Helt plötsligt är det hur lätt som helst att anpassa sig. Till en annorlunda, bekymmerslös tillvaro. Inga måsten alls. Visserligen måste man ju söka sig till måltiderna x antal gånger per dygn. Men det är inte alltför betungande när restaurangerna håller öppet mest hela tiden.
Jag tror jag förlänger, med någon månad eller så.
Foto: Cati
Tillåt mig att komma med ett dekorationstips när vi en gång är inne på mat. Alltså om ni skalar en pumpa någon gång, låt det inte bara bli en rutinartad mekanisk hantering. Använd er fantasi, och låt skalkniven skapa! Låt kniven bli ett dekorationsverktyg! Då kan ni ha mycket glädje av pumpan, t.ex. vid en dukning. Det är så vi gör här nere i södra Turkiet.
Hej alla glada matbloggare!
Nu skall jag äntligen komma med ett matinlägg. Det blir inget recept denna gång heller, däremot ett tips hur man kan servera morötter på ett trevligt sätt. Och hur man med hjälp av en rå rödbeta piffar till upplägget. Så brukar vi göra här i södra Turkiet.
just nu här på ”katamaranen”.
från vår balkong på Miracle Resort Hotel står vi nog ut med. Åtminstone en vecka.
Efter att ha suttit i Hamam, den turkiska bastun, en stund, och därefter avnjutit hotellets utsökta middag, såväl visuellt som smakmässigt, står det plötsligt klart. Jag kommer nog att uthärda veckan. Ni behöver inte tycka synd om mig längre.
Medelhavets strand är sällan fel. Men att befinna sig där just nu när man nödvändigtvis borde söka upp första snön känns ju lite avigt. Men det är ju ingalunda första gången som jag tajmat fel.
Men jag biter i hop. Skall försöka att inte klaga.
Foto: Cati
Veckoslutets ansvarsfulla uppgift består i att lotsa föräldrarna kors och tvärs i Stockholm. Att besöka släktingarna i Stockholm har föräldrarna inte haft som någon större vana. Det är 40 år sen senast! Gissa om det bullats upp här.
Att uppgiften var utmanande visste jag ju. Största bekymret dök ändå upp från oväntat håll. Det håller nämligen på att bli för mycket mat!
Balansgången mellan artighet och självdisciplin är inte alldeles lätt.
Den mesta sommargrönskan har ju försvunnit. Men ställvis i trädgården är det vackert grönt ännu. Den njuter vi av!
En verklig facilitet vid Edvinsstigen är korsubastun. Det är en äkta rökbastu som förverkligats efter Edvin Hevonkoskis idéer. Själva byggandet har byföreningen gjort på talko, redan för drygt 15 år sen. Tanken var att återskapa en autentisk krigstida miljö. Till bastun går man således via en löpgrav.
Byföreningen sköter uppvärmningen och hyr ut bastun till mindre grupper. Alla förutsättningar finns till avkoppling i en så speciell miljö. Stämningsfullt en mörk höstkväll.
Och här slutar då följetongen om Edvinsstigen för denna gång.
Många gubbar och gummor har farit illa när de tjänat vid Edvinsstigen i ur och skur. Det är först nu när ohälsan tagit dem som de fått tak över huvudet. Terminalvården är förlagd till en öppen paviljong.
av konstverken som kantar motionsbanan Edvinsstigen. Totalt finns över 100 statyer av de mest varierande slag. Här ett axplock.
Man har alltså gott om åskådare när man motionerar här. Fast av den mer tystlåtna sorten.
konstverk är Tarja. Kanske av den anledningen att statyn gjorde en resa till Helsingfors år 2005.
Men den gör sig bättre på stenen i skogsbrynet än på några lastpallar utanför Kiasma. Det är i alla fall min åsikt.
En av Edvins Hevonkoskis statyer har flyttats en liten bit bort från Edvinsstigen. Sedan ett år tillbaka pryder konstverket trafikrondellen vid Prisma. Rondellen ligger endast ett stenkast från huset där Edvin bodde.
Konstverket föreställer en finländsk soldat med sin häst och är min personliga favorit. Att ge detta konstverk mer synlighet var ett lovvärt initiativ. Här visade också staden prov på smidighet.
I terrängen mellan Vapenbrödrabyn och Bobäck finns ett litet rekreationsområde med en motionsbana som heter Edvinsstigen. Banan är i kortaste laget, endast 1,3 km lång, men den är jämn och fin och har belysning. Edvinsstigen är dock mycket mer än bara en motionsbana.
Banan är kantad av ett stort antal konstverk. Det handlar främst om skulpturer i trä och metall. Och bakom detta står en enda person. Han hette Edvin Hevonkoski (1923-2009) och bodde i Vapenbrödrabyn. Edvin var till yrket metallarbetare, men mycket konstnärligt begåvad. Det är en imponerande samling konst som nu kantar motionsbanan. Tyvärr har en stor del farit illa redan, främst då träskulpturerna som stått oskyddade i skogen. Skulpturerna i metall verkar vara mera långlivade.
Edvinsstigen är definitivt värd ett besök.
Fortsättning följer.
Konstigt nog så har ingen ännu reserverat denna bostadstomt!
på Solsidan för denna gång.
Ironiskt nog så fick jag den största fisken efter att jag slutat fiska.
I jobbet har jag räknat otaliga offerter genom åren. Med bättre och sämre resultat. Mest sämre. Och de stora jobben har nästan helt lyst med sin frånvaro.
För ett tag sen nappade det äntligen på en av de större krokarna. Kanske lönade det sig att offra påskhelgen på offerträknadet? Vi fick en tunn skiva av ett större projekt. Riktigt i hemknutarna dessutom. Inte ofta det byggs för över 100 miljoner i grannskapet! Men tyvärr är vår skiva som vanligt: ohuen ohut.
Vi var inte billigast, för det är vi aldrig. Förutom de gånger jag räknat fel. Men nu ville kunden ha den leverantör som hade de bästa referenserna, tillräcklig organisation och som kunde uppvisa den bästa kompetensen. Hur ofta har man inte önskat att en kund skulle säga just detta!
Bogart 