oprovade. Orsaken är en inflammation i axeln som gör all stakning omöjlig. Så jag vet inte om Staffanstaven fungerar eller inte.

Och inte nog med att axeln krånglar. Hjärtläkaren tycker dessutom att jag skall ligga lågt, åtminstone tills vidare. Och ligga lågt, det gör man väl bäst på soffan?

Staffansstaven01240914

Utseendemässigt lämnar Staffansstaven en del övrigt att önska, åtminstone i kombination med en OneWay stav.

Utseendemässigt lämnar Staffansstaven en del övrigt att önska, åtminstone i kombination med en OneWay stav.

Det blir ett mellanår

Jag försöker röra på mig någorlunda flitigt, året runt. Men någon riktig träning värd namnet brukar jag sällan få till. Kommer inte ens ihåg när det skulle ha hänt senast.

Idag stakade jag på rullskidorna en timme i Botniahallen. Det kändes bättre än på länge. Nästan som ett träningspass.

Trots den positiva upplevelsen står det dock klart. Den här vintern blir ett mellanår. Det kan inte hjälpas. Hoppas det stannar vid ett.

Pulskurva vid intervallbetonad rullskidåkning den 29.1.2014

Pulskurva vid intervallbetonad rullskidåkning den 29.1.2014

Reviderar min uppfattning om rullskidor

Att åka rullskidor är inget jag fallit för. Visserligen brukar jag staka lite varje höst, men det har aldrig riktigt smakat.

Det är nog närmast asfalten som jag har emot. Den är skoningslös mot armar och axlar. Nästan alltid resulterar det i låsta muskler mellan skulderbladen.

Då gillar jag Mondo-underlaget i Botniahallen betydligt bättre. Skidorna vibrerar inte på den mjuka mattan och axlarna kommer enklare undan. Och så bjuder underlaget på ett passligt rullmotstånd. Plötsligt får man börja räkna rullskidåkningen som konditionsträning.

Utomhus har pulsen alltid hållits låg. Bjuder jag till lite i hallen stiger pulsen hur högt som helst. Så jag får nog lov att revidera min uppfattning om rullskidåkningen lite grann.

Pulskurvan från dagens rullskidåkning i Botniahallen.

Förklaring till kurvan: Dagens timmeslånga pass bestod av stakåkning. Inledningsvis 5 km lugnt, följt av 5 x 1 km tempo.  Mellan intervallerna 1 km lugnt.

Inomhussäsongen öppnad

Nu har jag öppnat inomhussäsongen. Jag stakade en knapp timme i Botniahallen. Mer än så orkade jag inte, tyvärr.

Jag har öppnat botniahallsäsongen åtskilliga gånger under åren. Men det har oftast stannat vid öppnandet. Det har visat sig omöjligt för mig att få till någon kontinuitet. Hallen erbjuder de facto ypperliga möjligheter. Men det förutsätter givetvis att hallen håller öppet.

I år skall jag försöka bättra mig, igen. Men som vanligt när jag väl kommit igång, så håller hallen stängt. Stängd är den alla helger under hösten och dessutom hela nästa vecka. I november är det ännu sämre. Av 30 dagar är hallen öppen endast 12 dagar. Sorgligt!

Tre veckors paus

Jag har inte rört på mig, inte en endaste meter, på över tre veckor. Visserligen har jag varit på hundpromenad några gånger, men det kan jag inte ens med bästa vilja i världen räkna. Så pass kort och långsamt går 15-åringen numera.

Mitt högerknä var inte bra före Jubileumsmaraton men ännu väldigt mycket sämre efteråt. Jag har haltat nästan ända hittills. Nu kan jag gå någorlunda normalt även om vissa rörelser smärtar.

Idag var jag ute för första gången efter den långa pausen. Jag testade lite på rullskidor. Det gick för sig där man kunde stå och staka rakt fram.

Liten statusuppdatering

I min bloggpresentation står det att bloggen bl.a skall handla om motion. Det har inte blivit mycket av den varan på senare tid. Kanske dags för en kort uppdatering av läget.

Tiden går! Det är redan tredje sommaren som löpningen lyser med sin frånvaro. Åtminstone nästan. Orsaken är de ryggbesvär som jag drog på mig i april 2009. Glädjande är ändå att ryggen hela tiden blivit bättre. Jag har till och med papper på att det mesta ser riktigt bra ut, både i höft och rygg. Det positiva utlåtande fick jag av läkaren Jussi Jouppila efter flera läkarbesök och två magnetröntgenundersökningar senaste sommar.

Skidåkningen gick problemfritt, åtminstone besvärade inte ryggen. Inför sommarsäsongen hade jag allvarliga planer på börja cykla. Det blev ändå inte av. Den mentala tröskeln till att plocka fram landsvägscykeln visade sig oöverkomlig. Varför vet jag inte. Cykeln hänger kvar på kroken och kommer knappast ner denna sommar. Självfallet blir det ingen Botniacykling i år heller.

Lite löpning har jag äntligen vågat mig på. Jag försöker få till ett par korta länkar, ca 7 km, i veckan. Målsättningen är att förlänga länkarna lite på höstsidan, för att se hur ryggen reagerar. Problemet är bara att jag har svårigheter med att orka löpa. Sakta jogging är enda alternativet just nu, ändå rusar pulsen i höjden direkt.

Tröskeln till rullskidåkning är också hög, men den är jag över nu. Har hunnit med några kortare länkar redan, och vi har bara juli månad! Rullskidåkning har aldrig riktigt smakat. Jag skall försöka få det ändrat lite, det sitter ju delvis i huvudet.

Summa sumarum: Lätt löpning varvat med korta rullskidlänkar. Näillä mennään!

Några bilder

från slutskedet av Storvalls rekordlopp kan ses här.

Världsrekordförsök

Stefan Storvall, vallachef för finska skidlandslaget senaste vinter, startar just nu sitt djärva forsök att knipa världsrekordet på rullskidor. Målet är att skida drygt 500 km under det närmaste dygnet! Han kommer att få det svettigt i Larsmo. För att slå det gamla rekordet är han tvungen att hålla ett otroligt högt tempo. Det kommer att krävas en fart som ligger en bra bit över 20 km/h hela dygnet igenom. Det är brutalt!

En av utmaningarna, gissar jag, är att få kroppen att ta upp all den energi som krävs. Stefan räknar med att förbruka ca 20 000 kcal. En sådan mängd skulle jag aldrig få i mig under ett dygn, inte när kroppen arbetar så intensivt. En annan utmaning är vädret. Onödigt varmt ser det ut att bli, dessutom risk för regn senare idag och störande vind.

Men ambitionen finns, och vi håller såklart tummarna! Senast i morgon förmiddag vet vi hur det gick. Så alla från Larsmo-Öja trakten, ut till vägen nu och heja!

Dubbelsurrogat

kan man kanske kalla rullskidåkning inomhus.

Vad gör en skidåkare när snön fattas? Rullskidor är kanske ett alternativ. Och när det inte är rullskidföre ute får det väl bli rullskidor inomhus. Så blev det i alla fall för mig idag när jag stakade en stund i Botniahallen.

Rullskidåkning i Botniahallen 13 januari 2007

Rullskidåkning i Botniahallen 13 januari 2007