Nortti tränar, och vinner

Petter Northug distanserades med nästan tre minuter i går på 30 km fristil i Davos. Tog inte ens världscuppoäng. Min gissning är att Nortti ändå var nöjd med loppet. Loppet ingick i hans träning och han hade troligtvis morgondagen i tankarna.

I dag vann han nämligen långloppet La Sgambeda i Livigno. Spurtvann som vanligt och upprepade segern från i fjol. Detsamma gjorde Riitta-Liisa Roponen, när också hon upprepade sin seger från i fjol.

La Sgambeda öppnar årets långloppssäsong och är första deltävlingen i FIS Marathon Cup. Fristilsloppet mäter 42 km och går på hög höjd, 1 800-1900 m öh.

Rörigt i långloppsteamen

Det har varit riktigt rörigt bland långloppsteamen denna höst. Teamen har bytt namn på löpande band. Här kommer en kort uppdatering, så som jag uppfattat läget.

Det överlägsna teamet resultatmässigt i långloppsspåren senaste säsong var Team Xtra personell med bröderna Aukland i spetsen. Teamet bytte namn under hösten till Team Centric. Jens Eriksson tillkom som ny åkare.

Thomas Ahlsgaard har tidigare varit dragare för Team United Bakeries. Efter att han fått en ny huvudsponsor byttes namnet till Team LeasePlan Go. Anders Södergren ansluter till teamet.

Skinfit Racing Team bytte namn till iXmind Racing Team redan på vårvintern. Teamet hamnade genast i ekonomiska trångmål och fortsättningen är osäker. Synd för Riitta-Liisa Roponen som fick en bra start i teamet med ett par segrar förra året.

Team Skigo får en ny förstärkning när John Kristian Dahl ansluter. Men Team Skigo överger sitt namn och börjar heta Team United Bakeries. Rörigt så det räcker alltså.

Till Team United Bakeries hör: Johan Kjølstad, John Kristian Dahl, Arne Post, Tore Bjørseth Berdal och Chris Andre Jespersen

För Team Centric skidar: Jørgen Aukland, Anders Aukland, Simen Østensen, Laila Kveli, Jens Eriksson och Jerry Ahrlin.

Team Coop har åkare från fem nationer: Seraina Boner från Schweiz, Espen Harald Bjerke, Morten Eide Pedersen och Roger Aa Djupvik från Norge, Oskar Svärd, Jimme Johnsson och Bill Impola från Sverige, Lukas Bauer från Tjeckien samt Nicola Morandini från Italien.

I Team LPT Go ingår: Thomas Alsgaard, Jörgen Brink, Anders Södergren, Audun Laugaland, Kjetil Hagtvedt Dammen, Thomas Henriksen, Anders Myrland och Christoffer Callesen.

Listan är inte komplett på något sätt, och med reservation för eventuella fel.

Birken 2013

Det blev inte riktigt de fina förhållanden som prognoserna utlovade tidigare i veckan. Åter ett lopp med snöfall. Men det blev rejält med köldgrader och därmed också lättvallat. Det var nog det viktigaste. Förutom den extremt krävande terrängen brukar vallningbekymmer utmärka detta speciella lopp. Mitt första deltagande här år 2006 floppade helt på grund av besvärliga förhållanden och misslyckad vallning. Målsättningen idag var att få till ett bättre lopp än senast. Och visst, det lyckades!

Att skida uppför har aldrig passat mig och förmågan har bara blivit sämre med åren. Så i detta lopp gäller att ta det försiktigt och försöka överleva i de tunga stigningarna. Överlevde gjorde jag ju, men det kändes som om det var med liten marginal.

Det var ner mot ca 10 minusgrader idag, och det blåste ganska friskt uppe på Raudfjellet. Så efter den första långa stigningen, som tog långt över en timme, var man rejält svettig. Under utförskörningen sedan höll jag på att stelna bort i kölden och den bitande vinden.

Glidet var inte det bästa i snöfallet och den finkorniga snön. Men jag är riktigt nöjd med skidorna. Det var ett nöje att få uppleva för en gångs skull. Tyvärr blev det att bromsa alltför många gånger i utförslöporna på grund av lånsammare löpare framför. Speciellt mycket bromsande var det i utförsbackarna efter Sjusjøen. Det var isigt under och det bildades stora vallar av sockersnö. Jag hann se många vurpor men klarade mig själv undan.

Trots det mulna vädret och den kalla vinden hade många åskådare sökt sig ut i naturen och vildmarken under loppet. Där sitter de nergrävda i snödrivorna och hejar. Eftersom det lär råda snöskoterförbud får de lov att ta sig ut med hjälp av skidor. Det är fantastiskt att se.

Det mest anmärkningsvärda vad elitlöparna beträffar är att Jörgen Aukland placerade sig som fjärde man trots att han körde utan fästvalla. Det är en bedrift som är nästan obegriplig. Loppet som ingår i Ski Classics vanns av brodern Anders Aukland.

Jag rekommenderar Birkebeinerrennet mer än gärna åt alla skidentusiaster. Det är en upplevelse utöver det vanliga. I år hade loppet 14 700 deltagare. Intresset i Norge är så stort att loppet blir fulltecknat på några minuter när det öppnas för anmälningar. Men för en utlänning är det lätt att rymmas med eftersom den utländska kvoten är tillräckligt stor.

Birkebeinern i morgon

Skidorna är vallade och förberedelserna gjorda. Det blir tidig väckning i morgon, bussen till Rena går redan kl. 04:30. Det är gänget från Torpa som jag liftar med.

Birkebeinerrennet brukar räknas till de mer tuffa loppen. Och det är absolut det mest krävande som jag någonsin åkt. Så någon bekväm resa kan jag inte räkna med. Se bara banprofilen nedan! Så här skrev jag på bloggen för inför loppet 2007.

Annars så är vi ett riktigt internationellt gäng här på ”Camp Tangen” i Torpa. En amerikanska, en svensk och en finländare hjälps åt att våldsgästa värdparet. Men kul är det med många likasinnade på samma ställe.

Fast nu skall jag försöka få tag på lite sömn.

Banprofil för Birkebeinerrennet

Banprofil för Birkebeinerrennet

Utmärkt lopp av Roponen!

På damsidan saknades Riitta-Liisa Roponen i dagens 10 kilometerslopp i Salpausselkä. Orsaken är att hon i stället skidade Engadin Skimarathon i Schweiz. Ritu gjorde ju en satsning på långloppen, parallellt med landslagsuppdragen, inför denna säsong. Hon slöt ett 4+1-årigt avtal med österrikiska Skinfit stallet.

Idag skidade hon alltså Engadin Skimarathon. Hon vann överlägset och slog tvåan, långloppsspecialisten, Seraina Boner med över två minuter. Detta långlopp går i fristil och lättåkt terräng, vilket ju gynnar Roponen. Det var ett övertygande lopp av damåkaren, hon förlorade åt herrsegraren med endast en och en halv minut.

Att skida i Engadindalen skulle ingalunda ha varit fel idag. Omgivningen i trakten av St. Moritz är något av det mest storslagna man kan uppleva i dessa långloppssammanhang. Det är nu fem år sen sist.

Nöjda miner i Engadin

Nöjda miner i Engadin

Bilden lånade jag från arrangörens hemsida. Se fler bilder från årets lopp i arrangörens slideshow.

Bilder från Sapporo International Ski Marathon

Tiden går. Det är redan tre veckor sen jag var i Sapporo och skidade. Om någon händelsevis har väntat på bilder därifrån så är det förståeligt om ni är besvikna. Den bildskörden drabbades av en rejäl missväxt.

Kameran hade jag nog med som vanligt, också under loppet, men den förblev mer eller mindre oanvänd. Inspirationen saknades helt enkelt. Någon slags depression får man väl gissa.

Nu skall jag trots allt anstränga mig och publicera några bilder därifrån. Inget man ändå hoppar högt för.

Årets BotniaVasan

blev något av en kopia av fjolåret vad vädret beträffar. De bästa förutsättningarna till fina spår försvann i och med snöfallet som började redan igår och fortsatte till halva loppet. Inga stora vallningsbekymmmer torde ha funnits, det var 3…4 minusgrader, men spåret var löst och fladdrigt. Och såndana spår gillar inte jag.

Det enda positiva med årets lopp för egen del var att jag orkade i mål. Jag var trött redan i Komossa. Positivt också att det blåste medvind på Röukas träsk. Något mer positivt kan jag inte komma på just nu.

Positivt ur en arrangörssynpunkt är dock att årets upplaga, den åttonde i ordningen, lockade nästan tusen deltagare. Eller rättare sagt anmälningar. Det är ju bra siffror på dessa breddgrader. Vad arrangemangen beträffar håller loppet hög klass.

Dagen stora överraskning är segraren, Victor Lövdahl. Att han slog VM-reserven Iivo Niskanen är en ren sensation. Nu hoppas jag att Victor får ordning på sin krånglande fot. För han är en talang. Idag stod han och stakade loppet igenom.

För deltagarna i BotniaVasan ingår en lunch efter loppet i Norrvallas restaurang. Lunchen och eftersnacket där är verklig kvalitetstid. När Per-Ole och jag diskuterade dagens vedermödor kom Martin N förbi. Han kom med följande uttalande. ”Pojkar, ni har åldern mot er!” Vid närmare eftertanke tror jag att han har helt rätt. Tyvärr.

BotniaVasan 2013.Luckor börjar uppstå redan efter några kilometers åkning.

BotniaVasan 2013.
Luckor börjar uppstå redan efter några kilometers åkning.

Foto: Markus Påhls

Sapporo Ski Marathon 2013

Nåjaa, nu sitter också Sapporo Ski Marathon-stämpeln i mitt Worldloppet-pass. Så nu är det bara att sparka ut ”lepo”.

Jag hade inte förväntat mig något lätt lopp idag. Men det var värre än jag räknat med. Mycket värre! Det var nog den tekniskt mest krävande banan jag någonsin skidat. Inte nog med att uppförsbackarna tog på krafterna, nedförsbackarna tog minst lika mycket. Jag gillar inte alls dessa serpentinbackar när man måste ploga sig ner. Inte när det är isigt under som det var idag. Att jag hölls på benen loppet igenom är närmast ett under.

Pulsklockan visade något överraskande att totala stigningen skulle ha varit 1052 m. Arrangören meddelar endast 747 m. Vad det kan bero på vet jag inte.

Föret var lite varierande. Det såg lovande ut från början, temperaturen var -6° C, i spåret grovkornig snö som gav gott glid. Men genast efter start kom snöfallet som förstörde glidet. Det höll sedan på från och till loppet igenom. Det var torr sträv snö som kom, luftfuktigheten var endast runt 50%.

Deltagarantalet på huvuddistansen 50 km stannar under 1000, vilket betyder att Sapporo Ski Marathon är ett litet lopp i dessa sammanhang.

Medalj01030213

Sapporo Ski Marathon i morgon

Nu är alla förberedelser gjorda inför morgondagens Sapporo Ski Marathon. Distansen är 50 km i fri stil. Dagens plusgrader har redan övergått till minus. Det kommer sannolikt att bli ett bra före i några minusgrader. Något lätt lopp kommer det ändå inte att bli. Totala stigningen är över 700 m.

Banprofilen för Sapporo Ski Marathon 2013.

Banprofilen för Sapporo Ski Marathon 2013.

Svenskarna dominerar

fullständigt inom längdåkningen just nu. Det spelar ingen roll vilka distanser vi talar om. Det gäller sprint, normaldistanserna och det gäller långlopp.

För en stund sedan tog Sverig en trippelseger i Tartu. Jörgen Brink vann före överraskningen Daniel Rickardsson och Jimmie Johnsson. I damklassen blev det svensk dubbelseger genom Susanne Nyström och Jenny Hansson.

Finländarna var som vanligt långt efter. Ingen finländare bland de 30 första. Så har det sett ut de senaste årtiondena i långloppen. Enda undantaget är väl Teemu Kattilakoski som vunnit Dolomitenlauf en gång. Kari Varis har deltagit flitigt de senaste åren, men utan större framgång.

Vi får gå tillbaka till Pauli Siitonens era på 70-talet innan vi kan notera finländska framgångar. Varför är det så illa?

BotniaVasan i dag

Ett av de mer betydande långloppen i landet numera, och det största här på plattlandet med drygt 800 deltagare, BotniaVasan skidades i dag. Loppet och det fina arrangemanget hade förtjänat ett bättre väder än det som dagen bjöd på.

Nattens snöfall ställde till en del förtret. Och att att det dessutom började snöa strax efter start gjorde inte saken bättre. Spåren blev lösa och fladdriga. Temperaturen låg strax under noll och luftfuktigheten var hög, vilket gjorde vallningen aningen utmanande.

BotniaVasan ingår som andra deltävling i det nystartade FM programmet för långlopp. Ett antal långväga gäster hade därför sökt sig till Vörå i dag. Sånt hjälper ju till att hålla loppets status uppe. Ändå var det Minkens Mats Jakobsson som knep segern i herrklassen. I damklassen segrade favoriten Heli Heiskanen.

Men FM deltävlingen störde knappast oss motionärer. BotniaVasan är och förblir motionärernas eget lopp.

För egen del gick loppet så där. Jag hade inga större problem under själva loppet. Förutom att jag var trött redan i Kimo. Men det är ju småsaker. Största problemet dök upp när jag såg på klockan. Jag har ännu inte fattat hur det kunde ta så länge. Det var sjätte gången jag skidade BotniaVasan. Endast en gång tidigare har det gått långsammare. Den gången var det nästan samma före som idag. Egentligen borde det inte vara någon större överraskning, jag kommer ingen vart i lösa och fladdriga spår. Fast, spelar det någon roll? Snart sitter man förmodligen på Solgård och senast då är det glömt.

Skidorna kan jag inte klaga på. De fungerade bra hela vägen. Visserligen frös fästvallan ibland, men det är delvis mitt eget fel. Jag tog ett skidpar med ett högt spann och satte fästvallan alldeles för tjockt. Men det gör jag alltid.

Dagens vallning. Glid: Vauhtis Blå +  LF Grön + HF Blå + C125 pulver
Fäste: Vauhti Grundvalla AT + 3 lager Swix VR 55 + toppat med VR 45.

Om Marcialonga ännu

Marcialonga är ju gladloppet framför andra. Konceptet håller nästan till alla delar. Italienarna bjuder på en storslagen natur, fina spår, bra service och en entusiastisk publik.

Startsystemet är riktigt bra numera. Starten sker i grupper om 500 löpare med fem minuters mellanrum. Men inte som tidigare när hela gruppen släptes samtidigt, utan numera får löparna ge sig i väg i den takt de lyckas få på sig skidorna efter att ha promenerat ut till spåret. På detta sätt blir trängseln mycket mindre. Chipet ger ju i alla fall rätt tid.

Men på en punkt får arrangören inte godkänt av mig. Någon fungerande seedning vill inte italienarna veta av. Omseedning existerar över huvud taget inte. Och det är ju synd. Många långsamma löpare står alldeles för långt fram. Till förtret för alla bra löpare som hamnat långt nere i stargrupperna utan möjlighet till omseedning.

Nedan några bilder som jag tog under loppet.

Marcialonga

Långloppet Marcialonga, det 39:e i ordningen skidades i dag i fina förhålllanden. Det var ca -5 °C vid start och temperaturen steg till någon plusgrad på slutet. Trots att spåret bestod av konstsnö till 90% var glidet inte något att hurra över. Snön var som bakpulver på många ställen.

Det var tredje gången jag skidade loppet. I Marcialonga är stämningen alltid på topp. Spåret är draget rakt genom flera städer och samhällen. Det är lätt för publiken att följa med.

Jag hade ett högt startnummer i år, startade i åttonde ledet. Första delen av banan upp till Canazei var därför lite bökig. Men sedan glesnade det i leden och det gick bra att skida. Uppladdningen inför loppet var ju inte på något sätt optimal för min del. Skidkilometrarna uppe på Seiser Alm satt i kroppen. Men det blev ändå en bra söndagslänk. Åtminstone räckte den länge.

Marcialonga kan gott klassas som ett långlopp. Det mäter 70 km!

Banprofilen för långloppet Marcialonga

 

Hetsdag

Detta är en typisk hetsdag. Det brukar bli så dagen innan ett långlopp. Marcialonga utgör inget undantag på den punkten. Det är skidtest, spårtest, vallatest och mycket mer. Inte minst själva vallandet med all trängsel i vallaboden! Det här är den överlägset sämsta dagen i skidåkningssammanhang på min skala. Jag gör mitt allra bästa för att inte dras med.

Jag var nere på skidstadion i Val di Fiemme för en stund sen. Där var det aktivitet. Men det blev ett kort besök för min del. Jag tog inte ens på mig skidorna. En kaffe i en helt tom hotellbar lockade betydligt mer.

Nu är det läge att ta fram sticksömmen. Det gjorde Marit.

Tionde gången gillt

Vuokatti Hiihto skidas detta veckoslut, för tionde gången. Ända sedan starten har jag haft planer på att delta, men aldrig kommit mig för. Inte förrän i dag. Jag bestämde mig i sista stund.

På dagens program stod 30 km alternativt 60 km i fristil. I morgon skidas samma distanser klassiskt.

Jag skidade 60 km. Det var både långt och tungt. Banan är dock relativt lätt och vädret var hur bra som helst. Någon minusgrad vid start, men temperaturen steg till plusgrader under loppet. Föret blev därmed sämre mot slutet. Det sög ordentligt på vissa partier.

Kroppen var aningen dåligt förberedd för ett fristilslopp. Det har inte blivit många skejtlänkar denna vinter. Så benen sa ifrån i ett tidigt skede. Mono ei ollut syönnillä.

Men självfallet är jag nöjd över att ha deltagit och kommit i mål. Omgivningen här i Vuokatti är av bästa klass.


Bilden är från söndagens klassiska lopp. En stilstudie av syster i aktion.

Tartu Maraton 2011

Årets Tartu Maraton är i hamn för min del och det blev en betydligt enklare historia än jag förväntat mig. Visst var det kallt, men jag hade till all lycka inga problem med kölden i något skede. Inga andra problem heller.

Tartu Maraton är ju ett långlopp på skidor den här årstiden. Längd 63 km. Varför man valt att kalla det maraton förstår jag inte. Helt vilseledande namn.

Det var 6 500 löpare anmälda. Och det är rekord. Loppet blev fulltecknat i ett tidigt skede, och det är första gången i historien. Själv hamnade jag att gå köksvägen för att få startnummer. Ett tack går till PWT för den tjänsten!

Hur kallt det var vet jag inte riktigt. Jag hörde någon säga att det var -23 °C i Otepää när starten gick. Sen steg temperaturen snabbt. Och jag gissar på -15 vid målgång för min del.

Vi var i Otepää i god tid före start. Startfållan var stäng när vi kom, men jag kastade in skidorna över staketet. Sen knallade jag till Karupesä och satt där i värmen och slappade ca. en timme tills det bara var en kvart kvar. När jag kom till startfållan drog jag av mig överdragskläderna och så var det dags för start. Noterade att solen värmde bra redan då, så jag slapp att bli kall överhuvudtaget.

Att karriären är på dalande står nu utom all tvivlan. Sluttiden i dag var hela elva sekunder långsammare än för två år sen!

På minussidan noterar jag också att rösten mer eller mindre försvann under loppet. Ingen större skada med det, den behövs knappast. Men det blir ändå intressant att se om och när den repar sig.

Nu är det dags att förbereda sig för banketten. Den håller vi i Krutkällaren i Tartus gamla stadsdel. Banketten är ju minst lika viktig som själva loppet. Och innan dess hinner jag förhoppningsvis med en Jägermeister. Eventuellt två om jag skyndar mig.

Vackra kurvor

Jag gillar vackra kurvor i allmänhet. Kurvan på bilden är symmetrisk och fin. Ändå  gillar jag den inte. Största felet är att den ligger för lågt på skalan. Utlovad temperatur inför veckoslutet i Otepää inbjuder inte till skidåkning. Åtminstone inte 63 km med nummerlapp på.

Helt klart en felsatsning från min sida. Igen!

König Ludwig Lauf

König Ludwig Lauf, den tyska deltävlingen i Worldloppet, skidades detta veckoslut. Loppet går i omgivningen av den charmiga stadsidyllen Oberammergau.

Jag tajmade mitt första långpass för vintern alldeles perfekt när jag deltog i dagens klassiska lopp. Det är alltid lättare att skida långpassen i sällskap och med ordnad service. Dagens tur blev en rätt bekväm historia. Försökte hålla till på det aerobiska området och missade bara lite. För pulsen steg nog med 20 slag direkt när jag knöt nummerlappen på hotellrummet.

Våren är långt på väg i Bayern. Vi bjöds på ett härligt skidväder både igår och idag.

Det finns mycket för mig att lära ännu om förhållandena här i mellaneuropa. Det är svårt att bli klok på detta. I går var det ca 10 plusgrader och klart solsken. Ändå var snön i spåret alldeles torr och finkornig. Tills idag utlovades samma väder (+12°C är det nu ett par timmar efter att jag gått i mål). Men jag som har ”stinnt ti fata” så vallade med klister. Det visade sig inte vara någon höjdare i det torra och kalla spåret. Men jag kom ju mig runt utan något besvär. De flesta resonerade på samma sätt som jag och satte klister under.

Annars så håller arrangörerna på att förstöra ett bra lopp. Dagen lopp var förkortat till 42 km och skidades som 2 varv runt ett 21 km långt spår. Dagens bana var onödigt flack. Orsaken till omläggningen vet jag inte, men jag antar att det inte bara var av hänsyn till mig som kom hit halvtränad. Hoppas detta var en tillfällig lösning. König Ludvig Lauf har hört till de trevligare loppen vad banprofilen beträffar. Det är i alla fall min åsikt.

Liten rekonstruktion

Rubriken stämmer inte riktigt, det blev en rätt stor rekonstruktion till slut.

Efter bloggkraschen på HSS Media den 27.6.2010 fanns några av mina senaste inlägg sparade i den egna webbläsaren. Jag kopierade in dem i detta inlägg i form av bilder. Därav rubriken liten rekonstruktion.

Efter ett bra tips om att man kan hitta en del av sina inlägg ute på nätet när man söker i cacheminnen gjorde jag ett försök. Och förvisso, jag hittade de allra flesta. Dessa inlägg för perioden november 2009 – april 2010 finns inklistrade nedan i detta inlägg. Kommentarer och bilder saknas givetvis.

Alla inlägg före november 2009 fanns i behåll på ”gamla” bloggen och kunde enkelt importeras. Så Bogarts blogg är nästan intakt, kraschen till trots.

Äntligen en titel

9 April, 2010

En av målsättningarna med skidresan till Nordamerika tidigare i vinter var att få ett worldloppetstämpel utanför Europa. Det krävs nämligen för att passet slutligen skall godkännas. I Kanada fick jag också mitt tionde stämpel. Så efter resan skickade jag passet till Worldloppetsekretariatet i Italien för godkännande.

För ett par veckor sen mejlade Carla och gratulerade till Worldloppet Master-titeln. Diplom och medalj kom senare per post. Jag nådde därmed det mål som jag tog sikte på redan år 2004. Min målsättning var då att få ihop till tio lopp under en period på fyra år. Det lyckades dock inte riktigt. Att tidtabellen sprack beror delvis på att jag under tiden samlat flera stämpel i mitt andra pass.

Här följer listan på mina lopp som berättigade till Worldloppet Master.

Master No 2959

1. Dolomitenlauf AUT 18.01.04 50 km FT
2. Marcialonga ITA 25.01.04 70 km CT
3. Finlandia- hiihto FIN 21.02.04 60 km CT
4. Vasaloppet SWE 07.03.04 90 km CT
5. König Ludwig Lauf GER 06.02.05 50 km CT
6. Birkebeinerrennet NOR 18.03.06 54 km CT
7. Jizerská Padesatka:
CZE 13.01.08 50 Km CT
8. Engadin Skimarathon SUI 09.03.08 42 Km FT
9. Tartu Maraton EST 15.02.09 63 Km CT
10. Gatineau Loppet CAN 20.02.10 53 Km CT

Unik vinter

21 Mars, 2010

Det är en obeskrivlig lyx att kunna stiga på skidorna vid husknuten och ha tillgång till tiotals kilometer uppkörda skidspår. För min del har slutfasen av vintern bjudit på just denna lyx.

Det är unikt att kunna skida hemifrån till Pilvimaja i goda spår den här tiden på året. I minusgrader och klart solsken dessutom. Inte mycket att klaga på just nu.

Borta bra

1 Mars, 2010

men hemma bäst. Så brukar det ju heta, och det stämmer säkert. Hemresan är gå god väg. Turen över Atlanten i natt var hyfsat bekväm. Sovandet blev det ändå lite si och så med. Inte lätt att sova i sittande ställning. Så det blev att fördriva en del av tiden med hjälp av Stieg Larssons texter.

Nu återstår endast sista etappen, Arlanda-Vasa. I ett betydligt mindre plan än det vi flög i natt.

American Birkebeiner

28 Februari, 2010

American Birkebeiner blev en överraskning, en positiv sådan. Dels tack vare dagens toppenväder, men framför allt tack vare den fina bana som amerikanarna bjöd på. Det var backe upp och backe ner loppet igenom. Men inga överlånga stigningar denna gång. Omväxlande skidåkning är något som passar mig bra. Och arrangemangen finns det inte mycket att anmärka på.

Totala antalet deltagare torde ha varit drygt 9 000. Men deltagarna var uppdelade på några olika distanser. Själv körde jag 54 km klassiskt. Totalt deltog ca 5 000 skidlöpare på den längre distansen. Speciellt för detta lopp är att klassiskt och fristil skidas samtidigt och delvis på samma bana. Men det fanns gott om utrymme för båda.

Jag är ganska nöjd med dagens lopp. Men inte helt, för det gick tungt uppför i de största backarna. I övrigt ger jag betyget godkännt.

Skidåkning i Wisconsin

27 Februari, 2010

Vi gjorde en tur till Cable i dag. Det är där morgondagens långlopp, American Birkebeiner, startar. Vi testade spåren och tog det lugnt. Det var ett fantastiskt fint vinterväder.

Vi bor i en liten stad som heter Hayward. Det är där som målgången i långloppet finns. Att vi är långt hemifrån vet vi nog. Men att vi skulle vara så långt borta att mobiltelefonerna inte fungerar, det kom som en överraskning. Det är faktiskt så att ca hälften av ressällskapets mobiltelefoner inte hittar något nät här.

Nu är skidorna vallade och det är dags att krypa till kojs. Det utlovas en kall och klar morgon med en temperatur på ca -15 minusgrader. Med andra ord, det ser lovande ut.

Kultur och shopping

25 Februari, 2010

Skidresan i Nordamerika fortsätter. Vi har så småningom avverkat resans tunga fas, den som domineras av kultur och shopping. Då avser jag inte kulturen utan shoppingen! Nåjaa, inte har jag väl så mycket att klaga över. Som bärare har jag kommit relativt lätt undan.

I måndags reste vi till Montreal. Själva staden verkar att vara en salig blandning av gammalt och nytt. Franskan dominerar totalt. Montreal torde väl vara något av kvinnfolkets favorit. Staden erbjuder otroligt mycket shopping med ett klart fokus på mode. Vi gjorde också ett besök i Underground City. Det är ett imponerande nätverk av butiker som ligger helt under marknivå. Det lär vara världens största. Hade vi besökt alla tusentals butikerna så hade det blivit en länk på nästan 40 km.

I Montreal inträffaden resans största tabbe så här långt. När vi gick ut för att äta middag hörde vi att Eric Clapton hade konsert i ishallen, endast två kvarter från hotellet. Ett tydligt tecken på avtrubbning när man lyckas missa sådant. Det harmar ju.

På tisdag kväll fortsatte vi till Minneapolis och där befinner vi oss just nu. Minnesota bjuder för tillfället på på ett vackert men bitande vinterväder. Hotellet ligger i downtown. Höga byggnader med vackra glasfasader pryder stadskärnan. Affärerna ligger mestadels i andra planet och man kan förflytta sig från hus till hus genom sk skyways, utan att behöva gå ut på gatan. På programmet har vi bl.a haft en guidad rundtur. Och så har vi besökt det gigantiska köpcentrat, Mall of America. Dessutom mycket mat och fin jazzmusik.

Nu fortsätter vi om en stund till Hayward i Wisconsin. Jag hoppas på lite lätt skidåkning ännu i eftermiddag.

Skidmedaljer i Kanada, äntligen!

22 Februari, 2010

Några större finländska skidframgångar har det ju inte blivit så här långt i Kanada. Inte att undra på om folket börjar ge upp hoppet.

