Kvällens länk, -ett varv runt korset

Efter dagens aktiviteter försökte jag mig på en liten länk, för andra gången denna vecka. Det blev ett varv runt korset som ligger på höjden här ovanför. Endast 4 km och 150 höjdmeter kan jag bokföra, -så mycket mera tål jag inte just nu. Hur länge det räckte skriver jag dock inte.

Anfi01240915

Annonser

Bra sista dag

Vi startade vår sista dag på Gran Canaria redan i gryningen med en morgonlänk på stranden. För min del blev det 7 km barfotalöpning i sanden. Om inte löpning så något slags lunkande i alla fall.

Underlaget är helt perfekt för löpning när det är ebb. Stranden är som en 30 m bred landsväg med lagomhård sand. Det var fint att vara ute i morse när solen gick upp. En bra men kort sista dag fick vi.

Maspalomas01220415

Maspalomas02220415

Vasa Maraton fyller 30

I morgon är det igen dags för Vasa Maraton. Ett evenemang som dragit över 500 löpare de senaste åren. Fint löparväder utlovas till i morgon, precis som det har varit de flesta gångerna genom åren. Inte helt omöjligt att jubileumsloppet lockar till nytt deltagarrekord.

När Vasa Maraton drog i gång i tiderna var tanken att starten skulle ske på torget med en bana som delvis går genom stan men också längs Vasas fina stränder. Det blev bara en tanke. Den auktoritära polischefen på den tiden sade var skåpet skulle stå. Polisen skulle absolut inte ställa upp på några trafikarrangemang, något som självfallet hade varit nödvändigt. Tävlingsplatsen fick därmed bli Karlsplan och maratonbanan gick helt och hållet utanför stan. Det torde annars ha varit maratonprofilen Mauri JV. Öljymäki som kom med idén till loppet. Han har löpt varje år och ställer upp i morgon igen.

Det kom drygt 200 deltagare första året. Det var mer än vad arrangören förväntat sig, eftersom nummerlapparna tog slut. Själv var jag en av dem som kom till start. Det skulle vara kul om man ännu 30 år senare kunde ställa sig på startlinjen. Men något sådant är inte att tänka på för min del. För 30 år sen sprang jag på tiden 3:11:21 och det räckte till en fin 12:e plats i allmänna klassen. Men också på den tiden fanns det många i de äldre åldersklasserna som sprang fortare.

Av ren nostalgi tror jag att jag skall hämta ut en nummerlapp till kvartsmaraton. Det borde jag klara av, om inte annat så gående.

Tidningsklipp ur Pohjalainen för 30 år sen.

Tidningsklipp ur Pohjalainen för 30 år sen.

Lång tartanbana

Budapests kommersiella centrum ligger på Pest-sidan av Donau. Det var också där som vi bodde under vårt besök i staden förra veckan. Pest-sidan är ganska fattig på grönområden. Gatorna bildar ett finmaskigt nät och för t.ex. löpmotionärerna kan det vara svårt att hitta bra och sammanhängande motionsrundor.

Under en morgonlänk chansade vi och sökte oss till en ö som ligger mitt i Donaufloden mellan Margaretabron och Árpadbron. Det visade sig vara en riktig oas. Den 2,5 kilometer långa Margaretaön ( Margitsziget på ungerska ) består av väldiga parker och och lummiga trädgårdar. Som en lunga i storstadens mitt.

Ön visade sig också vara något av budapestjoggarnas Mekka. Runt hela holmen går en 5,2 km lång löprunda med en knappt meter bred tartanbana. Det är nog första gången jag löpt en så lång tartanbana.

Hela vår morgonlänk blev 12 km, vilket torde vara årsbästa för min del.

Motionsrunda på Margaretaön i Budapest. 5,2 km lång enligt Suunto Ambit. Underlag: Tartan.

Motionsrunda på Margaretaön i Budapest. 5,2 km lång enligt Suunto Ambit. Underlag: Tartan.

Meriterad trio

Resultatbilagan som kommer med Juoksija-lehti hade nyligen en imponerande pärmbild. Mark Shearman som tagit bilden fick till en riktig fullträff när han lyckades fånga trion Mo Farah, Kenenisa Bekele och Haile Gebrselassie på samma bild. Mark Shearman som fotograferat i åtta olympiska spel har radat upp fina idrottsbilder så länge jag kan minnas. Men jag skulle gissa att han är speciellt nöjd med denna bild som är tagen i Newcastle.

