Vacker skärgård

Jag har alltid varit fascinerad av Stockholms skärgård. Av den enkla anledningen att jag tycker att den är vacker.

Någon längre vistelse där har inte blivit av för min del på senare år. Men jag brukar passa på och njuta av det jag ser från sverigebåten när den sakta glider fram. Det har jag också gjort ett par gånger denna sommar.

Tyvärr måste man konstatera att pärlan Stockholms skärgård numera också har sina fläckar. Det har skarvarna sett till.

Holmen i Stockholms skärgård är öde och ful efter skarvarnas framfart.

Holmen i Stockholms skärgård är öde och ful efter skarvarnas framfart.

Besökte Millesgården

Förra veckan när vi var på Lidingö besökte vi också Millesgården. Det var verkligen på tiden. Under 90-talet var vi så gott som årligen till Lidingö i samband med Lidingöloppet men det blev aldrig tid för något museébesök.

Millesgården byggdes av Carl Milles och hans fru Olga Milles och där finns nu deras konstverk samlade. På området finns bl.a. deras ståtliga hus, en skulpturpark och konsthallar. Museéområdet ligger högt och fint i sluttningen mot Värtahamnen. Väl värt ett besök.

Ett sammanträffande

I går åkte vi med båten mellan Stockholm och Helsingfors. Efter att vi bänkat oss i den fullsatta bufférestaurangen sneglade jag (också) på damen som satt snett mittemot. Och visst, var det något bekant över henne! Till min stora förvåning visade det sig vara min kusin Carina som bor, och alltid bott i Sverige. Vi sågs varje sommar som barn, men under de senaste 35 åren har vi träffats endast två gånger om jag kommer rätt ihåg.

Det var ett märkligt sammanträffande! Riktigt kul dessutom.

Carina och Anders

Carina och Anders

Gick Abborrbacken frivilligt!

I serien nostalgiupplevelser har turen nu kommit till Lidingöloppet. I går promenerade vi en kort bit av banan och i dag fortsatte vi med Abborrbacken. Promenerade den både upp och ner i lugnt tempo. Många har hunnit gå i Abborrbacken innan mig, men oftast mycket ofrivilligt.

Abborrbacken är en tung backe på nästan 50 höjdmeter som kommer i slutskedet av Lidingöloppet. Det är lätt att plocka placeringar där om man bara har krafter och orkar löpa. Det är många som tvingas gå, helt eller delvis.

Lidingöloppet är världens största terränglopp. Huvuddistansen är 30 km. Under 80- och 90-talet hann jag delta ett flertal gånger. Men det är 17 år sedan jag senast deltog om jag räknat rätt.

Lidingo02160715

Lidingo01160715

Gjorde som alla andra

Jag åkte hem idag. Kvar blev ett nästan folktomt Levi. Inte mycket rörelse i gatubilden nu längre.

Levi centrum 5 maj 2015. Inte mycket rörelse i gatubilden.

Levi centrum 5 maj 2015. Inte mycket rörelse i gatubilden.

Kvar blev naturen, lugnet och fridfullheten. Hoppas vi ses igen.

Alltid lika ståtliga Pallas.

Utsikt från Levitunturi 4 maj 2015. Alltid lika ståtliga Pallas.

Levi stannade

När jag kom till Levi i slutet av förra veckan var det full rulle. Nu några dagar senare är turisterna borta och hela Levi stannar plötsligt av. Många butiker och restauranger lägger lapp på luckan för en tid. Vinterkollektioner säljs ut med upp till 70% rabatt.

Slalombackarna är i prima skick och liftkorten fås nu till rabatterat pris. Fram till morsdag hålls backarna öppna. Men det var glest mellan åkarna, åtminstone idag. Uppe på Levitunturi var det ovanligt fridfullt, trots finvädret.

Levi06040515

Bra sista dag

Vi startade vår sista dag på Gran Canaria redan i gryningen med en morgonlänk på stranden. För min del blev det 7 km barfotalöpning i sanden. Om inte löpning så något slags lunkande i alla fall.

Underlaget är helt perfekt för löpning när det är ebb. Stranden är som en 30 m bred landsväg med lagomhård sand. Det var fint att vara ute i morse när solen gick upp. En bra men kort sista dag fick vi.

Maspalomas01220415

Maspalomas02220415

Tiden går fort

Tiden går fort när man har roligt. Veckan på Gran Canaria är snart slut. En vecka till hade suttit bra. Vädret har varit i det närmaste perfekt.

Maspalomas tog ett rejält kliv uppåt på min rankinglista. Från hotellet sett går en strandpromenad mot Meloneras och i andra riktningen har vi sandstranden som sträcker sig ända förbi Ingles. Mångsidigt underlag alltså och ingen biltrafik i närheten. Vad mer kan man begära?

Mycket E-vitamin

Det har blivit allt mindre och mindre mat som serveras på flygen nu för tiden. Åtminstone på det finländska bolag som jag mest flyger med. Det har jag dock förståelse för och absolut inget jag grämer mig över.

På en flygning nyligen bjöd flygbolaget på kaffe och semla. Inte så mycket mat alltså, men däremot väldigt mycket ingredienser.

Vad jag inte begriper är varför en kalkonsmörgås måste innehålla 12 olika E-ämnen. Möjligtvis har jag helt fel, men jag inbillar mig att en kalkonsemla kan göras med färre tillsatser.

Varudeklaration01290514

Budapest, -intryck och avtryck

Mitt intryck av Budapest är att det är en fin stad. Vacker, inte minst arkitektoniskt. Floden Donau som delar staden är som en pulsåder och ger ett mäktigt intryck.

Här mitt avtryck i form av några bilder.

Lång tartanbana

Budapests kommersiella centrum ligger på Pest-sidan av Donau. Det var också där som vi bodde under vårt besök i staden förra veckan. Pest-sidan är ganska fattig på grönområden. Gatorna bildar ett finmaskigt nät och för t.ex. löpmotionärerna kan det vara svårt att hitta bra och sammanhängande motionsrundor.

Under en morgonlänk chansade vi och sökte oss till en ö som ligger mitt i Donaufloden mellan Margaretabron och Árpadbron. Det visade sig vara en riktig oas. Den 2,5 kilometer långa Margaretaön ( Margitsziget på ungerska ) består av väldiga parker och och lummiga trädgårdar. Som en lunga i storstadens mitt.

Ön visade sig också vara något av budapestjoggarnas Mekka. Runt hela holmen går en 5,2 km lång löprunda med en knappt meter bred tartanbana. Det är nog första gången jag löpt en så lång tartanbana.

Hela vår morgonlänk blev 12 km, vilket torde vara årsbästa för min del.

Motionsrunda på Margaretaön i Budapest. 5,2 km lång enligt Suunto Ambit. Underlag: Tartan.

Motionsrunda på Margaretaön i Budapest. 5,2 km lång enligt Suunto Ambit. Underlag: Tartan.

Det blev mera folk

Frun hade fixat resan denna gång utan att jag visste något alls. Första intrycket av hotellrummet i Budapest var att nu är det nog lite överdimensionerat. Det fanns tre rum och fullt utrustat kök. Plus lite till.

Men lite senare dök det plötsligt upp mera folk. Alla rummen behövdes, och det var kul. Riktigt kul.

Hotell01170514

I spadet

Andra dagen på gång i Budapest. En lagom dag att besöka ett av de många badhusen eftersom det regnade. Ungern och Budapest är badanläggningarnas förlovade land. Landet är känt för de många termal- och hälsobaden. Bara här i Budapest finns minst ett femtiotal.

Vi valde att besöka Széchenyi-badet. Det är det största och anrikaste av alla badhusen. Byggnaden är i barockstil och från 1913. Sannerligen en vacker anläggning. Det finns ett stort antal bassänger, både inne och ute med tempererat vatten. Storleken på anläggningen imponerade verkligen. Széchenyi-badet har den djupaste och hetaste källan av alla Budapest spa. Det medicinska vattnet dyker upp från ett djup på 1250 meter.

Mycket intressant att se och uppleva en gammal badanläggning.

Full kompensation

Årets Birken gick som bekant i stöpet. Det var det tredje loppet av tre möjliga som floppar för min del denna vinter.

Den gångna weekenden i trakten runt Lillehammer bjöd ändå på några verkligt fina dagar. Tre dagar på skidor i en fantastisk terräng med enormt mycket snö kompenserar en hel del. Lägg därtill gästfriheten på Camp Tangen med den varma atmosfären och mötet med några riktigt härliga människor, ja då är man nog kompenserad fullt ut.

Ingen måtta alls!

Nu har jag hållit på och sökt snö hela vintern. Mestadels med riktigt dåligt resultat.

Idag hittade jag äntligen snön. Det var när vi tog oss till Sjusjøen för en skidtur där. Här är det ingen måtta alls med snötillgången. Det verkar som om norrmännen har ensamrätt numera.

Sjusjoen01130314Foto: Christine

 

Några spridda tankar

ännu om resan till Tjeckien och Polen senaste helg.

En resa till något långlopp brukar för min del bestå av två komponenter. Dels handlar det om själva skidarrangemanget och dels om reseupplevelsen. Denna gång floppade skiddelen en aning eftersom långloppet blev förkortat. Det gjorde däremot inte resan i övrigt!

Långloppet Bieg Piastow går utanför den polska staden Szklarska Poreba. Boendet blev denna gång förlagt till den tjeckiska turistorten Harrachov som ligger endast ca. 3 km från Jakuszyce skidstadion. Bieg Piastow skidas, liksom det tjeckiska loppet Jizerská Padesatka, i Jizera-terrängen. Det torde vara endast ca. 2 km mellan spåren.

Skidåkningen kom att spela en biroll denna gång, av förståeliga skäl. Det brukar vanligtvis råda en viss hets runt vallningen inför ett långlopp. Jag noterade med tillfredsställelse att den hetsen saknades helt denna gång.

Jag hade inbillat mig att Harrachov skulle vara folktomt denna snöfattiga vinter. Där misstog jag mig grundligt. Trots snöbristen var slalombackarna i gott skick och det kryllade av folk, kanske mest barnfamiljer. Det fanns folk från flera olika nationer, till och med från Skandinavien. Det är den låga prisnivån som i första hand lockar. Det finns nästan 100 hotell på den relativt lilla orten.

Fullsatta liftar i ett snöfattigt Harrachov.

Fullsatta liftar i ett snöfattigt Harrachov.

Vårt hotell Sklar i bakgrunden.

Vårt hotell Sklar i bakgrunden.

Nästa veckoslut går VM i skidflygning i Harrachov. Flygbacken var långt ifrån klar när jag besiktade backen. Delar av övre backen saknade snö liksom bromsbacken. Något snölager såg jag inte till och bara varmt väder utlovas. Men läktarbyggen var i full gång.

I Harrachov finns fem hoppbackar bredvid varandra. Här ses flygbacken.

I Harrachov finns fem hoppbackar bredvid varandra. Här ses flygbacken.

Den stora behållningen får tillskrivas alla gamla bekanta som dyker upp dessa gånger. Liksom alla nya. Och som en extra bonus fick vi ett varmt och soligt väder i Prag på slutet.

Barnen gjorde såpbubblor, modell större, i Prag.

Barnen gjorde såpbubblor, modell större, i Prag.

Ukraina i Prags gatubild. De omkomna i Kiev-demonstrationerna ihågkommes.

Ukraina i Prags gatubild. De omkomna i Kiev-demonstrationerna ihågkommes.

Prag på hemvägen

Är på väg hem från Harrachov men pausar ett par dagar i charmiga Prag. Och vad passar bättre en solig och varm vårdag som denna?

Prag är vacker som alltid och staden sjuder av liv också denna söndag. Konstnärer, artister och musiker bidrar till att staden aldrig blir tråkig.

Prag01020314

 

Prag02020314

 

Prag03020314

 

Prag04020314

Ingen storpublik

för Buddy Holly denna afton. Inte heller de bästa förutsättningarna på en båt när stormen Simone drar in över land och hav.

Stormen hette för övrigt St. Jude tills den nådde Sverige. Där bytte den namn till Simone.

Buddy01281013

Image by iPhone

Costa del Sol

Costa del Sol gjorde skäl för namnet. Det var solsken varje dag.

Vi gjorde nu vårt första besök på Solkusten. Nyfikenheten var därför stor. Mitt första intryck av området hade en dragning mot det negativa hållet, närmast beroende på den täta bebyggelsen och den livliga trafiken.

Men efterhand blev fiilisen bättre. Det visade sig att Solkusten sist och slutligen erbjuder det mesta av det vi efterfrågar. När vi lämnar hemknutarna och höstrusket för en stund har vi nog sol och värme överst på önskelistan. Promenadvägar som ligger avskilda från den värsta trafiken är ett måste. Och så gillar vi förståss hav och strand.

Solkusten hade solen och värmen. Åtminstone just nu. Temperaturen låg mellan 24 och 28 °C. Hela kustremsan består av en enda lång sandstrand, nästan. Och promenadvägen längs stranden som går genom Torremolinos överraskade positivt. Den var över 10 km lång om man bortser från ett kort avbrott vid hamnen i Benalmádena. Och logistikmässigt ligger Solkusten mycket bra till. Det går att ta sig dit och därifrån mycket smidigt eftersom så många bolag flyger reguljärt på Malaga.

Inga större negativa överraskningar alltså. Det var rent och snyggt överallt och vi hade bra boende. Inte alls omöjligt att vi återvänder.

Ps. Någon solstol blev det inte för min del denna gång heller. Men kanske nästa gång. Ds.

Två föredettingar

En dag förra veckan när vi satt i Panoramabaren på hotellet kom ett för oss främmande par fram och började prata. De hade suttit vid ett av grannborden när de hörde sitt modersmål (läs dialekt!) pratas. Mannen frågade så småningom vad vi heter. När jag sade mitt namn replikerade han genast: ”Då är du maratonlöpare”! Jag svarade något i stil med att, ”nej, tyvärr inte, på sin höjd en före detta maratonlöpare”. Mannen svarade, ”det är jag också”.

Det skulle visa sig att vi hade flera saker gemensamt, åtminstone rent siffermässigt när det gäller löpningen. Vi hade debuterat på maraton samma år och dessutom i samma tävling, alltså 1983 i Helsingfors. Och så hade vi nästan exakt samma tid som personbästa.

Vad jag vet så har vi inte träffats tidigare, trots att vi många gånger deltagit i samma lopp. