Här uppvisar fotbollsspelarna en verklig respekt. De hämtar inte ens bollen.
Nästa vecka kommer han!
IVAR alltså.

Hur fel hade jag inte!
Söndagen den 24 mars skrev jag rubriken ”Inte många sådana dagar”. Jag menade då att vi knappast skulle få uppleva speciellt många liknande dagar denna vinter, med så fina is- och snö- och väderförhållanden som vi hade just den dagen. Men jag hade rejält fel. Något som jag noterar med glädje!
Slutet av vintern blev ju vädermässigt något alldeles enastående fint. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det blev mer än två veckor av stabilt väder, med för årstiden extremt kalla nätter och solvarma dagar. Perfekta dagar för utevistelse alltså.
När nu vintern äntligen viker ner sig läser jag i mina anteckningar att det hann bli 12 turer på isen. Till fots eller på skidor. Fina turer!
Latukahvila Tonttula
Vid Taivaanvalkeat finns det trevliga och stämningsfulla caféet Tonttula. Latukahvila låter egentligen rätt anspråkslöst i sammanhanget. Det är nog mer än så. Jag rekommenderar ett besök!
Själv gjorde jag en tur till Tonttula idag. Måendet är inte på topp men lite frisk luft kändes ändå rätt. Jag rörde mig så hissun kissun som det bara är möjligt på ett par skateskidor. Lite yrsel och illamående var jag tvungen att dras med under hela turen.
Visst harmar det att den korta vistelsen mer eller mindre gick i stöpet på grund av sjukdom, men värre saker kan förvisso hända. På plussidan noterar jag dock att en ny TV och Blu Ray spelare nu är anskaffade och installerade i stugan. Riktigt bra bild i TV:n dessutom!
Nu skall jag fixa lite mat. Hungern gör sig äntligen påmind, efter två dagar utan att ha fått ner något.
Intygar
Det är bara att hålla med om att nejdens längsta skidspår är värt att provas. Spåret som startar från Säläisjärvi i Jurva och går mot Kurikka är i ypperligt skick ännu denna tid på året.
I går hade jag för avsikt att skida spåret men det mesta gick i stöpet. Kroppen ville inte. Efter att jag skidat en bit stannade jag för att få ner pulsen. Jag stod helt stilla i nio minuter, men pulsen vägrade sjunka under 110. Då vände jag och for hem. Det är något som inte står rätt till.
Idag fungerade kroppen lite bättre. Jag orkade i alla fall lyftas armarna. På dagen körde jag till Levi. Nu på kvällskvisten tog jag en tur runt Levitunturi, en runda på drygt 25 km. Inget att hoppa högt för, men som sagt, det gick bättre än i går. Kvällen bjöd annars på ett härligt vinterväder och föret kan man heller inte klaga på.
Igor 1996-2013
Idag kom dagen som vi så gärna skulle ha varit utan. Dagen när vår Igor nådde vägs ände.
Det är över 16 år sen han kom, ett livligt svart knyte med en röd rosett runt halsen. Igor fick ett längre liv än de flesta andra hundar. Och det är vi ju så glada och tacksamma över. Igor var den finaste hund man kan tänka sig! Han blev en familjemedlem.
Det var ingen lätt uppgift att köra i väg med honom till kliniken. Precis lika tungt var det att återvända hem med ett tomt koppel. Just nu finns inga ord att beskriva saknaden och tomheten.
Så in i vassen
ligger fågeltornet vid Rövarskär. Och detsamma kan väl sägas om den idylliska sommarstugebebyggelsen på Bolot i ändan av Södra Stadsfjärden. Efter en tur åt det hållet idag.
- Fågeltornet på Rövarskär
- Sommarstugor på Bolot
- Bäddat för sommaridyll
Vita vidder och blå himmel
Det är näst intill obegripligt hur det fina vintervädret bara fortsätter. Och inte bara vädret. Skidföret är bästa tänkbara ute på isarna just nu. Ett lagom tjockt och hårt snötäcke gör det möjligt att färdas var som helst.
Dagens aktivitet startade från Sandö och det blev en utfärd till Sommarösund, tur retur. I ett lagom lugnt tempo med tillräckligt många pauser. Eftersom det rykte ur skorstenen vid T-L:s villa i Sommarösund vek vi in. T-L var snabb med att sätta på kaffe, så där hade vi vår första kaffepaus. Samtidigt passade vi på och gjorde en snabbinspektion av bastubygget. Vår andra kaffepaus tog vi vid Jannes Saloon på hemvägen.
Det blev en verklig kvalitetsdag. Varmt i solen och ingen vind som störde. Skidturen skall nog klassas som en av de bästa någonsin. Fantastiskt!
Fortsätter och fortsätter
Firade brasa
Helt oplanerat kom jag mig till en påskbrasa i kväll. Det hände när jag besökte mina hemtrakter. Och det känns som det rätta stället. Påskbrasa har varit tradition så länge jag kan minnas. Så det har hunnit bli ett antal genom åren. Men inte många på senare år.

