med Lillkillen, åtminstone just nu. Medicineringen är avslutad och Ivar ser ut att må prima.

Det mesta jämnar ut sig i längden. Det tycks gälla oss hundägare också.

Vår förra hund Igor blev över 16 år gammal. Han var hur frisk som helst och behövde således aldrig besöka veterinären.

Annat är det med lillkillen Ivar. Han blir 6 månader idag och har fått en riktigt risig start i livet. Han har varit till veterinären åtminstone 7 gånger. Blivit opererad i tungan en gång, fått näringsdropp ett par gånger och ätit antibiotika i 45 dagar. Plus lite annan medicinering som ännu fortsätter, liksom antibiotikan.

Man kunde kanske tro att Ivar redan är ett riktigt vrak. Hur det går för honom vet vi inte, men just nu är han en levnadsglad och pigg valp. Sin bemärkelsedag firade han i sällskap med många andra på Juthbackamarknaden.

Ivar 6 månader.

Uppförsbacken fortsätter för lillkillen även om den tillfälligt planade ut. Det kom en överraskande vändning till det bättre. I ett enda huj.

Efter fem dagars spyende och utan att ha ätit det minsta lilla började allmäntillståndet bli oroväckande dåligt för valpen. Antibiotikakuren blev också lite på hälft eftersom inga piller gick att lura i honom längre. Visserligen hade vi tid reserverad för halsoperation i Seinäjoki på måndag morgon, men det var ännu många dagar dit. I går på morgonen började därför Matte ringa runt efter en akut veterinärstid, vilka inte är helt lätta att få i dessa tider. Efter ett tiotal samtal fick vi löfte om en tid i Nurmo ifall vi kunde komma genast. Det kunde vi. Endast frukosten blev lite på hälft när vi kastade oss i bilen och körde till Nurmo. Kliniken visade sig ligga ute i grönskan på den österbottniska prärien.

I Nurmo blev vi synnerligen väl omhändertagna. Veterinären lyssnade tålmodigt till vår berättelse om halsproblemen, antibiotikakurerna och spyendet. Han föreslog en grundligare och systematisk undersökning. Veterinären föreslog också ett halsprov innan operationen. Han sade också att spyendet inte nödvändigtvis har något med halsen att göra. Möjligtvis kunde spyendet bero på medicineringen. Det skulle senare visa sig att det berodde varken på halsen eller medicineringen.

Det blev blodprov, provtagning och näringsdropp. Droppet var viktigt nu efter den långa svälten. Det var visst något Hemohes-liknande han fick.

Blodproven analyserades genast. De var i huvudsak bra. Svaren på halsproven får vi nästa vecka. Då görs nya bedömningar om en eventuell operation. Någon operationen på måndag blir det således inte. Halsen såg lite problematiskt ut, den var fortsättningsvis infekterad. Och en knut sitter på tungan.

När vi sedan kom hem kom lottovinsten. Ivar gick rakt till diket och ställde sig, för första gången på hela veckan. Och ut kom en stor silikonplugg! Något han troligen fått i sig vid sommarstugan. Han hade gått med världens tätning i magen hela veckan. Undra på att han spydde. Att den överhuvudtaget kunde passera är mer än jag begriper. Hemohes verkar vara riktigt bra.

I ett huj blev det hund av honom igen. Fast nu är han bara hungrig.

Det är rejäl uppförsbacke för lillkillen nu. I måndags började han spy och det har hållit i sig ända tills idag. Har inte ätit och knappt druckit på tre dagar. Så i kväll valde matte att ge honom dropp. Det hade han inget emot. Han fick också lite medicin mot illamående.

Medicineringen och droppet hade snabb verkan. Efter en stund var han åtminstone lite piggare.

Såret efter abscessen har läkt men en knut sitter fortsättningsvis kvar på halsen. Det kan vara ett främmande föremål i halsen eller inne i tungan. Något som eventuellt måste opereras.

Ivar med dropp. Hemsjukhuset vårdar.