Den 3 mars blev den intensivaste sportsöndagen i mannaminne. Det var på gränsen till att bli för mycket av det goda. Allting serverades ju hur bekvämt som helst, direkt i TV-soffan. Men livets bisaker behöver få lite utrymme ibland.

Det började redan på morgonkvisten med Vasaloppet. Direkt efter målgången i Mora tog VM-sändningarna från Val di Fiemme över. Sedan följde skidskytte i Holmenkollen. Möjlighet fanns ytterligare att se på världscupen i skridskor och inomhus-EM i friidrott, men riktigt så långt räckte inte min kondition.

Vasaloppet blev en trevlig tillställning i ett soligt och fint vinterväder. Loppet var spännande ända till upploppet. Där avgjorde, något överraskande, Jörgen Aukland i en klunga på fyra-fem man. På damsidan vann Laila Kveli före Seraina Boner. Jag har inte deltagit Vasaloppet på sex år. Idag kändes det som att det kanske börjar bli dags på nytt. Så pass lockande såg det ut.

Skid-VM i Val di Fiemme fick en solig avslutning. Det var inte bara vädret som var vackert. Också den avslutande grenen 50 km i klassisk stil med masstart fick ett lyckligt slut. De hårt kritiserade masstarten fick idag en helt annorlunda karaktär än vad vi sett tidigare. Det blev rejäl och ärlig skidåkning från första början och det var närmast svenskarna som stod för initiativen. Johan Olsson bärgade sedan guldet mycket välförtjänt. Jag kan inte se att dagens lopp skulle ha varit orättvist på något sätt. Men möjligheten att byta skidor under loppet kan man säkert ha åsikter om.

För Finlands del blev skid-VM resultatmässigt det sämsta någonsin. Åtskilliga svackor har jag hunnit uppleva genom åren, men aldrig någon så djup som den här. Det unika och anmärkningsvärda är att alla grenarna, dvs. backhoppning, nordisk kombination och längdåkning befinner sig samtidigt i samma djupa vågdal. Nu finns det bara en väg, och det är uppåt. Med vilket recept vet jag tyvärr inte.

Det är tråkigt att läsa alla kritiska kommenterer som spalterna nu översvämmas av. Kritik bör alltid vara tillåten men när den är ett resultat av besvikelse och frustration är den sällan konstruktiv och saklig. Ännu mer destruktivt är ändå det mullvadsarbete som en del av de aktiva tydligen bedriver. Bort med all avundsjuka och missunnsamhet!

Som Mika Kulmala mycket riktigt sa: I detta lilla land måste vi alla blåsa på samma kol!