Reviderar min uppfattning om rullskidor

Att åka rullskidor är inget jag fallit för. Visserligen brukar jag staka lite varje höst, men det har aldrig riktigt smakat.

Det är nog närmast asfalten som jag har emot. Den är skoningslös mot armar och axlar. Nästan alltid resulterar det i låsta muskler mellan skulderbladen.

Då gillar jag Mondo-underlaget i Botniahallen betydligt bättre. Skidorna vibrerar inte på den mjuka mattan och axlarna kommer enklare undan. Och så bjuder underlaget på ett passligt rullmotstånd. Plötsligt får man börja räkna rullskidåkningen som konditionsträning.

Utomhus har pulsen alltid hållits låg. Bjuder jag till lite i hallen stiger pulsen hur högt som helst. Så jag får nog lov att revidera min uppfattning om rullskidåkningen lite grann.

Pulskurvan från dagens rullskidåkning i Botniahallen.

Förklaring till kurvan: Dagens timmeslånga pass bestod av stakåkning. Inledningsvis 5 km lugnt, följt av 5 x 1 km tempo.  Mellan intervallerna 1 km lugnt.

Inomhussäsongen öppnad

Nu har jag öppnat inomhussäsongen. Jag stakade en knapp timme i Botniahallen. Mer än så orkade jag inte, tyvärr.

Jag har öppnat botniahallsäsongen åtskilliga gånger under åren. Men det har oftast stannat vid öppnandet. Det har visat sig omöjligt för mig att få till någon kontinuitet. Hallen erbjuder de facto ypperliga möjligheter. Men det förutsätter givetvis att hallen håller öppet.

I år skall jag försöka bättra mig, igen. Men som vanligt när jag väl kommit igång, så håller hallen stängt. Stängd är den alla helger under hösten och dessutom hela nästa vecka. I november är det ännu sämre. Av 30 dagar är hallen öppen endast 12 dagar. Sorgligt!

Dubbelsurrogat

kan man kanske kalla rullskidåkning inomhus.

Vad gör en skidåkare när snön fattas? Rullskidor är kanske ett alternativ. Och när det inte är rullskidföre ute får det väl bli rullskidor inomhus. Så blev det i alla fall för mig idag när jag stakade en stund i Botniahallen.

Rullskidåkning i Botniahallen 13 januari 2007

Rullskidåkning i Botniahallen 13 januari 2007