Trion på bilden har tillsammans kammat hem 24 världsrekord, 7 olympiska guld och 29 världsmästartitlar.

Jag brukar nästan uteslutande publicera egna bilder på bloggen men här skall jag göra ett undantag och ge plats åt Mark Shearmans foto.

Meriterade löpare på pärmen till Juoksija-lehtis resultatbilaga.

Meriterade löpare på pärmen till Juoksija-lehtis resultatbilaga.

Årets längsta

fotmarsch så här långt kan bokföras för min del. Morgonlänken blev hela 18 km.

Löpningen har legat nere en längre tid på grund av krånglande knän. Idag planerade vi in en lite längre morgonpromenad, som vi ändå startade med lite lätt jogging. Knäna kändes bättre än på länge så vi fortsatte jogga. Och konstigt nog orkade jag lunka hela länken. Farten var inte mer än någonstans i trakten mellan jogg och promenad, men ändå! Det blev i alla fall en riktig långlänk för en som inte löptränat det senaste året.

Vi startade i mörkret vid sjutiden och styrde kosan mot Malaga, förbi Torremolinos. Temperaturen var behaglig i tidig morgonstund, runt 20 grader. På hemvägen gick solen upp. En morgonlänk värd namnet alltså. Gissa om frukosten smakade efteråt!

Rutt01121013

Är det månne hunkarna?

Vilken imponerande mängd damer som kom till kvällens Nice Run i Vasa! Jag har inga uppgifter på antalet deltagare, men de måste ha varit i tusental. Nästan obegripligt att ett motionsevenemang i dessa trakter kan dra så många. Men riktigt roligt att se.

Jag vet inte vad dragplåstret är men arrangören har tydligen hittat det rätta receptet. Antagligen en mix av många saker. För inte är det väl enbart hunkarnas förtjänst?

Åtminstone jag skulle ha unnat damerna en varmare kväll. Att ha picnic i 13 grader, med lite regnstänk till, dämpar möjligtvis stämningen en aning. Lite oturligt med tanke på det fantastiska väder vi haft de senaste veckorna.

Broloppet 2012

Jag har aldrig någonsin sprungit Broloppet. Förvisso är det en stor skam att tvingas erkänna detta. Orsaken till att jag aldrig deltagit är att Broloppet brukar sammanfalla med antingen Vasamaraton eller Ruskamaraton. Dock inte i år.

För tillfället är mitt högerknä i så illa skick att någon löpning inte kommer på fråga. Det är inte ens nära. Men man kan ju alltid hoppas på bättre tider, att jag kan jogga igenom någon gång i framtiden.

Dagens insats består i några bilder.

Guldtränare

10 000 metersloppet i London OS blev en spännande historia som fick en intressant upplösning. Loppet vanns av Mo Farah från England före amerikanen Galen Rupp. Därmed var den afrikanska segersviten bruten.

Tätduon är träningkompisar och båda tränas av amerikanen Alberto Salazar. Vilket storslam han tar! Inte minst med tanke på hur Etiopien och Kenya dominerat på sistone inom långdistans. Alberto Salazar kör heller inte enbart med konventionella metoder om jag fattat rätt.

Segraren Mo Farah är måhända gynnad av sina afrikanska gener. Men eftersom han är uppvuxen i England och numera tränar i USA, måste resultatet ändå ses som en stor framgång för västerländsk löpning.

Landsvägsstafetten idag

Idag löptes igen landsvägsstafetten med det fina namnet Finland West Coast Race. Eller WCR. Det kan ha varit för 26:e gången om jag räknat rätt.

Loppet når inte på långt när upp till den nivå det hade under sina glansdagar i slutet av 80- och början av 90-talet. Lite konstigt att det inte drar eftersom löpningen börjar bli pop igen, speciellt bland unga. Själv deltog jag flitigt under de 20 första åren i loppets historia. Efter att Maratonblåbären tvingades kasta in handduken för flertalet år tillbaka har jag varit mer eller mindre hemlös. För laglös vill jag inte gärna kalla mig.

Dagen bjöd på ett idealiskt löpväder. Strålande sol och drygt 15 grader. Den nordliga vinden friskade i under dagen så den kanske störde lite på sina ställen.

Lite imponerad är jag över att min gode vän Leif Erikson hade fått ihop till ett eget lag. Eller var det nu så att han fick laget i 60-års present av familjen? Hur som helst, grattis till prestationen och grattis till de 60 åren! Jag missade ju själva dagen.

Någon gång tidigare har jag på allvar funderat över möjligheten till ett eget familjelag i WCR. I tanken laborerade jag lite med laguppställningen men kom inte längre än så. Numera är det riktiga intresset borta så det blir nog aldrig av.

Generationsväxling. Eriksons kör det klassiska, sonen tar över efter fadern.

Löparminne

Motionslöpningen har gett mig många fina minnen från flera årtionden. En alldeles speciell glädjekälla har Vindelälvsloppet varit. Vindelälvsloppet var en stafett som gick längs med hela den fritt forsande och natursköna Vindelälven. Men från Videlälvsloppet kommer också ett minne lite mer åt det dystrare hållet.

Året var 1988 när jag fick en fråga av Maratonblåbärens lagledare. ”Kommer du med på årets Vindelälvslopp? Vi har en sträcka ledig ännu”. Jag är ju i allmänhet inte nödbedd i sådana situationer, så jag lovade förståss.

Den lediga sträckan visade sig vara en 19 km sträcka från Åmsele till Strycksele. Alltså jag skulle starta i Åmsele. Just det var lite smolk i bägaren.

Till saken hör att trippelmordet i Åmsele hade ägt rum ett par veckor tidigare, där två finländare var gärningsmännen. Jag tyckte inte att det var speciellt muntert att vara finländare i Åmsele just då. Jag kommer ännu ihåg hur jag stod och trycke i ett hörn inne i kvarnen som finns mitt i byn, medan jag väntade på att växla. Jag hoppades innerligt att speakern inte skulle notera oss överhuvud taget. Strax efter starten passerade jag uppfarten till kyrkan där morden hade ägt rum. Det var lite kusligt.

I övrigt har jag inte behövt skämmas som finländare i löparsammanhang.

Dessa tankar gjorde sig påminda i dag när jag hörde att Valjakkala rymt åter en gång.

Liten statusuppdatering

I min bloggpresentation står det att bloggen bl.a skall handla om motion. Det har inte blivit mycket av den varan på senare tid. Kanske dags för en kort uppdatering av läget.

Tiden går! Det är redan tredje sommaren som löpningen lyser med sin frånvaro. Åtminstone nästan. Orsaken är de ryggbesvär som jag drog på mig i april 2009. Glädjande är ändå att ryggen hela tiden blivit bättre. Jag har till och med papper på att det mesta ser riktigt bra ut, både i höft och rygg. Det positiva utlåtande fick jag av läkaren Jussi Jouppila efter flera läkarbesök och två magnetröntgenundersökningar senaste sommar.

Skidåkningen gick problemfritt, åtminstone besvärade inte ryggen. Inför sommarsäsongen hade jag allvarliga planer på börja cykla. Det blev ändå inte av. Den mentala tröskeln till att plocka fram landsvägscykeln visade sig oöverkomlig. Varför vet jag inte. Cykeln hänger kvar på kroken och kommer knappast ner denna sommar. Självfallet blir det ingen Botniacykling i år heller.

Lite löpning har jag äntligen vågat mig på. Jag försöker få till ett par korta länkar, ca 7 km, i veckan. Målsättningen är att förlänga länkarna lite på höstsidan, för att se hur ryggen reagerar. Problemet är bara att jag har svårigheter med att orka löpa. Sakta jogging är enda alternativet just nu, ändå rusar pulsen i höjden direkt.

Tröskeln till rullskidåkning är också hög, men den är jag över nu. Har hunnit med några kortare länkar redan, och vi har bara juli månad! Rullskidåkning har aldrig riktigt smakat. Jag skall försöka få det ändrat lite, det sitter ju delvis i huvudet.

Summa sumarum: Lätt löpning varvat med korta rullskidlänkar. Näillä mennään!