Nu verkar det som att den dåliga trenden skulle ha vänt. Det var i lördags som två rutinerade österbottniska skidveteraner slog hela skidvärlden med häpnad genom att ta guld och silver i en worldloppettävling. Loppet gick i Kanada och framgången kom i en av de äldre åldersklasserna. Det var första gången som de rutinerade tävlingskumpanerna nådde en sådan framgång.

Segern var ett resultat av gott lagsamarbete. Dessutom var loppet en taktisk fullträff. Österbottningarna lät en äldre norsk dam sköta farthållningen stora delar av loppet. Med endast 5 km kvar tackade segerduon för sig och stakade ifrån till en överlägsen klasseger.

På bilden nedan två nöjda medaljörer. Foto: Cati

Ottawa

21 Februari, 2010

Från hotellfönstret har vi en fin utsikt över Ottawa River. På andra stranden reser sig Kanadas huvudstad Ottawa. Men vårt hotell ligger inte i Ottawa utan i staden Gatineau. Det är alltså två städer som förenas med många broar. Förutom att två städer möts just här så möts också två provinser, nämligen Ontario och Quebec. Gatineau är provinshuvudstad i Quebec. Man kunde kanske tro huvudstaden Ottawa är provinshuvudstad i Ontario, men den statusen har Toronto.

Hur som helst, byggaderna i Ottawa tecknar sig fint i solnedgången. Den stora byggnaden på bilden är parlamentet.

Gatineauloppet i fristil

21 Februari, 2010

Inlägget om fristilsloppet som gick idag blir inte långt. Jag kommer inte på något att skriva.

Samma bana som igår men nu i köldföre. Backarna verkade bara brantare och längre i dag. Gråmulet väder, lite snöfall. Det var tungt från början till slut. Hade varken armar eller ben att skida med. Tröttheten från gårdagens klassiska lopp satt i kroppen. Det kan inte hjälpas.

Men det räckte ändå väl för ett stämpel i Worldloppet-passet.

Gatineau i klassisk stil

21 Februari, 2010

Så var då också Gatineauloppet skidat. Inget stort evenemang alls trots att det ordnas i till ytan världens andra största land.

Banan är rätt krävande med en höjdskillnad på ca 250 m. Men rutten är fin. Det var brett preparerat mest hela banan.

Föret var aningen krångligt idag. Det snöade vid start och det var nollgradigt. Föret växlade också. Det blev blankt i spåret rätt fort, men dessutom förekom torrsnö ställvis. Med tanke på förhållandena är jag nöjd med den egna vallningen. Trots att fästet försvann helt på slutet och fästvallan hade en tendens att frysa.

Nu gäller det att ladda batterierna inför morgondagen. Då kör jag samma bana i fri teknik. Det får bli ett slags skiathlon med övernattning.

Svårvallat

20 Februari, 2010

ser det ut att bli i dagens långlopp, Gatineau loppet. Om knappa två timmar sker starten. Sitter ännu på hotellrummet och funderar. När jag tittar ut över Ottawa River ser jag hur snöfallet bara tilltar. Och jag har satt klister under. Hur kunde det gå så här igen?

BotniaVasan idag

14 Februari, 2010

Vörå- och oravaisborna bjöd på en fantastisk fin skidfest åter en gång. Spåret var välpreparerat och det höll för alla åkare. Vädret var definitivt på arrangörens sida idag. Deltagarekord blev det också, över 1000 skidåkare ställde upp.

Det var aningen kyligt vid start, ca -15°C kanske, men det blev varmare under dagen. Glidet var väl inte det allra bästa i den kalla snön, men några vallningsproblem existerade knapppast.

Två saker hittar jag ändå att gnälla på. Två separata nummerlappar som fästs med säkerhetsnålar på en elastisk skiddräkt är ju inte av denna världen. Arrangören måste skärpa sig och skaffa ett bättre system. Starten bör också funderas över. Med såhär mycket deltagare blir det för stor trängsel vid start. De som startade längre ner i kön i dag fick stå och vänta olovligt länge under de första kilometrarna. En intervallstart i grupper skulle väl vara ett möjligt alternativ, eftersom chiptidtagning redan finns.

Mitt eget deltagande satt ju löst ända till sista veckan. Att jag anmälde mig ångrar jag verkligen inte. Visserligen blev ”träningslänken” hårdare än jag tänkt mig. Men det är sällan huvudet håller när man sätter nummerlappen på. I vilket fall som helst är jag positivt överraskad över åkningen och helnöjd med dagen.

Äntligen långlänk

7 Februari, 2010

Det har hittills i vinter visat sig omöjligt att få till någon långlänk på skidor. Orsakerna är antagligen många men i botten ligger nog ryggproblemen som fortsättningsvis sitter i.

Men idag fick jag äntligen till det. Visserligen krävdes en tur till Närpes, men det kan man väl kosta på sig. I Närpes ordnades nämligen Vargbergsloppet, distansen 50 km.

Dagen var som gjord för skidåkning. Termometern visade -6 grader, solen sken från en klar himmel och det var vindstilla. Arrangören bjöd dessutom på perfekta spår.

Föret var lite kärvt idag. Så blir det ju ofta i nysnö och köldgrader. Men det passade mig perfekt. Nu fick jag möjlighet att jobba med benen också. Att jag orkade distansen ut var nog en positiv överraskning. Antalet träningskilometrar är ju inte överdrivet många.

Borde man anmäla sig till BotniaVasan nu? I alla fall steg humöret flera snäpp idag.

Let’s boogie!

2 Februari, 2010

Det var verkligen bra drag i Skafferiet i kväll. På Ritz alltså. Linda Gail Lewis uppträdde med sitt band The Rockarounds. Linda är syster till legendariske Jerry Lee Lewis och en fenomenal boogie-woogie pianist. Sjunga kan hon dessutom. Sjöng gjorde även dottern. Av musikerna måste jag bara få nämna gitarristen Willie Bremner. Han var cool.

Repertoaren i kväll var Rock and Roll av bästa märke, kryddad med lite blues och country. Mycket trivsamt, för att inte säga häftigt!

Här ett smakprov från tuben där Linda spelar i Norsk TV.

Besök i hembygden

31 Januari, 2010

Ambitionen finns, men där stannar det tyvärr. Besöken i hemtrakterna har visat sig svåra att få till. Varför vet jag inte riktigt, i alla fall erkänner jag inte att jag har bråttom.

Idag blev besöket lyckligtvis av. Nytt för denna gång var avstickaren till vårdcentret. Därifrån finns enbart positivt att rapportera. Ur min synvinkel sett alltså, för jag fick helt överraskande komplimanger av flera okända. Men det bästa är förståss att en anhörig har repat sig bra och flyttar hem inom kort.

Tosi on

23 Januari, 2010

En gammal KOP-reklam gjorde sig påmind när jag gångna veckan bodde på Hotel Långvik. I dörrhandtagen fanns nämligen KOP:s ekorre ingraverad (KOP= Kansallis-Osake-Pankki, 1889-1995). I TV-reklamen sade ekorren alltid ”Tosi on”. Men det var förr i världen.

Hotel Långvik, tidigare kursgård för Kansallis-Osake-Pankki, är ett nyöppnat konferenshotell i Kyrkslätt. Det är den ryske affärsmannen Boris Rotenberg som köpt stället och satsat 20 miljoner euro på ombyggnaden. Hotellet ligger fint vid stranden och är synnerligen påkostat. Boris Rotenberg lär vara Vladimir Putins polare och åtnjuter dennes speciella beskydd.

Veckoslutet i Uleåborg

17 Januari, 2010

Det blev att tillbringa veckoslutet Uleåborg. Ingen större nöjestripp denna gång, den mesta tiden tillbringades på sjukhusområdet. En nära anhörig har genomgått en krävande operation. Glädjande nog är rapporterna från sjuksängen förhållandevis positiva så här långt.

Det blev inte mycket av motionerandet under vistelsen i Uleåborg. Om vi inte räknar med travandet i sjukhuskorridorerna förståss. En kort skidlänk hann jag ändå med. Det blev på Iinatti motionsbana. Enligt färska uppgifter på nätet var vi 1298 personer som nötte spåren där idag.

Vackert ute

12 Januari, 2010

Vintern visar nog sin bästa sida nu. Till och med på jobbet finns möjligheten att njuta av en vacker omgivning. Om man tittar ut alltså.

Att elda åt kråkorna

10 Januari, 2010

Det kan man väl säga att den här fastighetsägaren gör. Till glädje för alla som gillar istappar. Men i något skede av vintern skall man nog undvika att promenera rakt under.

Worldloppet på TV

10 Januari, 2010

Måste bara slå ett slag för Worldloppet på skidor eftersom jag själv är aktivt med på touren. Media uppvisar glädjande nog ett ökat intresse för arrangemangen eftersom YLE visar fyra tävlingar denna vinter. Dessa är:

11.1 Jizerská Padesátka

31.1. Marcialonga

21.2. Tartu Maraton

7.3 Vasaloppet

Själv står jag över alla dessa i år, eftersom jag har skidat dem alla.

Men redan idag alltså, kl 12:45 på YLE: Jizerská Padesátka!

Snölykta

8 Januari, 2010

med hjälp av naturen och lite modern LED-teknik.

Toblach

6 Januari, 2010

Lite till om staden Toblach, där Tour de Ski tävlingarna hölls tidigare idag. Det är en trevlig liten stad i en storslagen omgivning. Och en skidort helt klart.

Jag har haft förmånen att bo alldeles vid skidstadion båda gångerna jag besökt Toblach. Ena bilden visar den magnifika utsikten mot skidstadion från hotellfönstret på Hotel Laurin medan den andra visar ungefär samma vyer från frukostbordet på Hotel Santer. Inte illa om jag får säga min mening. Hotel Santer är annars också en riktig höjdare som bjuder på en alldeles speciell atmosfär.

Tour de Ski

6 Januari, 2010

Tour de Ski tävlingarna fortsätter idag i Dolomiterna i norra Italien. Närmare bestämt i Dobbiaco. Eller Toblach som orten heter på tyska. Det mesta går ju på tyska i norra Italien.

Tävlingarna går i en fantastisk vacker miljö. Om jag förstått saken rätt så startar herrarna sitt lopp i Cortina d’Ampezzo och kommer i mål på skidstadion i Toblach. Damerna skidar slutdelen av samma bana, en sträcka på ca. 16 km. Det är en lättåkt sträcka, mest bara utför. En sådan erfarenhet har jag alldeles personligen. Jag hade det stora nöjet att skida just den sträckan för några år sen.

Hoppas på någorlunda vackert väder i Toblach i dag, så att det blir fina TV bilder också.

Ett nytt år

31 December, 2009

Nu finns det all orsak att tillönska och hoppas på ett Gott Nytt År. Det här året slutade ju synnerligen mollstämt med dödsskjutningarna i Esbo. Vilken tragedi för alla drabbade. Och tragiskt för hela vårt samhälle.

Gammal, men läraktig.

31 December, 2009

Att jag håller på att bli gammal på riktigt råder inget tvivel om. Tecken på detta finns det gott om. Nu verkar det som att jag plötsligt inte orkar köra bil till Lappland längre. För andra gången i rad blev det att ta flyg. Eventuellt påverkades beslutet lite av risk för dåligt väglag.

Att flyga med Finnair betyder ju bara en sak. Nämligen att man saknar sitt baggage vid ankomsten. Men det är sådant man lär sig, till och med i den här åldern.

Jag börjar få lite rutin på det här nu. Medan väskorna ännu levererades på rullbandet i Kittilä gick jag till disken för att rapportera om vårt saknade baggage. Bara för att hinna först i kön. Dessutom verkar det som Finnair har skillnad på folk. I alla fall så fick Keke Rosberg sina väskor.

I vårt rekordstora handbaggage fanns dock kompletta omgångar skidkläder för två personer plus lite annat. Jag hann med två skidlänkar innan baggaget anlände idag på eftermiddagen. Hahaa!

Pälsmössa. Exklusiv i vitt skinn.

27 December, 2009

Julgranen

26 December, 2009

För många år sen, någon gång på 80-talet, köpte vi en julgran i plast. Den har hunnit tjäna under många jular genom åren. Jag är väl den i familjen som drivit konstgranen mest aktivt. På senare år har jag dock fått vika mig inför grupptrycket i familjen. Det har blivit flera naturgranar nu på raken.

Så var det planerat också i år. Jag hann besöka tre olika julgransförsäljningar, utan att hitta någon som föll i smaken. Undan för undan växte övertygelsen fram. Nämligen att vår gamla plastgran skulle komma till heders igen. Och så blev det.

Det känns sällan bra att ersätta det naturliga med det konstgjorda. Men beträffande julgranen känns det helt rätt. Och i synnerhet när plastgranen nu råkar vara införskaffad.

Behövs julgranen förresten?

Tomten

24 December, 2009

Det lönade sig att vänta. Han kom i år också, med klappar och allt.

I väntan på julgubben

24 December, 2009

Vill bara passa på att tillönska alla bloggare och bloggläsare en riktigt God Helg.

Wentus Blues Band

13 December, 2009

Det blev en angenäm kväll på Ritz i fredags, helt klart. Förutom Wentus Blues Band uppträdde även Eric Bibb och Louise Hoffsten.

Eric Bibb var var en ny bekantskap för mig. Han har en behaglig röst som åtminstone jag gärna lyssnar till. Han drog flera nummer solo till sin akustiska gitarr.

Louise Hoffsten kände jag till sen tidigare även om jag aldrig hört henne live. Hon överraskade ändå smått positivt genom sina egna texter. Sången ”Förlåt” hade verkligen innehåll.

Enda negativa med kvällen var att den skulle delas mellan så många bra artister. Hela kvällen kunde ha varit vikt för Wentus Blues Band. Även om man inte är det minsta intresserad av bluesmusik så kan man inte annat än trivas med att så bra band. Inte ofta de spelar i Finland numera tyvärr.

Hemvist för lemlästade

11 December, 2009

En handikappad i skidspåret är för tillfället en helt vanlig syn. Och det beror inte enbart på att jag skidar. Nej, det finns folk här med värre handikapp.

Det är Vitrysslands handikapplandslag som håller läger i Levi. De som har benen i behåll står på sina skidor. De som saknar ben sitter på en släde med skidor under, och de stakar sig fram.

Igår försökte jag hänga på en pojke som var blind. Han tränade tillsammans med sin guide som ständigt skrek ut sina instruktioner. När det gick nerför höll jag ungefär samma tempo men uppför fick jag lov att släppa. När jag skidade efter honom blev jag medveten om hur otroligt svårt det är att hålla balansen i ett skidspår när man inte ser. Det kan var och en enkelt prova genom att under skidturen sluta ögonen för ett ögonblick. Och det är inte lätt att vara guide heller. Han får inte slappna av en endaste sekund.

Glada pojkar trots sina handikapp, som man även kan se av bilderna nedan.

Åter en nyttig påminnelse för en själv. Jag har ingen större orsak att klaga.

Pyntat och fint

10 December, 2009

Ljusslingor och dekorationer lyser upp i vintermörkret. Nu är det bara gästerna som saknas.

Efterdyningar

8 December, 2009

Dyningarna går fortsättningsvis höga efter bloggomläggningen. Själv kan jag inte bedöma om nya bloggen är bra eller dålig, jag är helt enkelt inte insatt. Men det gick att komma igång och det går att blogga. Det är inte enklare, men det är knappast heller svårare. I synnerhet bildhanteringen är klart bättre på nya bloggen. Det uppskattar jag.

Det förvånar mig storligen hur mycket känslor som finns inblandade i kritiken av det nya. Det mesta i kritikväg har kretsat runt oväsentligheter, typ listor och räkneverk. Var är förnuftet?

En blogg är, enligt mitt sätt att se, det som bloggaren gör den till. Var och en kan fortsättningsvis skriva det han/hon vill, eller låta bli att skriva, på sin egen blogg.

För min alldeles personliga del tackar jag för den nya bloggen!

Lillajul i Åbo

29 November, 2009

Större delen av familjen samlades i Åbo under veckoslutet. Lillajulstämningen lät vänta på sig i det längsta. Det regnade på vägen ner till  Åbo och väl framme ligger temperaturen på ca 7 plusgrader.

Men igår kväll tändes landets största julgran. Imponerande storlek faktiskt.

Sedan följde adventskonserten i Domkyrkan med Florakören, Brahe Djäknar & Akademiska Orkestern. Högklassig och stämningsfull.

Utöver detta lite obligatorisk shopping. Baslägret förlades denna gång till Hamburger Börs. Ett gott val rent strategiskt.

Kauppalehti

24 November, 2009

I mitt tidigare liv skaffade jag mig ovanan att dagligen bläddra igenom Kauppalehti. På senare tid har jag inte riktigt haft denna möjlighet. Det mest väsentliga av innehållet har väl gått att hitta på nätet, men det är inte riktigt samma sak.

För någon dag sen fick frun ett erbjudande på Kauppalehti. Jag uppmanade henne att beställa, vilket hon även gjorde. Så nu är det tredje kvällen jag sitter hemma i soffan och läser Kauppalehti. Eller bläddrar. Livskvaliteten steg ytterligare ett snäpp.

Festligt veckoslut

22 November, 2009

Veckoslutet har gått i festligheternas tecken. Festandet började redan på fredan med firmans lillajulfest. Tillställningen ordnades i ett föreningshus i Pirkkala. Vi som existerar ute i obygden hamnade att offra bästa arbetstid på att resa till Tammerfors. Själva festen var en småtrevlig och lagom avspänd tillställning, dock utan större utsvävningar. Kvällen avlutades på småtimmarna i trängseln och bullret på Ilves.

Det blev tidig väckning för min del på lördagmorgon. Medan resten av gänget vilade ut på hotellet sökte jag mig till tåget för att hinna hem till nästa fest.

Nästa var då Vaasan Yrittäjäts 70-års fest i Stadshuset. En högtidlig och lyckad fest, med sådär lagom mycket pompa och ståt. Ordföranden för Finlands Företagare Jarkko Wuorinen festtalade.

Efter huvudfesten blev det att söka sig till festmiddagen på Strampen. Där var det fullsatt. Middagen var utsökt som vanligt och i övrigt blev kvällen riktigt trivsam och lyckad. Med lite mingel och några nya bekantskaper. Musikunderhållningen höll hög klass. Sammanfattningsvis: Ett festligt veckolut med kvalité.

Innebandyn får vara

15 November, 2009

Innebandy kan vara riktigt kul att spela. Men för min del får den vara, högst sannolikt för all framtid. Innebandyturneringen i våras gick hårt åt min kropp. Den ödelade hela sommarsäsongen vad fysiska aktiviteter beträffar. Hur det blir med vintersäsongen återstår bara att se. Utgångsläget kunde i alla fall vara betydligt bättre.

Det var främst diskarna i ryggen som inte gillade min spelstil. Förutom smärtor i ländryggen så har muskulaturen i höftområdet strejkat totalt.

Olika behandlingar, promenader och stavgång har utgjort det mesta av rehabiliteringen. Men kanske den viktigaste ingrediensen är tiden. En skadad disk behöver tid att läka. Nu är situationen äntligen såpass förbättrad att jag sedan ett par veckor gått på SpinnPump.

Jag gick den hårda vägen. För de flesta är det antagligen en självklarhet att gamla gubbar inte skall spela innebandy.

Skruvad hund

10 November, 2009

Husets keldjur firar födelsedag och uppvisar en imponerande rörlighet i ryggraden ännu på ålderns höst. Helt i motsats till husse.

Grattis Igor på 13 års dagen!

Goda nyheter

9 November, 2009

Dagens Vasablad innehåller åtminstone en intressant nyhet. I en förstasidesartikel berättas om sundomköpmannen som värnar om renare mat.

Det gläder åtminstone mig att även köpmännen äntligen börjar intressera sig för produkter med mindre tillsatser. Man hoppas ju att detta är en kommande nisch. På konsumenthåll finns helt säkert en ökad efterfrågan på bra mat. Heja Åsvik!

Lite lovande

8 November, 2009

såg det ju ut, åtminstone i går morse.

No hard feelings

6 November, 2009

Vår förnyade blogg är nu knappa två dagar gammal. De flesta har tydligen fortsättningsvis en massa bekymmer. Det gäller att få i gång den egna bloggen i en helt ny miljö.

Själv är jag rätt vilsen på den nya bloggplattformen. Men det har inte stressat mig nämnvärt ännu. Jag ser väl det här med bloggandet, likt mycket annat som en uthållighetsgren. Jag kan inte bedöma om nya plattformen är bra eller dålig. Jag kan just inget om datorer och datormiljöer. Jag kan såpass lite att jag i alla tider sett mig tvungen att använda mig av Mac datorer. Men visst tycker jag att nya bloggen ändå ser lite intressant ut.

Det som förvånat mig är hur kort stubin många bloggare uppvisat. Det är mycket svordomar, fördömanden och fula ord som utdelats, närmast mot bloggadministratören. Mycket frän kritik kunde skönjas redan innan, för att inte tala om den som kom omedelbart efter nya bloggens lanserande. Gnällspikarna har minsann talat. Har dessa människor aldrig upplevt något problem med datorer? Eller aldrig behövt avdela någon tid på att lära sig något nytt?

Att folk är besvikna förstår jag. Bloggadminstratören har med annonsering ständigt lockat nya bloggare. Tröskeln har varit låg, det är lätt att starta upp på Bloggen.fi. Många har bloggat i åratal, hundratals timmar har satts ner på bloggen. Plötsligt är väggen emot, den gamla bloggen förefaller vara borta och den nya har man inga händer med. Hur gick det såhär?

Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att övergången borde ha förberetts bättre. Ett mer detaljerat recept kunde ha utarbetats på förhand. Och en färdig svenskspråkig layout borde kanske ha utarbetats där alla basfunktionerna skulle ha funnits färdigt. Bara för att alla skulle ha kommit i gång enklare.

Trots att nya bloggen innehåller mycket funktioner och möjligheter så tror jag inte att själva bloggandet är svårare än förut. Det gäller att med bloggadministratörens och goda medbloggares hjälp få igång nya bloggen. Att fila på detaljerna hinner man sen.

Ounastunturi. Jess!

KarraHuikonen01030409Tredje deltävlingen i Lapponia-hiihto, Karra-Huikonen, skidades idag. Starten är i Enontekis, Hetta, och loppet går genom hela den långsmala nationalparken Pallas-Ounastunturi med målgång i Olos. Avsnittet Hetta-Pallas är också en populär vandringsled på sommaren.

KarraHuikonen03030409

Det var en kylig morgon i Enontekis, ca. -15 °C  vid start. Lite kallt om fötterna inledningsvis men lyckligtvis inga större problem. Temperaturen steg snabbt i solskenet. I mål visade termometern -4.

Inledningen av loppet är precis så tung som man kan förvänta sig. Första backen upp mot Ounastunturi stiger ca 250 m. Den följs av flera mindre, men rätt branta stigningar. Föret var kärvt uppför fjället pga kylan och drivsnö.

Men det är en fantastisk rutt, och speciellt idag när solen sken. Loppet går tiotals kilometer i öppen fjällterräng. Förra gången jag skidade det här loppet var det dåligt väder, med snöslask och ingen sikt alls. Jag har därför gått och väntat på ett nytt tillfälle att få uppleva Ounastunturi. Det fick jag idag, i ett alldeles perfekt skidväder.

KarraHuikonen02030409

Sammanfattningsvis så är jag riktigt nöjd med dagens tur. Samma tempo loppet igenom kändes det som. Skidorna gled dåligt från början men de blev bättre mot slutet. Fel struktur för så kall snö. Och så hann jag ju fotografera lite.

KarraHuikonen040030409

Men nu blir nog att sparka ut lepo.

Himmelriikin hiihto

Andra deltävlingen, som kallas Himmelriikin Hiihto, är avklarad. Dagen bjöd på ett perfekt skidväder, några minusgrader och ett gnistrande solsken. Visserligen blåste det lite, men det tänker jag inte gnälla över eftersom vi hade medvind. Glidet var förvånanvärt bra idag, trots den kalla och torra snön.

Loppet startar från Vuontisjärvi, går förbi Pallas med målgång i Olos. Natursköna trakter med andra ord. Vill man skida bara ett av loppen kan man med fördel välja just Himmelriikki. Det var tredje gången jag åkte det här sträckningen.

Större delen av loppet är riktigt lättåkt, åtminstone i bra före. Men de första fem kilometrarna är verkligen tuffa. Första backen stiger ca 280 m. Förivrar man sig där kan loppet bli en jobbig historia.

För egen del är jag nöjd med dagen, eftersom det gick betydligt lättare än i måndags.

Himmelriiki01010409

Himmelriiki03010409

Himmelriiki02010409

Keimiön Kiekerö

Första deltävlingen av tre i Lapponia-Hiihto, kallad Keimiön Kiekerö, är nu avverkad. Men tyvärr är inte ens en tredjedel av den totala distansen ännu skidad.

Det var tredje loppet av fyra den här vintern när det snöade natten innan. Föret var därmed inte det bästa. Men det mest jobbiga var nog det lösa underlaget. Vi fick inget gratis idag. Skatingskidorna plöjde ställvis djupt i nysnön.

Men helt deppad är jag inte. Visserligen tog det länge idag, men jag har ju inte bråttom någonstans. Noteras kan att samma bana gick 14 minuter snabbare år 2001.

Annars var det riktigt nostalgiskt på tävlingsplatsen idag. Legendariske och rutinerade Anssi Kukkonen var speaker. Förutom att han uttalade mitt namn helt korrekt så översatte han det dessutom till finska.

Keimio01300309

Kaos i Rena

Jag hann skida endast 9 km innan tävlingen avbröts. De allra flesta
hann inte ens starta. För första gången i Birkebeinerrennets 70 åriga
historia måste tävlingen avbrytas. På grund av storm på fjället.

Nu är plötsligt 13 000 skidåkare på fel ställe. Likaså 13 000 väskor
med ombyteskläder. Alla ringer men telefonförbindelserna är blockerade.
Min gissning är att kaoset räcker hela  dan.

Team work

Nu blåser nya vindar. Det här är resan då inget lämnas åt slumpen.
Absolut inget. I stället för att resa ensam, då man själv får ta ansvar
för allting, görs denhär resan tillsammans med tre duktiga medarbetare.
Håkan ansvarar för vallningen, Stig är med som läkare och Erolf som
chaufför. Alla har en uppgift och det ser verkligen ut att fungera.

Fördelarna är flera. Det ger mera tid för bloggning och dessutom finns det alltid nån att skylla på om något misslyckas.

Här ses hela teamet på Birkebeineren Skistadion.

Teamet på skidstadion i Lillehammer

Teamet på skidstadion i Lillehammer

Och här har vallaren kommit igång på allvar.

Klisterföre att vänta

Klisterföre att vänta

Birkebeiner nästa.

Till helgen åker jag till Norge. Det blir att åka skidor mellan Rena och Lillehammer. Loppet heter Birkebeinerrennet och ingår i Worldloppet programmet.

Av de lopp jag hittills skidat så är nog Birken det tyngsta. Loppet är inte längre än 54 km men höjdskillnaden är stor, åtminstone i en plattlännings ögon. Spåret går över två fjäll, Raufjellet och Midtfjellet. Första backen genast efter start är minst sagt krävande, den är 13 km lång och stigningen 540 m. Högsta punkten, 910 m över havet, passeras på Midtfjellet. När man väl kommer till Sjusjøen efter 41 km åkning är man mentalt redan i mål. Den 13 km långa slutetappen ner till Birkebeineren Skistadion i Lillehammer faller 390 m och är därför lättåkt.

Birkebeinerrennet är lite speciellt genom att delar av banan går genom öppet fjällandskap. Vädret kan ändra väsentligt när man kommer upp på kalfjället. Det ställer krav på vallningen. Möts man av torr drivsnö uppe på fjället när man har klister under skidorna håller man sig lätt för skratt.

Ryggsäck är obligatorisk i rennet. Den måste väga minst 3,5 kg och skall innehålla vindtygskläder, vallor och mat. Det sägs att ryggsäcken hör ihop med Birkebeinerrennets historia. Och det är inte vilken historia som helst. Den går nämligen tillbaka ända till år 1205. Två duktiga skidlöpare Torstein Skjevla och Skjervald Skrukka kämpade sig över över fjällen på skidor med en knappt två-årig pojke i ryggsäcken. Pojken, blivande kungen Haakon Haakonsøn skulle sättas i säkerhet undan de oroligheter som rådde. Färden var strapatsrik men fick ett lyckligt slut.

Blir det jobbigt över fjället skall jag tänka på Torstein och Skjervald. Min ryggsäck är nog lättare och så håller den tyst.