Idag löptes igen landsvägsstafetten med det fina namnet Finland West Coast Race. Eller WCR. Det kan ha varit för 26:e gången om jag räknat rätt.
Loppet når inte på långt när upp till den nivå det hade under sina glansdagar i slutet av 80- och början av 90-talet. Lite konstigt att det inte drar eftersom löpningen börjar bli pop igen, speciellt bland unga. Själv deltog jag flitigt under de 20 första åren i loppets historia. Efter att Maratonblåbären tvingades kasta in handduken för flertalet år tillbaka har jag varit mer eller mindre hemlös. För laglös vill jag inte gärna kalla mig.
Dagen bjöd på ett idealiskt löpväder. Strålande sol och drygt 15 grader. Den nordliga vinden friskade i under dagen så den kanske störde lite på sina ställen.
Lite imponerad är jag över att min gode vän Leif Erikson hade fått ihop till ett eget lag. Eller var det nu så att han fick laget i 60-års present av familjen? Hur som helst, grattis till prestationen och grattis till de 60 åren! Jag missade ju själva dagen.
Någon gång tidigare har jag på allvar funderat över möjligheten till ett eget familjelag i WCR. I tanken laborerade jag lite med laguppställningen men kom inte längre än så. Numera är det riktiga intresset borta så det blir nog aldrig av.
Generationsväxling. Eriksons kör det klassiska, sonen tar över efter fadern.
Bogart 
Jag har nog också ibland funderat på ett familje- eller släktlag. Men bara lite, sen har jag skrinlagt tanken. Nästa år kanske jag gör comeback som lagledare. I så fall för ett Kvevlax 2 lag.
Hann du springa många gånger för andra lag än Maratonblåbären?
Det är egentligen mer ett släktlag än familjelag som jag också funderat på. Men det lär aldrig bli av.
När stafetten startade en gång i tiden blev jag värvad av Korsholms kommun. Idrottsnämnden hade ett lag då. Jag hörde ju inte till idrottnämnden egentligen, men hann springa flera år för kommunen. Sedan blev det Blåbären. De senaste 7 åren har jag inte sprungit.