Igen!
Kan man annat än förundra sig över stadens fritidsverk? Det har nämligen valt att hålla slalombacken vid Öjberget stängd kvällstid denna vecka. Orsak: SPORTLOV!
Många saker inom fritidsverkat har förändrats till det bättre på senare år. Så jag skall inte klaga. Bara förvåna mig lite.
Nyligen förekom en debatt här på Bloggen.fi om pedofili. Debatten blev kortlivad men den var hetsig så länge den varade. Jag stod i beråd att kommentera vid några tillfällen, men lät bli. Det är inte på något sätt mitt område, om man säger så.
Jag begriper mig inte alls på det märkliga fenomenet pedofili. Jag kan inte fatta hur en människohjärna kan fungera så fel som den tydligen kan göra hos en pedofil. Hur går resonemanget hos en sådan person? Nå, information i frågan går antagligen att forska fram. Men tillräckligt intresserad har jag inte varit.
När jag läste inläggen och kommentarerna tyckte jag mig skönja en en viss polarisering mellan kvinnor och män i deras åsikter. Det upplevde jag som oerhört sorgligt. I en så allvarlig fråga bör vi stå eniga, man som kvinna. Också frågan om solidaritet inom olika sällskap skymtade i debatten. Nog skulle jag gärna tro att någon sådan inte kan finnas. Men jag är rädd för att det är önsketänkande. Föga smickrande att det är en mansdominerad ”gren”. Själv är jag inte speciellt våldsbenägen, brukar jag tro. Men det kan inte hjälpas att jag småler lite när jag tänker på Lisbeth Salanders sätt att hantera “gubbslemmet”.
Att frågan om pedofili lyfts fram och får uppmärksamhet är ju en positiv sak. Främst med tanke på de svaga och utsatta förståss. Endast på det sättet kan våldtäcktsmän och pedofiler sättas dit. Men även den medaljen har en baksida. Ett naturligt umgänge mellan barn och vuxna försvåras avsevärt av den hysteri som råder på vissa håll i samhället.
När jag var i Italien helt nyligen hamnade jag på krogen i Cavalese. Inte så att jag skulle ha befunnit mig i dåligt sällskap på något sätt. Nej, tvärtom! För sällan har jag haft så gott sällskap. Kolla nu bara bilden!
Och så bars det faktiskt upp en kollekt också. Det var ingen mindre än Anette Bøe (skidåkare på 80-talet med flera VM-guld) som gick med håven. Hon är ambassadör i ett sällskap som heter ”Aktiv mot kreft” och samlade in medel för cancervården. Självklart öppnade vi börsarna då.
Känner någon igen mitt sällskap på bilden?
Ledtråd 1: Personen till vänster, dubbel världsmästare. Han till höger, världsmästare och olympisk mästare.
Ledtråd 2: De är inga skidåkare.
Det luktar rök i Levi. Det började redan i går kväll med alla fyrverkerierna. Sedan har det fortsatt av bara farten. Men så handlar det ju inte om några småfaklor heller!
Ryssarna brukar ju ta ut svängarna lite extra när de firar nyår.
Till vilken nytta?
Är det Psalmboken eller rent av Nya Testamentet i den snygga pärmen? -Nej, ingendera i traditionell mening. Men kanske smarttelefonen utgör bådadera för nutidsmänniskan?
om han stått vid sandlådan och sett hur Johan och Pontus sitter och kastar sand i ögonen på varandra?
Ja, jag vet ju inte. Men min gissning är att Han förmanat och sagt: ”SLUTA NU, POJKAR!”
Tempot höjs dag för dag ju närmare julen vi kommer. Det finns stor risk att sådana som jag, som är lite trög och långsam i vändningarna, mest bara är i vägen. Den risken vill man ju inte ta, när den ändå så lätt kan undvikas. Jag tog mitt ansvar och drog norrut.
Kamos bjuder redan nu på julfriden. En av de få saker man med fördel kan ta ut i förskott.
Men visserligen är jag lite i vägen här i Levi också. Det händer genast när jag söker mig till skidspåret. Men det är sådant man kan vänja sig vid. När man är illa tvungen.
I dag gick första turen till och från Vasa med eltåg. Med på tåget, en Pendolino, fanns några höjdare som också deltog i invigningen. Det har lobbats mycket och länge för elektrifieringen, så det var antagligen en högtidsdag för många.
Elloken klarar sig med hälften av den energi som dieselloken förbrukar, och är därmed miljövänligare. Av någon konstig anledning fortsätter trafiken ännu med diesellok, parallellt med elloken.
