Lägerbilder

Jag hade ingen ambition att fotografera på FSS-lägret. Inte ens ”riktiga” kameran hade jag med. Några ”roiskaisu” hann jag ändå med, så kvaliteten är därefter. Objekten på bilderna håller däremot klass.

Professionellt upplägg

Som utomstående betraktare tycker jag att FSS-lägret har ett proffsigt upplägg. Ungdomarna erbjuds bästa tänkbara möjligheter till träning under lapplandsveckan.

Boendet är centralt och bra, rent av lyxigt, och deltagarna får gå till färdig mat. En lärare finns med som håller skola varje dag. Till och med prov kan skrivas under veckan. Träningspassen, två per dag, övervakas av tränarna som instruerar och rättar till eventuella fel. Tekniken videofilmas och analyseras under kvällstimmarna. Vallateamet ser till att alla skidor är vallade och klara när träningen börjar. Vad mer kan man begära?

Tyvärr tog lägret slut för min del idag. Nu är det andra nöjen som väntar!

Jag åkte hem med tåg och hade tänkt ta bussen till Rovaniemi. Men som på beställning kom Matu med bil från Muonio, också på väg till Rovaniemi. Så jag fick lifta med honom. Det blev visst diskuterat lite skidåkning under den resan.

Väderprognoserna kollas

Föret har varit bra under hela lägret så här långt. Men temperaturen har varierat kraftigt, och snabbt. För att lyckas med vallningen på bästa möjliga sätt blir det att kolla väderprognoserna mest hela tiden.

I går på eftermiddagen steg temperaturen kraftigt. Det visste vi att den skulle göra. Men omställningen blev större än vi räknat med. Så lite svettigt blev det innan vi rättat till alla paren när ungdomarna redan var på väg till spåret. Optimalt blev det inte men träningen kunde genomföras någorlunda planenligt.

FSS-lägret

fortsätter planenligt. Inga malörer så här långt, vad jag vet. Föret har varit toppen. Och det är ju bra. Det finns goda förutsättningar för att de flesta orkar veckan ut.

Temperaturen varierar rätt mycket. Söndagens plusgrader byttes till någon minus i går och spåren torkade upp. Idag nöp kölden till ordentligt. Det var -18° C under kvällen träningspass.

Det är stundtals trångt i spåret. Det är främst ryssar, estländare, lettländare och litauer som trängs med oss finländare i spåren. Systematiken i träningarna kan möjligtvis störas en aning, men alla ryms gott och väl.

För min del har det varit lugna dagar ”på jobbet” så här långt. Lite videofilmning och vallningsjobb har det blivit. Variationerna i temperaturen sysselsätter framför allt på vallningssidan. I går sattes klister under samtliga par. Idag rensade vi skidorna från allt klister. Men vår vallare Antti gör det mesta, och med en imponerande precision!

Jag har hunnit med några länkar själv också, både skejt och klassiskt. Det är tacksamt med lätt före i säsongsupptakten.

Anttis klistertumme i arbete.

På snö

Jag förirrade mig till Levi. Kanske inte så märkvärdigt, sådant har ju hänt förr. Denna gång reste jag med FSS:arna på deras snöläger. Tanken är att jag skall bistå med diverse sysslor. De flesta i den 50 personer stora truppen är juniorer. Så jobb finns, inte minst med vallningen.

Höstens första skidlänk är också avklarad. Det blev tid över till en kort länk i kväll. Endast 12 km, men ändå. Jag tog skejtskidorna i det våta föret. Inte det bästa valet med tanke på ett sjukt knä, men det gick.

Snö finns så det räcker. Köldgrader har också utlovats de närmast dagarna. Efter morgondagens frukost blir det troligtvis att tillbringa förmiddagen i vallaboden.

Sent beslut

Årets New York Marathon är inställt! Orsaken är ju den förödelse som Sandy-stormen lämnat efter sig i staden. Beslutet togs i natt av borgmgästaren Michael Bloomberg som gjorde en plötslig kovändning i frågan. Beslutet att ställa in är historiskt.

Många röster har höjts för att loppet skall ställas in. Men arrangören och borgmgästaren har meddelat att loppet körs helt planenligt. Många utlänningar, och antagligen många amerikanare också, har tagit sig till New York trots störningarna i flygtrafiken med hjälp av krångliga ombokningar. Med tanke på att de flesta utlänningarna nu är på plats kommer beslutet olovligt sent.

Reviderar min uppfattning om rullskidor

Att åka rullskidor är inget jag fallit för. Visserligen brukar jag staka lite varje höst, men det har aldrig riktigt smakat.

Det är nog närmast asfalten som jag har emot. Den är skoningslös mot armar och axlar. Nästan alltid resulterar det i låsta muskler mellan skulderbladen.

Då gillar jag Mondo-underlaget i Botniahallen betydligt bättre. Skidorna vibrerar inte på den mjuka mattan och axlarna kommer enklare undan. Och så bjuder underlaget på ett passligt rullmotstånd. Plötsligt får man börja räkna rullskidåkningen som konditionsträning.

Utomhus har pulsen alltid hållits låg. Bjuder jag till lite i hallen stiger pulsen hur högt som helst. Så jag får nog lov att revidera min uppfattning om rullskidåkningen lite grann.

Pulskurvan från dagens rullskidåkning i Botniahallen.

Förklaring till kurvan: Dagens timmeslånga pass bestod av stakåkning. Inledningsvis 5 km lugnt, följt av 5 x 1 km tempo.  Mellan intervallerna 1 km lugnt.

Nytt lopp avslutar Ski Classics

Det är överraskande nog ett alldeles nytt långlopp som kommer att avsluta vinterns Swix Ski Classics. Loppet heter Årefjällsloppet och skidas 22-23 mars. Det finns två distanser, 35 km och 75 km. Det längre startar på ett ställe som heter Vallbo, med målgång i Åre. Det lär handla om lättåkt terräng.

Det nya loppet får sannolikt mycket luft under vingarna redan från start genom att hela långloppseliten deltar. Dessutom sänds loppet i TV.

Övriga lopp som ingår i Swix Ski Classics:

  • Jizerská Padesatká: Tjeckien 13 januari
  • Marcialonga: Italien 27 januari
  • König Ludwig Lauf: Tyskland 3 februari
  • Vasaloppet: Sverige 3 mars
  • Birkebeinerrennet: Norge 16 mars
  • Årefjällsloppet: Sverige 23 mars, Ski Classics Final

Från startfållan i Dolomitenlauf 2012

Inomhussäsongen öppnad

Nu har jag öppnat inomhussäsongen. Jag stakade en knapp timme i Botniahallen. Mer än så orkade jag inte, tyvärr.

Jag har öppnat botniahallsäsongen åtskilliga gånger under åren. Men det har oftast stannat vid öppnandet. Det har visat sig omöjligt för mig att få till någon kontinuitet. Hallen erbjuder de facto ypperliga möjligheter. Men det förutsätter givetvis att hallen håller öppet.

I år skall jag försöka bättra mig, igen. Men som vanligt när jag väl kommit igång, så håller hallen stängt. Stängd är den alla helger under hösten och dessutom hela nästa vecka. I november är det ännu sämre. Av 30 dagar är hallen öppen endast 12 dagar. Sorgligt!

För första gången

någonsin har jag varit på en södernresa utan att ha sprungit en enda meter. Det känns faktiskt lite dystert.

Min förhoppning är dock att knäet ännu skall repa sig såpass att jag kan jogga, åtminstone lite. Under tiden gläder jag mig åt de otaliga strandpromenader vi gjorde barfota i vattenbrynet. Det var inte illa det heller.

Broloppet 2012

Jag har aldrig någonsin sprungit Broloppet. Förvisso är det en stor skam att tvingas erkänna detta. Orsaken till att jag aldrig deltagit är att Broloppet brukar sammanfalla med antingen Vasamaraton eller Ruskamaraton. Dock inte i år.

För tillfället är mitt högerknä i så illa skick att någon löpning inte kommer på fråga. Det är inte ens nära. Men man kan ju alltid hoppas på bättre tider, att jag kan jogga igenom någon gång i framtiden.

Dagens insats består i några bilder.

Manager idag

Idag löptes HCM, Helsinki City Marathon. Att inte löpa själv, men att få fungera som manager, ja det var ju hur bra som helst. Mycket bekvämare än att löpa och gott om tid att fotografera eller sitta på parksoffan och meditera.

Sött sa räven om rönnbären, samtidigt som den grinade (egen ny version).

Tre veckors paus

Jag har inte rört på mig, inte en endaste meter, på över tre veckor. Visserligen har jag varit på hundpromenad några gånger, men det kan jag inte ens med bästa vilja i världen räkna. Så pass kort och långsamt går 15-åringen numera.

Mitt högerknä var inte bra före Jubileumsmaraton men ännu väldigt mycket sämre efteråt. Jag har haltat nästan ända hittills. Nu kan jag gå någorlunda normalt även om vissa rörelser smärtar.

Idag var jag ute för första gången efter den långa pausen. Jag testade lite på rullskidor. Det gick för sig där man kunde stå och staka rakt fram.

Guldtränare

10 000 metersloppet i London OS blev en spännande historia som fick en intressant upplösning. Loppet vanns av Mo Farah från England före amerikanen Galen Rupp. Därmed var den afrikanska segersviten bruten.

