Deltagarna i dagens Stockholm Marathon blir inte välsignade med något avundsvärt väder. Det regnar och är kallt. Svinkallt. Loppet kommer förmodligen att gå till historien som det hittills kallaste.
Kallt och regningt var det också flera år i följd i slutet av 80-talet. Vid några tillfällen var jag en av många som stod och huttrade i startfållan. Och för alla som inte löpt kan jag berätta att det kan bli en stund att stå. Stockholm Marathon är som bekant välorganiserat, på gränsen till överorganiserat.
Då, för ett kvarts sekel sen, var jag förvisso lite avundsjuk på alla de som varit fiffiga och förutseende. Det fanns nämligen de som iklätt sig något så enkelt som en sopsäck medan de väntade på startskottet. Inne i den svarta sopsäcken håller man värmen överraskande bra. Det var en sak jag lärde mig då. En sopsäck i resväskan är ingen stor belastning.
På Marathon.se visar Anders Szalkai hur man fixar sin sopsäck. Lite orutinerat bara av den gode Anders att sticka ut armarna. Regnar det så håller man dem förståss inne i säcken.
På tal om kall- och regnperioden i slutet av 80-talet så kommer jag ihåg ett lopp när jag frös något alldeles vansinnigt efter att ha gått i mål. Sedan jag fått tag i min ombyteskass drog jag det fortaste jag kunde till Stadions tunnelbanestation. Nere på stationen slet jag av mig vartenda ett av de dyngsura plaggen jag hade på kroppen. Kände en viss press att byta snabbt, men oj vad gick långsamt på grund av frossan. Det är nog enda gången jag strippat på offentlig plats tror jag. Klarade mig undan åtal i alla fall.
Bogart 