I min bloggpresentation står det att bloggen bl.a skall handla om motion. Det har inte blivit mycket av den varan på senare tid. Kanske dags för en kort uppdatering av läget.
Tiden går! Det är redan tredje sommaren som löpningen lyser med sin frånvaro. Åtminstone nästan. Orsaken är de ryggbesvär som jag drog på mig i april 2009. Glädjande är ändå att ryggen hela tiden blivit bättre. Jag har till och med papper på att det mesta ser riktigt bra ut, både i höft och rygg. Det positiva utlåtande fick jag av läkaren Jussi Jouppila efter flera läkarbesök och två magnetröntgenundersökningar senaste sommar.
Skidåkningen gick problemfritt, åtminstone besvärade inte ryggen. Inför sommarsäsongen hade jag allvarliga planer på börja cykla. Det blev ändå inte av. Den mentala tröskeln till att plocka fram landsvägscykeln visade sig oöverkomlig. Varför vet jag inte. Cykeln hänger kvar på kroken och kommer knappast ner denna sommar. Självfallet blir det ingen Botniacykling i år heller.
Lite löpning har jag äntligen vågat mig på. Jag försöker få till ett par korta länkar, ca 7 km, i veckan. Målsättningen är att förlänga länkarna lite på höstsidan, för att se hur ryggen reagerar. Problemet är bara att jag har svårigheter med att orka löpa. Sakta jogging är enda alternativet just nu, ändå rusar pulsen i höjden direkt.
Tröskeln till rullskidåkning är också hög, men den är jag över nu. Har hunnit med några kortare länkar redan, och vi har bara juli månad! Rullskidåkning har aldrig riktigt smakat. Jag skall försöka få det ändrat lite, det sitter ju delvis i huvudet.
Summa sumarum: Lätt löpning varvat med korta rullskidlänkar. Näillä mennään!
Bogart 
Skynda långsamt,e nog bästa medicin när det gäller ryggar,testat på det mesta gällande ryggproblem…allt från stelop. till diskbrock å muskelspänningar…men man e inte allti klar me ha tänja på sitt tålamod 😉 Kämpa på!
Tack det skall jag göra. Det är antagligen det enda jag är bra på, nämligen att skynda långsamt. 🙂
Det är länge sen jag har frågat hur läget är på den fronten. hade tänkt göra det snart. Men nu fick jag ju veta. Vad gäller pulsen tycker jag att om du har skidat så där pass bra på vintrarna, borde ju pulen börja stabilisera sig så småningom vid löpning också. Jag har i alla fall sen nåt år tillbaka lärt mig att springa riktigt sakta. När det är meningen i alla fall. Mina söndagslänkar går så sakta, så jag håller mig utom synhåll för folk. Men de har blivit en stor njutning.
Lycka till i alla fall med come backen!
Jag är så illa tvungen att löpa sakta nu, om jag vill eller inte. Det handlar bara om sakta jogging.
Du skriver att pulsen rusar i höjden direkt du börjar springa. Måste bara kolla så att du inte helt enkelt råkar ut för samma som jag och frugan. Att pulsmätaren direkt från första stegen visar 160-170 och sen först efter 4-8 min plötsligt slår ner till rätt puls nånstans 120-140. Det där är nog inte hjärtats fel, det är nånting med mätaren. Ibland kanske för att man inte fuktat på insidan bältet. Det händer dock nästan aldrig då jag startar en skidtur och aldrig då jag startar en cykeltur.
Fast det där fenomenet känner du kanske själv till från tidigare.
Nej det är inge fel med mätningen. I joggingfart ( ca 5:30 fart ) stiger pulsen till 160 och över. För att få ner den under 150 måste jag gå, nästan.
Pulsen är som sagt mycket individuell. Jag hör också till dem som har hög puls i förhållande till många andra. När vi tränade inför westcoast race sprang jag med en puls på ca: 160 och kunde prata helt ostört och en kompis vid namn Stefan hade samtidigt en puls på ca: 145 och vi sprang sida vid sida och han förundrades över hur jag orkade prata med en så hög puls. 160 i puls var inte speciellt högt när det gällde mina pulsvärden. Efter en ordentlig uppvärmning kunde jag ha nått 185 slag i minuten redan efter löpta 200 meter och den steg i sakta mak för att under den sista kilometern nå upp till 193. Så var fallet på en 10 km:s sträcka Munsala -Gunilack, om jag minns sträckan rätt. Pulsbaserad träning skall nog alltid utföras med ens egen maxpuls som riktlinje. Dessutom bör man nog använda sig av sin egen erfarenhet av träning med pulsklocka när man lägger upp sin träning. Tack vare att jag följt med min puls under många år kunde jag rätt snabbt konstatera att något var på tok i ett tidigt stadium och väntar nu på en hjärtklaffsoperation i september.
Att farten bedarrar och pulsen blir skyhög skall inte alltid bara skyllas på åldersfaktorn.
Har man statistik ifrån många år tillbaka där man löpt samma sträcka under samma förhållanden är det lättare att stå på sig när man råkar ut för en s.k hjärtspecialist som helt enkelt gjorde narr av mig under mitt besök. Ut och spring du bara och återkom när du fyller åttio. Ja med de orden skickade han mig ut genom dörren. Men som tur är så finns de ju riktiga hjärtspecialister och när jag äntligen fann en sådan konstaterades det att operation var av nöden. Och det så snart som möjligt.
Och som Bogart skrev(nästan)Näillä ehdoilla mennään kohti parempaa kuntoa!
Det behövs just inga tillägg här, tycker jag. Jag delar din uppfattning. Intressant kommentar faktiskt, det där med hjärtat.
Jag anser mig ha värdefull personlig information i form av den statistik jag samlat under åren. Om jag gnäller över hög puls nu, så sker det ändå i ett erfarenhetsperspektiv. Av naturen har jag också hög maxpuls. Vad den är nu vet jag inte men den låg på 205 när jag testade för 17 år sen.
Lycka till med hjärtklaffen!