Robert Wells uppträdde i Vasa i kväll med sin minishow Close Up Rhapsody. Geir Rönning var med som gästartist.
Som vanligt var det en mix av olika musikstilar. Familiärt, lättsamt och med en lagom portion humor. Och att Geir var med gjorde inte saken sämre.
Dagen ägnades skräpet. På förmiddagen körde jag ett lass skräp hemifrån till Stormossen. Och på eftermiddagen körde jag ett lass åt föräldrarna till Ekorosks återvinningsstation i Terjärv.
Men vilken betjäning jag fick vid Stormossen! Jag hann inte ens stanna bilen innan fyra gubbar i reflexprydda halare tågade ut från kontoret och började lassa av. Och medan jag ännu fibblade med snöret till presenningen var de klara, tackade för soporna och försvann in på kontoret. Det kallar jag betjäning.
Lite komiskt att sopstationen erbjuder bäst service.
Jag vann på lotteri! Osannolikt nog låg en lotterivinst i postlådan i dag. Det var en kokbok, utlottad av Småländska Spel.
Orsaken varför jag nu plötsligt vann ligger troligvis i min nya taktik, nämligen att spela via ombud. Någon annan förklaring kommer jag inte på. Lyckosamt i vilket fall som helst.
Nu hoppas jag att allting gått rätt till vid dragningen. Jag lägger för säkerhets skull boken på hyllan tillsvidare, ända tills besvärstiden gått ut. Men efter det blir det nog gryta av.
Tacksamhetens tankar går nu till Småländska Spel och förståss till mitt ypperliga ombud.
Tidningen Juoksija-lehti firar 40-års jubileum i år. Därmed är tidningen den äldsta inom sitt område i hela Europa. Förutom löpningen så har uthållighetsgrenarna skidåkning, orientering och cykling fått utrymme i tidningen. Själv har jag varit prenumerant i 29 år.
Nyligen nåddes vi av den tråkiga nyheten att tidningen grundare och ägare Tapio Pekola avlidit, 71 år gammal. Pekola dog den 18 oktober. Det sätter förståss sordin på feststämningen.
Tapio Pekola var speciell på många sätt, en personlighet. Han var nog lite bohemisk till sättet, men också en sann idealist, orädd att säga sin mening. Idrotten skulle vara ärlig. Han tog ständigt pulsen på toppidrotten, men glömde aldrig oss vanliga motionärer.
Min erfarenhet är att Tapio Pekola också var mycket gästfri. Jag frågade en gång om råd med bilparkeringen vid flygfältet i Helsingfors. Pekola svarade att vi kunde parkera på hans gårdsplan. Han bodde nämligen nära flygfältet. När vi förde dit bilen tidigt en morgon bjöd han in oss hela familjen på frukost. Där åt vi havregrynsgröt som hans fru Kerttu kokade.
Frid över hans minne!
Tapio Pekola, 1940-2011. Bilden är tagen på Lanzarote 1996.
Vikingar för en kväll. Med ritualer och en makalös middag, helt utan vett och etikett. Inget finlir här alltså.
Motionslöpningen har gett mig många fina minnen från flera årtionden. En alldeles speciell glädjekälla har Vindelälvsloppet varit. Vindelälvsloppet var en stafett som gick längs med hela den fritt forsande och natursköna Vindelälven. Men från Videlälvsloppet kommer också ett minne lite mer åt det dystrare hållet.
Året var 1988 när jag fick en fråga av Maratonblåbärens lagledare. ”Kommer du med på årets Vindelälvslopp? Vi har en sträcka ledig ännu”. Jag är ju i allmänhet inte nödbedd i sådana situationer, så jag lovade förståss.
Den lediga sträckan visade sig vara en 19 km sträcka från Åmsele till Strycksele. Alltså jag skulle starta i Åmsele. Just det var lite smolk i bägaren.
Till saken hör att trippelmordet i Åmsele hade ägt rum ett par veckor tidigare, där två finländare var gärningsmännen. Jag tyckte inte att det var speciellt muntert att vara finländare i Åmsele just då. Jag kommer ännu ihåg hur jag stod och trycke i ett hörn inne i kvarnen som finns mitt i byn, medan jag väntade på att växla. Jag hoppades innerligt att speakern inte skulle notera oss överhuvud taget. Strax efter starten passerade jag uppfarten till kyrkan där morden hade ägt rum. Det var lite kusligt.
I övrigt har jag inte behövt skämmas som finländare i löparsammanhang.
Dessa tankar gjorde sig påminda i dag när jag hörde att Valjakkala rymt åter en gång.
En av dagens nyhetsrubriker lyder: ”Helsingfors testar robotar i äldrevården”. Läser man vidare visar det sig, lyckligtvis, att det ännu inte handlar om några avancerade vårdprocedurer. Men bara idén är sorglig tycker jag. Nyheten ger en tydlig fingervisning om vart vi är på väg.
Vi lever i ett land där man har en övertro på tekniken. Politiker och beslutsfattare är lyhörda så fort ordet inbesparing nämns. Teknokraterna har fritt fram utan att den enskilda människan tillfrågas. Det är en ytterst tråkig utveckling vi bevittnar.
Ett nytt dråpslag mot skidsporten i Finland. Nyheten som kom idag att Juha Lallukka testat positivt på ett tillväxthormon är fullständigt obegriplig. Att hoppas på en begriplig förklaring är antagligen att hoppas för mycket.
Det är en enorm skada. Såret är ännu inte på långt när läkt efter händelserna i Lahtis för 10 år sen. Nu kommer läkningstiden ytterligare att förlängas. Vilka de ekonomiska förlusterna blir vet ingen.
Oberoende om Lallukka har kontrakt eller inte så har han ett ansvar. Det har alla som drar på sig landslagsdressen. Det är också skidförbundets sak att ställa möjligast hårda krav på alla inblandade.
Man undrar ju hur Lallukka har resonerat. Om han blir fälld kastar det ohjälpligt en skugga också över Oslo-VM. Inte enbart över honom utan även över det finska laget. Har Lallukka funderat i dessa banor någon gång?
Det kan inte vara speciellt muntert för någon av de finländska skidlöparna att nu resa till Sjusjøen. En bättre upptakt på säsongen hade jag nog önskat.
Två små händer. Lillons och farfars.
Tog upp morötterna idag. Jo, jag vet att det är fegt. Självklart skulle de må mycket bättre i landet. Men någon hotade med att det kanske blir kallare. Och man vet ju inte i dessa tider. Jag har ju aldrig haft de riktigt goda nerverna.
Skörden var nu inte så mycket att hurra för. Jag skulle knappast överleva som morotsodlare. Men vi fick så vi klarar oss en stund framöver. Om de bara står sig.
När jag betraktade skörden upplevde jag att det här ändå var MINA morötter. Det var nog något med utseendet tror jag.
Här är det födelsedagskalas. Det är vår minsting som fyller respektabla 15 år idag. Som present fick han leverlåda, sin speciella favorit. Den slår nog alla tårtor i världen.
Grattis Igor!
är inte alltid det lättaste. Fast det vill man ju så gärna kunna. Och mycket kan man lära sig. Men att bli helt klok på denna komplicerde skapelse är väl knappast någon förunnad.
Om jag reser söderut och hastigt exponerar mig för söderns sol är det lätt hänt att jag bränner mig. Men av erfarenhet vet jag ungefär hur mycket sol jag tål och med hjälp av sololja brukar jag vanligtvis lyckas rädda skinnet. Men trots att jag inte bränner mig reagerar kroppen på sitt speciella sätt. Jag brukar få utslag. Och av alla ställen, på vristerna!
Vad kroppen vill berätta med detta har jag ännu inte lyckats klura ut.
Det är som om köket här hemma inte skulle leva upp till förväntningarna just nu. Så har det ju inte varit tidigare. Känslan infann sig direkt efter att vi kommit hem från Turkiet. Vet inte vad som hänt.
Obs! Bilden är inte från vårt kök!
Sammanfattning av nyss avslutad semestervecka på Lara-stranden utanför Antalya
På plussidan:
På minussidan:
Det skulle ha funnits goda möjligheter till ändrade matvanor för vår del under den gångna veckan. Men vi har inte trillat dit. Utom på en punkt. Desserten har vi inte missat! Det turkiska efterrättsbordet kan man inte tacka nej till. Det skulle vara rena dumheten.
Turkarna blandar friskt i sin arkitektur. Åtminstone när det gäller hotellbyggande. Bl.a. följande stilar kan bongas alldeles här i grannskapet på Lara stranden.
Den gigantiska flaggan förekom vid så gott som varje hotell senaste helg när det var Turkiets nationaldag.
Bogart 