Påskbrasa i Kortjärvi den 30 mars 2013
Mera ägg åt folket
Med detta stiliga påskägg, modell större, vill jag tillönska alla en Glad Påsk!
Veselé Velikonoce!

Välmålat inför påsken

Svårbegripligt
Hur resonerar typerna som går i skidspåret? Resonerar de överhuvudtaget?
Jag har försökt ta reda på vid några tillfällen. Men det är svårt. De verkar inte ens förstå frågan.

En inte helt ovanlig syn i denna ociviliserade del av landet.
En bonusdag till
Inte många sådana dagar
Vilken fantastiskt fin vinterdag! Det blir inte många sådana i året. Med lagom temperatur, nästan vindstilla och strålande sol. Det gäller att ta vara på den stunden, den går inte att spara. Dagen är som gjord för uteliv, som till exempel skidåkning på isen. Att studera stadens stränder utifrån ett havsperspektiv är alltid intressant.
Med skidåkning i blodet
Och då är det inte mig det handlar om. Långt därifrån! Men som ni kanske kan gissa, det gäller norrmännen.
I söndags, dagen efter Birken alltså, när kroppen ännu var mör och bad om vila. Då, redan på morgonkvisten, började vårt värdpar fundera över dagens skidåkning.
-Skulle det alls vara nödvändigt, undrade vi övriga. Vi hade ju alla åkt Birken dagen innan! –Jo, lite lätt skidåkning skadar inte och idag börjar träningen mot nästa års Birkebeiner, menade värdparet. Jag lyckades förhala det hela ett tag. Men på eftermiddagen var det dags.
Vi åkte från Torpa till Spåtind Hotell. För där fanns den rätta terrängen. En kort och riktigt flack bana för en lätt återhämtande länk.
Det gick inte alls lätt för mig. Och enligt pulsklockan visade sig den korta och flacka banan vara 16,7 km lång med en stigning på 215 m! Norrmännen är nog ett helt annat släkte.
Birken 2013
Det blev inte riktigt de fina förhållanden som prognoserna utlovade tidigare i veckan. Åter ett lopp med snöfall. Men det blev rejält med köldgrader och därmed också lättvallat. Det var nog det viktigaste. Förutom den extremt krävande terrängen brukar vallningbekymmer utmärka detta speciella lopp. Mitt första deltagande här år 2006 floppade helt på grund av besvärliga förhållanden och misslyckad vallning. Målsättningen idag var att få till ett bättre lopp än senast. Och visst, det lyckades!
Att skida uppför har aldrig passat mig och förmågan har bara blivit sämre med åren. Så i detta lopp gäller att ta det försiktigt och försöka överleva i de tunga stigningarna. Överlevde gjorde jag ju, men det kändes som om det var med liten marginal.
Det var ner mot ca 10 minusgrader idag, och det blåste ganska friskt uppe på Raudfjellet. Så efter den första långa stigningen, som tog långt över en timme, var man rejält svettig. Under utförskörningen sedan höll jag på att stelna bort i kölden och den bitande vinden.
Glidet var inte det bästa i snöfallet och den finkorniga snön. Men jag är riktigt nöjd med skidorna. Det var ett nöje att få uppleva för en gångs skull. Tyvärr blev det att bromsa alltför många gånger i utförslöporna på grund av lånsammare löpare framför. Speciellt mycket bromsande var det i utförsbackarna efter Sjusjøen. Det var isigt under och det bildades stora vallar av sockersnö. Jag hann se många vurpor men klarade mig själv undan.
Trots det mulna vädret och den kalla vinden hade många åskådare sökt sig ut i naturen och vildmarken under loppet. Där sitter de nergrävda i snödrivorna och hejar. Eftersom det lär råda snöskoterförbud får de lov att ta sig ut med hjälp av skidor. Det är fantastiskt att se.
Det mest anmärkningsvärda vad elitlöparna beträffar är att Jörgen Aukland placerade sig som fjärde man trots att han körde utan fästvalla. Det är en bedrift som är nästan obegriplig. Loppet som ingår i Ski Classics vanns av brodern Anders Aukland.
Jag rekommenderar Birkebeinerrennet mer än gärna åt alla skidentusiaster. Det är en upplevelse utöver det vanliga. I år hade loppet 14 700 deltagare. Intresset i Norge är så stort att loppet blir fulltecknat på några minuter när det öppnas för anmälningar. Men för en utlänning är det lätt att rymmas med eftersom den utländska kvoten är tillräckligt stor.
Birkebeinern i morgon
Skidorna är vallade och förberedelserna gjorda. Det blir tidig väckning i morgon, bussen till Rena går redan kl. 04:30. Det är gänget från Torpa som jag liftar med.
Birkebeinerrennet brukar räknas till de mer tuffa loppen. Och det är absolut det mest krävande som jag någonsin åkt. Så någon bekväm resa kan jag inte räkna med. Se bara banprofilen nedan! Så här skrev jag på bloggen för inför loppet 2007.
Annars så är vi ett riktigt internationellt gäng här på ”Camp Tangen” i Torpa. En amerikanska, en svensk och en finländare hjälps åt att våldsgästa värdparet. Men kul är det med många likasinnade på samma ställe.
Fast nu skall jag försöka få tag på lite sömn.
Testade spåret vid Sjusjøen