Varför det räckt så här länge innan vasabanan elektrifierats kan man fråga sig. Redan på 1950-talet hade jag ett eltåg. Visserligen körde jag ännu miljövänligare då med hjälp av en mekanisk fjäder, men ett eltåg var det ju helt klart.
skidas i dag damernas 15 km och herrarnas 30 km i världscupen. Båda loppen i fristil.
I natursköna Davos finns utmärkta möjligheter till det mesta. Inte minst till att ta det lugnt. Bilden är från februari i år.
Inför självständighetsdagen köpte jag en burk öl. Inte för att jag tycker att det hör till, utan mer för att jag föll för Olvis fina design på burken. Ett rent impulsköp alltså!
Behöver självständighetsdagen en egen ölburk är sedan en annan fråga. Men håll nu med om att burken är fin!
att göra en specialdesignad logo för Finland, självständighetsdagen till ära. Det har väl inte hänt tidigare. Månne designern är medveten om att vi har en varm höst?
Dagen ägnades skräpet. På förmiddagen körde jag ett lass skräp hemifrån till Stormossen. Och på eftermiddagen körde jag ett lass åt föräldrarna till Ekorosks återvinningsstation i Terjärv.
Men vilken betjäning jag fick vid Stormossen! Jag hann inte ens stanna bilen innan fyra gubbar i reflexprydda halare tågade ut från kontoret och började lassa av. Och medan jag ännu fibblade med snöret till presenningen var de klara, tackade för soporna och försvann in på kontoret. Det kallar jag betjäning.
Lite komiskt att sopstationen erbjuder bäst service.
Vikingar för en kväll. Med ritualer och en makalös middag, helt utan vett och etikett. Inget finlir här alltså.
En av dagens nyhetsrubriker lyder: ”Helsingfors testar robotar i äldrevården”. Läser man vidare visar det sig, lyckligtvis, att det ännu inte handlar om några avancerade vårdprocedurer. Men bara idén är sorglig tycker jag. Nyheten ger en tydlig fingervisning om vart vi är på väg.
Vi lever i ett land där man har en övertro på tekniken. Politiker och beslutsfattare är lyhörda så fort ordet inbesparing nämns. Teknokraterna har fritt fram utan att den enskilda människan tillfrågas. Det är en ytterst tråkig utveckling vi bevittnar.
Tog upp morötterna idag. Jo, jag vet att det är fegt. Självklart skulle de må mycket bättre i landet. Men någon hotade med att det kanske blir kallare. Och man vet ju inte i dessa tider. Jag har ju aldrig haft de riktigt goda nerverna.
Skörden var nu inte så mycket att hurra för. Jag skulle knappast överleva som morotsodlare. Men vi fick så vi klarar oss en stund framöver. Om de bara står sig.
När jag betraktade skörden upplevde jag att det här ändå var MINA morötter. Det var nog något med utseendet tror jag.
är inte alltid det lättaste. Fast det vill man ju så gärna kunna. Och mycket kan man lära sig. Men att bli helt klok på denna komplicerde skapelse är väl knappast någon förunnad.
Om jag reser söderut och hastigt exponerar mig för söderns sol är det lätt hänt att jag bränner mig. Men av erfarenhet vet jag ungefär hur mycket sol jag tål och med hjälp av sololja brukar jag vanligtvis lyckas rädda skinnet. Men trots att jag inte bränner mig reagerar kroppen på sitt speciella sätt. Jag brukar få utslag. Och av alla ställen, på vristerna!
Vad kroppen vill berätta med detta har jag ännu inte lyckats klura ut.
Ironiskt nog så fick jag den största fisken efter att jag slutat fiska.
I jobbet har jag räknat otaliga offerter genom åren. Med bättre och sämre resultat. Mest sämre. Och de stora jobben har nästan helt lyst med sin frånvaro.
För ett tag sen nappade det äntligen på en av de större krokarna. Kanske lönade det sig att offra påskhelgen på offerträknadet? Vi fick en tunn skiva av ett större projekt. Riktigt i hemknutarna dessutom. Inte ofta det byggs för över 100 miljoner i grannskapet! Men tyvärr är vår skiva som vanligt: ohuen ohut.
Vi var inte billigast, för det är vi aldrig. Förutom de gånger jag räknat fel. Men nu ville kunden ha den leverantör som hade de bästa referenserna, tillräcklig organisation och som kunde uppvisa den bästa kompetensen. Hur ofta har man inte önskat att en kund skulle säga just detta!