Tätduon är träningkompisar och båda tränas av amerikanen Alberto Salazar. Vilket storslam han tar! Inte minst med tanke på hur Etiopien och Kenya dominerat på sistone inom långdistans. Alberto Salazar kör heller inte enbart med konventionella metoder om jag fattat rätt.

Segraren Mo Farah är måhända gynnad av sina afrikanska gener. Men eftersom han är uppvuxen i England och numera tränar i USA, måste resultatet ändå ses som en stor framgång för västerländsk löpning.

Jubileumsmarathon

Jubilleumsmaraton är undanstökat. Jag tog mig runt, mot alla odds, men inte mer än så. Alltså inget man skriver hem om. Åtminstone inte gärna.

Hela tilltaget, för min personliga del alltså, kan sammanfattas:

  • dumdristigt
  • onödigt
  • en parentes i livet

Men visst finns det glädjeämnen. Min fru tog sig också runt. Med goda krafter. Stort Grattis!

Medaljen i Jubileumsmarthon stockholm 1912 – 2012

Jubileumsmaraton utan expo

I morgon är det på dagen 100 år sedan OS-maraton i Stockholm. Dagen till ära löps ett Jubileumsmaraton med ca 10 000 deltagare. Rutten är lagd så identiskt med OS-banan som arrangören funnit möjligt. Klockan 13:48 går starten.

I något skede måste jag ha haft en värre svacka än vanligt. Alltså när jag kom på den galna idén att anmäla mig till loppet. Självfallet var det dumt när knäet krånglar och det är lite si och så med konditionen. Men i morgon tänker jag halta i väg till Stadion och ställa mig på startlinjen. Jag vill känna på atmosfären. Jag har aldrig brutit ett lopp, men i morgon är det mer än sannolikt att det händer.

Intressant att notera var att sponsorerna och leverantörerna hölls borta från nummerlappsutdelningen denna gång. Istället var det ett gammaldags stuk över ”expot”. Stiligt med all gammal rekvisita och klädsel. All heder åt arrangören!

Till arrangörens sida.

Från nummerlappsutdelningen den 13 juli 2012

Suuntos Movescount

Som jag skrev tidigare så är jag smått imponerad av min nya Suunto Ambit. Poängen ligger delvis i Suuntos presentationsprogram Movescount som finns på nätet och är tillgänglig för var och en. Förutom att Movescount presenterar insamlade data på ett överskådligt sätt så är programmet samtidigt ett lättanvänt hjälpmedel för att ställa in och anpassa själva klockan.

Nedan några bilder som visar hur ett löppass presenteras i Movescount. På nätet är ju dessa data dynamiska.

Kurvan visar hur pulsen varierat under passet. Förbrukad energi, VO2, andning mm. kan väljas och läggas in i samma diagram. Man får kurvorna skilt för sig eller lagrade på varandra.

Pulsklockan lagrar kilometertider helt automatiskt vilket kan ses i tabellen.

Rutten som man färdats sätt automatiskt in på kartan.

Farten kan analyseras kilometer för kilometer.

Samanfattningsvis lite alllmänna data som kan intressera. Höjdmätaren var inte kalibrerad i detta fall så den visade inte rätt höjd. Höjdskillnaden torde dock stämma.

Exemplet ovan är från parloppet i Maxmo där jag sprang 6,6 km med spjället fullt öppet. Trots den blygsamma farten var det ingen joggingrunda i mitt fall. Pulsen visar detta rätt tydigt.

Parloppet i Maxmo

Vädret var definitivt på arrangörens sida när Vita Fruns Parlopp arrangerades i Maxmo i kväll. Det blev en fantastiskt vacker och solig kväll, lagom varm för både löpning och samvaro i grönskan. Ca. 60 par mötte upp, vilket överraskade åtminstone mig.

Som namnet säger så ställer man upp i loppet som ett par. Damerna löper banan i ena riktningen och herrarna i andra. Sammanlagda tiden räknas.

En hel del nostalgi finns att återuppleva för vår del när nu parloppet återuppstått. Senast vi deltog var 1994, tror jag. Sträckningen är numera ny, men loppet är ungefär lika långt. Min GPS mätte 6,58 km i kväll.

Lättsam och humoristiskt musikunderhållning stod humorgruppen Kaj för. Det var första gången jag såg och hörde dom. Humoristiska och duktiga pojkar.

Vita Frun då? Henne såg vi bara skymten av. Det var när hon majestätiskt skred framåt på bortre långsidan av sportplan. Helt vit var hon dock inte. Klänningen hade en gulaktig ton om jag inte såg helt fel.

