Årets första långlänk

Årets första långlänk är avklarad. Jag hade gott sällskap under hela länken eftersom 1 200 likasinnade också valde att löpa halvmaraton i Levi. Speciellt fort gick det inte, men jag slog fjolårstiden med tre minuter så det får duga. Lite smånöjd är jag över att andra hälften gick tre minuter snabbare än första halvan.

Ruskamaraton samlade drygt 2 300 glada löpare i år. Det var mulet väder under dagen och temperaturen ca 10 °C. Det blev lite svalare än utlovat, men ändå ett bra löpväder.

Jag skrev för ett tag sen om sjunkande standard på maratonloppen. Trenden är tydlig också på Ruskamaraton. Årets snabbaste var Petri Huhtala på tiden 2:49:42. Han sprang dessutom i 40-års klassen. Tiden ligger rätt långt från Peter Klemets banrekord. Kommer jag rätt ihåg ligger det i trakten av 2:26.

Olovligt låg standard

Igår löptes Helsinki City Marathon. Jag har deltagit 15 gånger men hållit paus de senaste åren. Jag ögnade snabbt igenom resultatlistan från igår och konstaterade åter en gång hur katastrofalt dålig standard vi har. Åtminstone när vi jämför med situationen för 20-30 år sen. Den här negativa utvecklingen är något av en gåta för mig.

Jag sprang mitt personbästa i Helsingfors 1985. Tyvärr vet jag inte min placering då, men min gissning är den låg i trakten av 500. Min bästatid skulle ha gett placering 43 i allmänna klassen, och placering 87 när man beaktar alla åldersklasserna igår. Dessutom har loppet mer deltagare nu.

I Vasamaraton har standardsänkningen varit ännu tydligare. På senare år har endast en handfull löpare gått under 3 timmar. År 1987 var 58 löpare under. Till och med 9 löpare i den så kallade motionsklassen. Peter Klemets blev ”bara” tvåa det året med tiden 2:17:32!

Det är framför allt i skiktet strax under eliten som den stora uttunningen har skett. Utrustningen, kunskapen och träningsmetoderna borde rimligtvis vara bättre nu. Men något väsentligt saknas. Och det kan inte vara så mycket annat än träningen. Närmare bestämt träningsmängden.

Jag är inte så mycket tävlingsmänniska att detta skulle harma mig på något sätt. Det är nu bara ett konstaterande, som jag inte finner logiskt. Som motionär noterar jag i stället med glädje att antalet deltagare stigit under åren. Att delta är större än att prestera!

Loppet i bild

Motionerade lite med kameran i dag på BotniaCyklingen. Här några bilder.

Tony vann

I dag var det dags för BotniaCyklingen. Över 1 300 cyklister var anmälda till evenemanget som är både tävling och folkfest. Vädret var verkligen på cyklisternas och arrangörens sida i dag. Några vurpor blev det tyvärr också. Hur pass allvarliga vet jag inte ännu.

Som vanligt blev det en spurtuppgörelse bland eliten. Snabbast var Tony Stoor. Grattis!

Liten statusuppdatering

I min bloggpresentation står det att bloggen bl.a skall handla om motion. Det har inte blivit mycket av den varan på senare tid. Kanske dags för en kort uppdatering av läget.

Tiden går! Det är redan tredje sommaren som löpningen lyser med sin frånvaro. Åtminstone nästan. Orsaken är de ryggbesvär som jag drog på mig i april 2009. Glädjande är ändå att ryggen hela tiden blivit bättre. Jag har till och med papper på att det mesta ser riktigt bra ut, både i höft och rygg. Det positiva utlåtande fick jag av läkaren Jussi Jouppila efter flera läkarbesök och två magnetröntgenundersökningar senaste sommar.

