Om Marcialonga ännu

Marcialonga är ju gladloppet framför andra. Konceptet håller nästan till alla delar. Italienarna bjuder på en storslagen natur, fina spår, bra service och en entusiastisk publik.

Startsystemet är riktigt bra numera. Starten sker i grupper om 500 löpare med fem minuters mellanrum. Men inte som tidigare när hela gruppen släptes samtidigt, utan numera får löparna ge sig i väg i den takt de lyckas få på sig skidorna efter att ha promenerat ut till spåret. På detta sätt blir trängseln mycket mindre. Chipet ger ju i alla fall rätt tid.

Men på en punkt får arrangören inte godkänt av mig. Någon fungerande seedning vill inte italienarna veta av. Omseedning existerar över huvud taget inte. Och det är ju synd. Många långsamma löpare står alldeles för långt fram. Till förtret för alla bra löpare som hamnat långt nere i stargrupperna utan möjlighet till omseedning.

Nedan några bilder som jag tog under loppet.

Marcialonga

Långloppet Marcialonga, det 39:e i ordningen skidades i dag i fina förhålllanden. Det var ca -5 °C vid start och temperaturen steg till någon plusgrad på slutet. Trots att spåret bestod av konstsnö till 90% var glidet inte något att hurra över. Snön var som bakpulver på många ställen.

Det var tredje gången jag skidade loppet. I Marcialonga är stämningen alltid på topp. Spåret är draget rakt genom flera städer och samhällen. Det är lätt för publiken att följa med.

Jag hade ett högt startnummer i år, startade i åttonde ledet. Första delen av banan upp till Canazei var därför lite bökig. Men sedan glesnade det i leden och det gick bra att skida. Uppladdningen inför loppet var ju inte på något sätt optimal för min del. Skidkilometrarna uppe på Seiser Alm satt i kroppen. Men det blev ändå en bra söndagslänk. Åtminstone räckte den länge.

Marcialonga kan gott klassas som ett långlopp. Det mäter 70 km!

Banprofilen för långloppet Marcialonga

 

Hetsdag

Detta är en typisk hetsdag. Det brukar bli så dagen innan ett långlopp. Marcialonga utgör inget undantag på den punkten. Det är skidtest, spårtest, vallatest och mycket mer. Inte minst själva vallandet med all trängsel i vallaboden! Det här är den överlägset sämsta dagen i skidåkningssammanhang på min skala. Jag gör mitt allra bästa för att inte dras med.

Jag var nere på skidstadion i Val di Fiemme för en stund sen. Där var det aktivitet. Men det blev ett kort besök för min del. Jag tog inte ens på mig skidorna. En kaffe i en helt tom hotellbar lockade betydligt mer.

Nu är det läge att ta fram sticksömmen. Det gjorde Marit.