Årets Cykelvasan är avbockad.
Klarade mig igenom utan incidenter. Det är alltid målsättning nummer ett. Sluttiden blev ett par minuter långsammare än jag hoppats, men det kan jag leva med.
Fina förhållanden i sällskap med 13 000 andra. En kvalitétsdag, helt klart.
Bakväxeln på fruns MTB har krånglat till och från. Den är svår att reparera så det behövs en ny. Växeln som sitter där är en SRAM X9 som tyvärr inte tillverkas längre. En möjlig ersättare är SRAM X5 men jag beslöt att försöka få tag i originalväxeln.
Det visade sig vara svårare än jag trodde. Efter att ha synat flera tiotal cykelbutiker och reservdelslager i Europa och USA och kammat noll så hittade jag till slut en leverantör i Kina som hade två i lager. Den ena beställde jag. Kineserna bekräftade leveransen till tidigast 26 juni. Den kom den 25:e.
Efter cyklade 4260 km med originaldäcken på MTB-cykeln valde jag nu att byta. Tanken med bytet är att eliminera risken för punktering. Och så utlovas heller inget slicksföre till veckoslutets Cykelvasan. I värsta fall kan det bli riktigt smetigt.
Continental Race King
Det har blivit sparsamt med cyklandet i sommar. Någon bra anledning till svackan finns knappast. Men i går fick jag sällskap och det var precis vad som behövdes. Det blev en tur till småbåtshamnen i Vikminne, i huvudsak längs skogsvägar. Ingen långlänk direkt men ändå sommarens längsta. Passligt cykelväder dessutom.
Paus i Vikminne
Det blev en tur till Vörå i dag i sällskap med Håkan. Vi ville båda ha en långlänk på terrängcykeln och planen var därför att köra hela MTB 69-banan. Den blev ju lite på hälft förra gången vi försökte.
I dag lyckades vi, nästan. Men precis som förra gången tappade vi bort oss lite. Denna gång en bit före Komossa där några röda pilar på vägen, som inte hade med MTB-banan att göra, förde oss vilse. Det resulterade i 5 km extra. Detta hade knappast hänt om vi hade haft bankartan med, men båda ”glömde” vi.
Med några kilometer kvar kom ett häftigt åskregn. Det hade vi klarat oss undan om vi inte ”slösat” 23 minuter på felcyklingen i Komossa. Men hur som helst, en bra tur fick vi till. Min längsta någonsin på MTB-cykeln. I siffror: 75 km och 4,5 timmar.
All images by iPhone
Lättjan och bekvämligheten hade helt tagit över när jag beslöt att ge mig själv en spark i baken. Rent praktiskt gjorde jag det genom att köpa en terrängcykel.
Sparken hade avsedd effekt, åtminstone tillfälligt. Jag har nu varit ute så pass många gånger att jag själv är riktigt nöjd. Nästan lite överraskad. Det handlar inte om någon extremcykling för min del, jag håller mig till skogsvägar i första hand. Det fina med terrängcykeln är man kan hålla sig borta från den värsta trafiken. Att cykla ensam i skogen i lugnt tempo är både avslappnande och fridfullt.
Denna sensommardag bjöd på ett härligt väder. Solen sken från en klar himmel och kvicksilvret kröp över 20 grader. Jag tog en tur till Kuni och tillbaka. Men inte längs riksåttan utan till största delen genom skogen. Dagens rutt blev hemifrån, via Korsnäståget, Höstves, Storhälleberget, Båskas, Staversby, Miekka, längs Klumpvägen till Kuni där jag vände. Tillbaka längs Långträsk skogsväg, via Voitby, Båskas, Molnträsket, Skjutbanan, Fågelberget och hem. Det var kanske inte världens bekvämaste cykling på grund av grovt krossgrus men ändå en fin rutt. Nästan lite nostalgiskt att cykla mellan Kuni och Skatila. Det var där vi sprang Botniamarschen på 80-talet.
Mitt cyklande som legat nere i åratal fick ett uppsving denna sommar. En ny dimension öppnade sig i och med att jag halkade in på terrängcyklandet. Möjligtvis att det endast handlar om nyhetens behag.
Nu är några hundra kilometer avverkade på nya cykeln och i delvis nya miljöer. Erfarenheterna är enbart positiva. Jag tror knappast att jag kommer att ångra MTB-köpet. Det mesta cyklandet har skett på hyfsat bra skogsvägar. Men också lite off-road har jag hunnit prova.
Detsamma torde gälla på spinnsidan.
När jag sprang i cykelaffärer upptäckte jag en riktigt snygg ped. En MTB, Hand Made in USA med full suspension. Inget för mig ändå, eftersom det närmast var en damcykel. Det är lite synd att att en så fin cykel skall stå i affären så jag uppmanade frun att köpa. Hon var tveksam i det längsta men lät sig övertalas till slut.
Nu är det tveksamt om jag ens har hushållets finaste cykel längre. I så fall får jag skylla mig själv.
Cannondale RZ 120 Femin
till slut. Det blev en Wilier 501. En kolfiberram alltså. Om valet är vettigt eller inte återstår att se. Något negativt har jag dock inte hunnit upptäcka under några kortare inledande turer. Tvärtom, cykeln erbjuder en riktigt härlig och fin åkkänsla.
Men snabbt fick jag bekräftat det som jag smått befarat. Nämligen att även den här cykeln måste trampas!
Wilier 501XN. Årsmodell 2013 med kolfiberram.
Min motionscykling kom av sig, den hann inte ens börja. Någon Botniacykling blir det inte för min del denna sommar heller.
Nu skall jag göra ett sista desperat försök att komma igång med cyklandet. Jag tar fart och köper en helt ny cykel, en MTB. Jag är väl medveten om att det inte är cykeln det hänger på, men jag upplever att här behövs nu en riktig kick. Visserligen har jag har alltid sagt att jag inte behöver någon terrängcykel. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig.
Efter ett långt dividerande har jag nu lyckats reda ut vilken typ av cykel jag skall ha. Det blir en ”jäykkäperä”. Jag har också ringat in två tänkbara alternativ. Men sen tog det stopp. Hur jag än vrider, vänder och analyserar så kan jag inte bestämma mig.
Skulle jag välja med förnuftet skulle saken vara klar. Då blir det en Cube LTD Race. Men jag fungerar inte alltid så rationellt när det det gäller den här typen av anskaffningar. Därför hänger Wilier 501 fortsättningsvis med som ett alternativ.
Obeslutsamheten är total just nu.
Cube LTD Race 29 med aluminiumram
Wilier 501 XN med kolfiberram.
Bogart 