Birkebeinerrennet närmar sig. Idag var det läge för en liten skidtest inför loppet. Var passar ett sådant test bättre än vid Sjusjøen? Rutten för rennet går nämligen här förbi.
På lördag gäller det att försöka orka till just Sjusjøen. För då har man endast 14 km mycket lätt skidåkning kvar.
Glidet var inte det bästa idag men spåren var i prima skick och vädret alldeles ypperligt. Skidvalet kan knappast gå fel denna gång, eftersom båda paren fungerade precis lika bra. Till lördag utlovas ett stabilt och ärligt köldföre. Det tackar vi på förhand för.
Utmärkt lopp av Roponen!
På damsidan saknades Riitta-Liisa Roponen i dagens 10 kilometerslopp i Salpausselkä. Orsaken är att hon i stället skidade Engadin Skimarathon i Schweiz. Ritu gjorde ju en satsning på långloppen, parallellt med landslagsuppdragen, inför denna säsong. Hon slöt ett 4+1-årigt avtal med österrikiska Skinfit stallet.
Idag skidade hon alltså Engadin Skimarathon. Hon vann överlägset och slog tvåan, långloppsspecialisten, Seraina Boner med över två minuter. Detta långlopp går i fristil och lättåkt terräng, vilket ju gynnar Roponen. Det var ett övertygande lopp av damåkaren, hon förlorade åt herrsegraren med endast en och en halv minut.
Att skida i Engadindalen skulle ingalunda ha varit fel idag. Omgivningen i trakten av St. Moritz är något av det mest storslagna man kan uppleva i dessa långloppssammanhang. Det är nu fem år sen sist.
Bilden lånade jag från arrangörens hemsida. Se fler bilder från årets lopp i arrangörens slideshow.
Intensiv sportsöndag
Den 3 mars blev den intensivaste sportsöndagen i mannaminne. Det var på gränsen till att bli för mycket av det goda. Allting serverades ju hur bekvämt som helst, direkt i TV-soffan. Men livets bisaker behöver få lite utrymme ibland.
Det började redan på morgonkvisten med Vasaloppet. Direkt efter målgången i Mora tog VM-sändningarna från Val di Fiemme över. Sedan följde skidskytte i Holmenkollen. Möjlighet fanns ytterligare att se på världscupen i skridskor och inomhus-EM i friidrott, men riktigt så långt räckte inte min kondition.
Vasaloppet blev en trevlig tillställning i ett soligt och fint vinterväder. Loppet var spännande ända till upploppet. Där avgjorde, något överraskande, Jörgen Aukland i en klunga på fyra-fem man. På damsidan vann Laila Kveli före Seraina Boner. Jag har inte deltagit Vasaloppet på sex år. Idag kändes det som att det kanske börjar bli dags på nytt. Så pass lockande såg det ut.
Skid-VM i Val di Fiemme fick en solig avslutning. Det var inte bara vädret som var vackert. Också den avslutande grenen 50 km i klassisk stil med masstart fick ett lyckligt slut. De hårt kritiserade masstarten fick idag en helt annorlunda karaktär än vad vi sett tidigare. Det blev rejäl och ärlig skidåkning från första början och det var närmast svenskarna som stod för initiativen. Johan Olsson bärgade sedan guldet mycket välförtjänt. Jag kan inte se att dagens lopp skulle ha varit orättvist på något sätt. Men möjligheten att byta skidor under loppet kan man säkert ha åsikter om.
För Finlands del blev skid-VM resultatmässigt det sämsta någonsin. Åtskilliga svackor har jag hunnit uppleva genom åren, men aldrig någon så djup som den här. Det unika och anmärkningsvärda är att alla grenarna, dvs. backhoppning, nordisk kombination och längdåkning befinner sig samtidigt i samma djupa vågdal. Nu finns det bara en väg, och det är uppåt. Med vilket recept vet jag tyvärr inte.
Det är tråkigt att läsa alla kritiska kommenterer som spalterna nu översvämmas av. Kritik bör alltid vara tillåten men när den är ett resultat av besvikelse och frustration är den sällan konstruktiv och saklig. Ännu mer destruktivt är ändå det mullvadsarbete som en del av de aktiva tydligen bedriver. Bort med all avundsjuka och missunnsamhet!
Som Mika Kulmala mycket riktigt sa: I detta lilla land måste vi alla blåsa på samma kol!
Bilder från Sapporo International Ski Marathon
Tiden går. Det är redan tre veckor sen jag var i Sapporo och skidade. Om någon händelsevis har väntat på bilder därifrån så är det förståeligt om ni är besvikna. Den bildskörden drabbades av en rejäl missväxt.
Kameran hade jag nog med som vanligt, också under loppet, men den förblev mer eller mindre oanvänd. Inspirationen saknades helt enkelt. Någon slags depression får man väl gissa.
Nu skall jag trots allt anstränga mig och publicera några bilder därifrån. Inget man ändå hoppar högt för.
- Bekvämt med tunnelbana mellan hotellet och skidspår.
- Entrén till Sapporo Dome där tävlingarna hölls.
- Utdelning av nummerlappar
- Inför starten på Sapporo International Ski Marathon. I bakgrunden den mäktiga Sapporo Dome-hallen.
- Målgång.
- Loppet avklarat och medaljen bärgad.
- Varm soppa serverades efter loppet. Utmaningen var pinnarna.
- Maskotarna skulle vara med.
Skor
skor, skor. Till både nytta och glädje. Och som trygghet.

Intryck av Japan
Vilka intryck fick jag av Japan efter mitt första besök i landet? Här kommer några tankar.
• Att Japan är ett framgångsrikt industriland och duktig på teknik har vi blivit medvetna om. Det är något som också syns tydligt i det japanska samhället. Sinnrika tekniska lösningar förekommer lite överallt. Och all teknik ser ut att fungera!
• Japanerna är pedantiska. Det har ordning och reda. När man ställer ner sitt bagage skall det helst stå i prydliga rader. Står man i kö gör man det på ett visst sätt.
• Japanerna är artiga och vänliga. Det är mycket bugande och bockande.
• Det finns mycket personal överallt. Japanerna har tydligen inte ännu kommit på att sanera bort folk. Det finns alltid någon till hands om du behöver hjälp. Och hjälp behöver man.
• Man ser inget skräp någonstans, det är obegripligt snyggt och prydligt.
• Japan har en helt annorlunda kultur jämfört med vår. Det mesta är nog exotiskt i våra ögon.
• Japanernas engelskakunskaper är obefintliga.
Dessa funderingar skall inte ses som någon absolut fakta. Det handlar enbart om personliga intryck.
Fakta är däremot att Japan har vänstertrafik och att Tokyo är världens dyraste stad enligt färsk statistik.

Typisk japansk toalett. Tekniken spelar en framträdande roll också här. Av faciliteterna uppskattade jag endast den uppvärmda sitsen. Och värmen gick självfallet att reglera från panelen.
Årets BotniaVasan
blev något av en kopia av fjolåret vad vädret beträffar. De bästa förutsättningarna till fina spår försvann i och med snöfallet som började redan igår och fortsatte till halva loppet. Inga stora vallningsbekymmmer torde ha funnits, det var 3…4 minusgrader, men spåret var löst och fladdrigt. Och såndana spår gillar inte jag.
Det enda positiva med årets lopp för egen del var att jag orkade i mål. Jag var trött redan i Komossa. Positivt också att det blåste medvind på Röukas träsk. Något mer positivt kan jag inte komma på just nu.
Positivt ur en arrangörssynpunkt är dock att årets upplaga, den åttonde i ordningen, lockade nästan tusen deltagare. Eller rättare sagt anmälningar. Det är ju bra siffror på dessa breddgrader. Vad arrangemangen beträffar håller loppet hög klass.
Dagen stora överraskning är segraren, Victor Lövdahl. Att han slog VM-reserven Iivo Niskanen är en ren sensation. Nu hoppas jag att Victor får ordning på sin krånglande fot. För han är en talang. Idag stod han och stakade loppet igenom.
För deltagarna i BotniaVasan ingår en lunch efter loppet i Norrvallas restaurang. Lunchen och eftersnacket där är verklig kvalitetstid. När Per-Ole och jag diskuterade dagens vedermödor kom Martin N förbi. Han kom med följande uttalande. ”Pojkar, ni har åldern mot er!” Vid närmare eftertanke tror jag att han har helt rätt. Tyvärr.

BotniaVasan 2013.
Luckor börjar uppstå redan efter några kilometers åkning.
Foto: Markus Påhls

