Skidåkningen gick problemfritt, åtminstone besvärade inte ryggen. Inför sommarsäsongen hade jag allvarliga planer på börja cykla. Det blev ändå inte av. Den mentala tröskeln till att plocka fram landsvägscykeln visade sig oöverkomlig. Varför vet jag inte. Cykeln hänger kvar på kroken och kommer knappast ner denna sommar. Självfallet blir det ingen Botniacykling i år heller.

Lite löpning har jag äntligen vågat mig på. Jag försöker få till ett par korta länkar, ca 7 km, i veckan. Målsättningen är att förlänga länkarna lite på höstsidan, för att se hur ryggen reagerar. Problemet är bara att jag har svårigheter med att orka löpa. Sakta jogging är enda alternativet just nu, ändå rusar pulsen i höjden direkt.

Tröskeln till rullskidåkning är också hög, men den är jag över nu. Har hunnit med några kortare länkar redan, och vi har bara juli månad! Rullskidåkning har aldrig riktigt smakat. Jag skall försöka få det ändrat lite, det sitter ju delvis i huvudet.

Summa sumarum: Lätt löpning varvat med korta rullskidlänkar. Näillä mennään!

Några bilder

från slutskedet av Storvalls rekordlopp kan ses här.

Han gjorde det!

Stefan Storvall slog världsrekordet på rullskidor med grym marginal! När han nyss gick i mål har han skidat makalösa 587 km*. Han har alltså hållit på i 24 timmar. Bedriften är närmast obegriplig.

Jag har någongång sagt att Stefan är en riktig evighetsmaskin. Det torde nu vara mer eller mindre bevisat.

* Visade sig vara hela 592,7 km efter kontrollmätning.

Världsrekordförsök

Stefan Storvall, vallachef för finska skidlandslaget senaste vinter, startar just nu sitt djärva forsök att knipa världsrekordet på rullskidor. Målet är att skida drygt 500 km under det närmaste dygnet! Han kommer att få det svettigt i Larsmo. För att slå det gamla rekordet är han tvungen att hålla ett otroligt högt tempo. Det kommer att krävas en fart som ligger en bra bit över 20 km/h hela dygnet igenom. Det är brutalt!

En av utmaningarna, gissar jag, är att få kroppen att ta upp all den energi som krävs. Stefan räknar med att förbruka ca 20 000 kcal. En sådan mängd skulle jag aldrig få i mig under ett dygn, inte när kroppen arbetar så intensivt. En annan utmaning är vädret. Onödigt varmt ser det ut att bli, dessutom risk för regn senare idag och störande vind.

Men ambitionen finns, och vi håller såklart tummarna! Senast i morgon förmiddag vet vi hur det gick. Så alla från Larsmo-Öja trakten, ut till vägen nu och heja!

Inget uträttat

Inte mycket som jag fått uträttat idag heller. Trots uppehållsväder och stora ambitioner. Det blev åter en dag med näsan i datorskärmen. Jag kunde inte låta bli att följa alla bekanta som sprang Stockholm Marathon.

Största intresset riktades mot dotterns maratondebut. Den gick ju bra. Grattis!

Lugnande besked

Den moderna tekniken är fantastisk. Åtminstone ibland.

Frun i huset drog till Hamburg för några dagar sen. I dag har jag suttit klistrad vid datorn och kollat om och hur hon rört sig. Arrangören för Hamburg Marathon bistod med tekniken. Om hon vill kan hon ringa hem och fråga hur det gick. Jag har nog koll på alla tider.

Hon gick i mål riktigt nyss. Det var duktigt gjort. Stort Grattis! Problemfritt gick det inte, det ser jag. Men det är lätt att förstå. Jag såg ju hur illa hon gick innan hon for. Båda benen behövs på maraton, det vet jag av erfarenhet.

Något suddig, men klart identifierbar på arrangörens video

Firandet saknar stil

Hockeylejonens VM guld firas på alla håll och kanter.  Det må vara tillåtet efter en sådan framgång. Inget nytt att ishockeyn engagerar. Upp emot 100 000 personer samlades på torget i Helsingfors i kväll. Till och med Tarja klev upp på scen.