Trots mitt dåliga minne kommer jag i håg vad jag gjorde den 11 september för tio år sen. Jag städade huset i Levi.
Det var tisdag. Skulle åka hem den dagen efter att ha sprungit maraton och vandrat några dagar. Eftermiddagen var vikt för städning av huset, eftersom bussen till nattåget brukar gå vid 18-tiden. Hade på TV:n samtidigt som jag städade. Vid 16-tiden började plötsligt sändas extra nyheter på flera kanaler med de mest overkliga livebilder man kan tänka sig.
I bakgrunden World Trade Center's två tvillingtorn på södra Manhattan som de såg ut när jag besökte New York 1989.
är en slogan som Levi centrum glädjande nog har hakat på. Ett konkret exempel är leviföretagarnas gemensamma anskaffning av 120 st vackert gröna hyrescyklar. Eller det heter väl lånecyklar i detta fall eftersom cykeln kan lånas för en dag helt GRATIS.
Utlåningsställen är Ravintola Draivi, Gondolområdets uthyrning, Hotell Hullu Poro, Hotell K5 Levi, Hotell Levi Panorama, SPA hotell Levitunturi, Lapland Hotel Sirkantähti, Levi Turistinformation, Sokos Hotel Levi och Zero Point.
Cyklarna har fått ett mycket gott mottagande och de märks verkligen i gatubilden.
Började äntligen röja bland bråten i hobbyrummet i dag. Och jag lyckades faktiskt frigöra åtskilliga kvadratmetrar golvyta. Inga större överraskningar kom emot, förutom då fyndet på bilden. Ibland får man snabbt betalt.
Jag såg en TV dokumentär som heter Kokvinnorna. Det är en tragisk men samtidigt gripande berättelse. Filmaren Peter Gerdehag har lyckats bra, tycker jag, när han dokumenterat två människoöden, Britts och Ingers. Men så är ju manuskriptet också helt unikt. Vackra naturbilder ramar in den bistra verkligheten på ett fint sätt.
Programmet finns att se på YLE Areena ännu en tid. Men det torde gälla enbart personer bosatta i Finland. Se den!
En trailer om filmen finns också på You Tube.
Detta är dagen när man vill hinna med det mesta och missa bara lite. Men tyvärr, det går inte. Vi kommer att hinna med bara lite och missa det mesta. Det handlar alltså om Konstens natt.
Konstens natt i Vasa är ett arrangemang med mycket kvalité. Stämningsfullt, avslappat och kul. Och det engagerar. Frustrerande bara att så mycket händer under en och samma kväll. Det finns så mycket sevärt som man bara inte hinner med.
Som jag tidigare skrev lämnade bostadsmässan i Karleby i huvudsak ett positivt intryck. Precis allt var ändå inte som det skulle. På ett hus hade man använt PLÅT som fasadmaterial.
Plåt är bra till mycket men skall INTE användas som fasadmaterial! Inte i min föreställningsvärld, inte under några omständigheter!
The båttom is nådd!
Utsikt man kanske skulle stå ut med. Från femte våningen i ett av höghusen.
En stående sommartradition brukar vara att besöka Bostadsmässan. Inte alltid till någon större konkret nytta utan mer som ett nöje. Men det händer ibland att man stöter på något guldkorn i form av fiffiga lösningar. Det har hunnit bli en och annan mässa på olika håll i landet under åren. Årets mässa i Karleby var ju nästan ett måste eftersom den ligger så nära.
Tidigare år har de tekniska lösningarna intresserat mest. Av någon anledning är det arkitekturen och de praktiska lösningarna som jag ser mest på nu för tiden.
Årets mässområde var överraskande litet och kompakt. Därmed var det också lättbesökt. Lagom som mässområde kanske. Det allmänna intrycket är positivt. Området låg fint vid stranden. Och det såg ju ut att vara en riktig strand och ingen gyttjevik som i Vasa! Några exceptionella husmonster såg man inte till denna gång. Fast nog fanns det bostäder som jag inte gillade alls. Allra bäst gillade jag husen och lösningarna med den egna stranden. Mycket trevligt med de separata bastubyggnaderna, även om de var i minsta laget.
Utseendet och lyxiga lösningar dominerar. Ofta på bekostnad av det praktiska. Och var finns de ekologiska boendelösningarna? En mässa borde vara vägvisare. Enorma fönsterytor, badkar och bubbelpoler vittnar om att vi ännu har en lång bit att gå.
Huset med den egna stranden och separata bastubyggnaden hör till de som jag gillade bäst.
Bogart 