Motionslöpningen har gett mig många fina minnen från flera årtionden. En alldeles speciell glädjekälla har Vindelälvsloppet varit. Vindelälvsloppet var en stafett som gick längs med hela den fritt forsande och natursköna Vindelälven. Men från Videlälvsloppet kommer också ett minne lite mer åt det dystrare hållet.

Året var 1988 när jag fick en fråga av Maratonblåbärens lagledare. ”Kommer du med på årets Vindelälvslopp? Vi har en sträcka ledig ännu”. Jag är ju i allmänhet inte nödbedd i sådana situationer, så jag lovade förståss.

Den lediga sträckan visade sig vara en 19 km sträcka från Åmsele till Strycksele. Alltså jag skulle starta i Åmsele. Just det var lite smolk i bägaren.

Till saken hör att trippelmordet i Åmsele hade ägt rum ett par veckor tidigare, där två finländare var gärningsmännen. Jag tyckte inte att det var speciellt muntert att vara finländare i Åmsele just då. Jag kommer ännu ihåg hur jag stod och trycke i ett hörn inne i kvarnen som finns mitt i byn, medan jag väntade på att växla. Jag hoppades innerligt att speakern inte skulle notera oss överhuvud taget. Strax efter starten passerade jag uppfarten till kyrkan där morden hade ägt rum. Det var lite kusligt.

I övrigt har jag inte behövt skämmas som finländare i löparsammanhang.

Dessa tankar gjorde sig påminda i dag när jag hörde att Valjakkala rymt åter en gång.