Jag tycker att man kan glädja sig över egna framgångar. Man behöver inte håna motståndarna, bränna flaggor, ställa till bråk eller misshandla!

Varför går det inte att fira med stil?

LeviLoppet

I helgen ordnas i Levi ett helt nytt evenemang, LeviLoppet. Det är en tvådagars tillställning med lite skid-PR och ett långlopp på programmet. På lördagskvällen skidas en tremanna sprintstafett och på söndagen ett långlopp på distanserna 25 och 50 km. I klassisk stil, hör och häpna! Tävlingsplatsen för båda tillställningarna är Eturinne. I sprintstafetten på herrsidan deltar bl.a. Matti Heikkinen, Ville Nousiainen, Matias Strandvall, Niklas Colliander, Jesse Väänänen, Lasse Paakkonen, Kalle Lassila, Martti Jylhä och Kari Varis. På damsidan deltar Pirjo Muranen, Anne Kyllönen, Mona-Liisa Malvalehto och Riitta-Liisa Roponen. Stafetten är lite showartad på det sättet att lagen lottas och endast en topplöpare i varje lag ingår.

Långloppen på södag var tänkta att åkas runt fjället. På grund av snöbristen körs loppen nu fram och tiilbaka längs konstnöspåret. Något förkortade antagligen då.

Själv deltar jag inte. Saknar helt den energi och inspiration som skulle ha krävts. Och så kan jag ju alltid skylla på att jag inte äger några riktiga våtföresskidor.

Jag kommer inte ens att se tillställningen för jag åkte hem i dag. Lite dumt kanske. Man kunde åtminstone ha stannat och hejat på Pike som väl gör sin sista start.

Tillägg 18.4.2011: Resultatlistan från söndagens långlopp berättar tydligt att det första LeviLoppet inte blev någon succé. Motionärerna lyste nästan helt med sin frånvaro.

Favoritveckan sviker

Av många fina vårveckor brukar jag ha vecka 15 som en liten favorit. Då brukar det perfekta skidföret och det soliga vårvädret sammanfalla. I Lappland alltså.

Det var närapå bedrövliga omständigheter som mötte när jag kom till Levi i dag. Våren har gått brutalt fram. Aldrig någonsin har jag sett så här lite snö den här tiden. Skidspåren är sörjiga och smutsiga.

Men nou hätä! Såg just på väderleksrapporten. Till veckan utlovas stabilt terassväder!

Tionde gången gillt

Vuokatti Hiihto skidas detta veckoslut, för tionde gången. Ända sedan starten har jag haft planer på att delta, men aldrig kommit mig för. Inte förrän i dag. Jag bestämde mig i sista stund.

På dagens program stod 30 km alternativt 60 km i fristil. I morgon skidas samma distanser klassiskt.

Jag skidade 60 km. Det var både långt och tungt. Banan är dock relativt lätt och vädret var hur bra som helst. Någon minusgrad vid start, men temperaturen steg till plusgrader under loppet. Föret blev därmed sämre mot slutet. Det sög ordentligt på vissa partier.

Kroppen var aningen dåligt förberedd för ett fristilslopp. Det har inte blivit många skejtlänkar denna vinter. Så benen sa ifrån i ett tidigt skede. Mono ei ollut syönnillä.

Men självfallet är jag nöjd över att ha deltagit och kommit i mål. Omgivningen här i Vuokatti är av bästa klass.


Bilden är från söndagens klassiska lopp. En stilstudie av syster i aktion.

Hannes

När man deltar i Worldloppet-tävlingarna är det lätt hänt att man stöter på en man i leopardmönstrad dräkt. Det är Hannes. Han turnerar ohejdat på Worldloppet-touren och är för tillfället Worldloppet Master 21 gånger om. Alltså han har 21 pass fulla och är därmed helt outstanding. Hannes är fransman numera. Se hans meriter här!