Suunto Ambit

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så blev jag nyligen ägare till en ny pulsklocka, en Suunto Ambit. Jag har längre funderat på att skaffa mig en ny och mångsidigare. Den jag haft tidigare har varit en basmodell utan möjlighet till datoranslutning. Något verkligt behov av en bättre modell har jag nog inte. Det går mycket bra att motionera utan. Men jag har varit van att använda pulsklockan regelbundet. Inte så att jag skulle studera vad den visar när jag är ute. Nej, den har enbart varit till för att ta tiden och mäta medelpulsen under ett motionspass. Något jag varit noga med att bokföra. Så när jag nu skaffade en ny så går den nästan helt på nöjeskontot.

När jag fick min nya Suunto Ambit bävade jag lite för hur jag skulle få igång den. Handboken var på 94 sidor! Och jag är inte den som brukar läsa handböcker. Men oron visade sig obefogat. Tack vare datoranslutningen gick många grundinställningar att göra väldigt smidigt.

Nu har jag hunnit använda pulsklockan ett par veckor utan att behöva bli besviken. I stället är jag verkligen imponerad av den. Den är ju mycket mer än bara en pulsklocka. Det är en datainsamlingsenhet som jag knappt trodde att fanns. Den hittar satelliterna förvånansvärt snabbt. Det är bara att starta klockan och den sköter resten helt automatiskt. Suuntos gratisprogram Movescount, som finns på nätet, gör sen de mest mångsidiga och överskådliga analyser och presentationer av insamlade data. Och det är en programvara som förmodligen utvecklas hela tiden.

Nu känner jag ju inte pulsklockmarknaden så bra och vet inte vilka andra liknande produkter som finns. Men det känns som om Suunto nog träffat rätt med denna produkt. Om den blir en bästsäljare så är åtminstone inte jag överraskad.

Landsvägsstafetten idag

Idag löptes igen landsvägsstafetten med det fina namnet Finland West Coast Race. Eller WCR. Det kan ha varit för 26:e gången om jag räknat rätt.

Loppet når inte på långt när upp till den nivå det hade under sina glansdagar i slutet av 80- och början av 90-talet. Lite konstigt att det inte drar eftersom löpningen börjar bli pop igen, speciellt bland unga. Själv deltog jag flitigt under de 20 första åren i loppets historia. Efter att Maratonblåbären tvingades kasta in handduken för flertalet år tillbaka har jag varit mer eller mindre hemlös. För laglös vill jag inte gärna kalla mig.

Dagen bjöd på ett idealiskt löpväder. Strålande sol och drygt 15 grader. Den nordliga vinden friskade i under dagen så den kanske störde lite på sina ställen.

Lite imponerad är jag över att min gode vän Leif Erikson hade fått ihop till ett eget lag. Eller var det nu så att han fick laget i 60-års present av familjen? Hur som helst, grattis till prestationen och grattis till de 60 åren! Jag missade ju själva dagen.

Någon gång tidigare har jag på allvar funderat över möjligheten till ett eget familjelag i WCR. I tanken laborerade jag lite med laguppställningen men kom inte längre än så. Numera är det riktiga intresset borta så det blir nog aldrig av.

Generationsväxling. Eriksons kör det klassiska, sonen tar över efter fadern.

Sopsäck är hårdvaluta

Deltagarna i dagens Stockholm Marathon blir inte välsignade med något avundsvärt väder. Det regnar och är kallt. Svinkallt. Loppet kommer förmodligen att gå till historien som det hittills kallaste.

Kallt och regningt var det också flera år i följd i slutet av 80-talet. Vid några tillfällen var jag en av många som stod och huttrade i startfållan. Och för alla som inte löpt kan jag berätta att det kan bli en stund att stå. Stockholm Marathon är som bekant välorganiserat, på gränsen till överorganiserat.

Då, för ett kvarts sekel sen, var jag förvisso lite avundsjuk på alla de som varit fiffiga och förutseende. Det fanns nämligen de som iklätt sig något så enkelt som en sopsäck medan de väntade på startskottet.  Inne i den svarta sopsäcken håller man värmen överraskande bra. Det var en sak jag lärde mig då. En sopsäck i resväskan är ingen stor belastning.

På Marathon.se visar Anders Szalkai hur man fixar sin sopsäck.  Lite orutinerat bara av den gode Anders att sticka ut armarna. Regnar det så håller man dem förståss inne i säcken.

På tal om kall- och regnperioden i slutet av 80-talet så kommer jag ihåg ett lopp när jag frös något alldeles vansinnigt efter att ha gått i mål. Sedan jag fått tag i min ombyteskass drog jag det fortaste jag kunde till Stadions tunnelbanestation. Nere på stationen slet jag av mig vartenda ett av de dyngsura plaggen jag hade på kroppen. Kände en viss press att byta snabbt, men oj vad gick långsamt på grund av frossan. Det är nog enda gången jag strippat på offentlig plats tror jag. Klarade mig undan åtal i alla fall.