Bilden är från startfållan i König Ludwig Lauf. Där berättade Hannes att han är bror med Einar. Det var en liten överraskning för mig. Einar är en legendarisk skidveteran från Vasa med fem fulla worldloppetpass.

Två kvinnor

Väl värda att lyftas fram i dag. De är Lotta Wasström och Kaisa Mäkäräinen.

Lotta Wasström från Sundom skidade Vasaloppet i dag. Hon placerade sig på 13:e plats med imponerande tiden 5:03:20. Jag känner många frassar från trakten som får bita i gräset. De är inte ens i närheten. Fast de tränar.

Kaisa Mäkäräinen var inte mycket  sämre. Hon skrev skidhistoria  i dag när hon blev första finska kvinnliga världsmästaren i skidskytte. Titeln kom i jaktstart i ryska Khanty-Mansiysk.

Nu är det ingalunda så att jag enbart skulle hylla sportande kvinnor. Långt därifrån. Men jag väljer att lyfta fram dessa två, en sportsöndag som denna.

Tankar runt ett VM

Skid VM i Holmenkollen är över. Även för mitt vidkommande blev det att tillbringa åtskilliga timmar framför TVn. Mina intryck från den gångna veckan kan kort sammanfattas i följande punkter:

  • Matti Heikkinens guld. Det var överraskande och det var välbehövligt för den finländska skidsporten.
  • Therese Johaugs seger på 30 km. Att hon lyckades besegra vinterns suverän Marit Bjørgen satt något alldeles extra fint. Jag har absolut ingenting mot Bjørgen, men varje startfält behöver mer än en som kan vinna.
  • Kanadas otippade seger i sprintstafetten. Spurtslog favorittyngda Norge.
  • Sami Jauhojärvis grymma åkning i stafetterna. Likaså Juha Lallukkas överraskande och stabila insats. Det finns således tecken på ökad bredd.
  • Krista Lähteenmäkis genomgående fina prestationer trots ett tungt program.
  • Finländska serviceteamets kompetens trots knappa resurser.
  • Hur skidsporten engagerar den norska publiken. Det var något alldeles enastående hur tiotusentals norrmän bodde i tält i terrängen och skapade en stämning som bara är möjlig i Norge. Alla tiders publikfest.

Höghöjdsläger eller inte?

Bland skidåkarna är det vanligt att vistas på hög höjd inför stora mästerskap. Avsikten är att öka antalet röda blodkroppar i blodet och därmed förbättra prestationen i själva mästerskapet. Jag tillhör de som tror på en positiv effekt av detta.

De flesta skidlandslagen använder sig av metoden. Inför VM i Oslo låg finska landslaget uppe på Seiser Alm i Italien.

Dagens glada nyhet är ju Matti Heikkinens överraskande VM guld på 15 km i Holmenkollen. Det intressanta i det här sammanhanget är att Matti Heikkinen inte deltog i höghöjdslägret utan laddade upp på hemmaplan. Hur pass avgörande är höghöjdslägret?

Återkommer

ännu alldeles kort till Tartu Maraton. Jag märkte nämligen att alla de positiva omdömen som bör tillskrivas detta lopp saknades i mitt inlägg från i går.

Jag har förvånat mig, och förvånar mig fortsättningsvis, över hur få österbottniska långloppsåkare som tar tillfället i akt och provar på Tartu Maraton. Dels ligger Tartu och Otepää på någorlunda bekvämt reseavstånd. Och dels är Estland ännu ett relativt förmånligt land. Men framför allt, rutten och banprofilen är enastående fin. Klicka upp banprofilen här intill och lägg märke till hur kuperad banan är. Utan att vara tung. Och så är det brett preparerat hela vägen. Ett av de trevligaste spåren jag någonsin åkt. Men om jag varit där när det blåser hårt hade jag eventuellt varit av annan åsikt.

På bilden nedan ses interiören från Krutkällaren där glädjen stod högt i tak när PWT Travel höll sin bankett. Och jag garanterar, det var högt till tak.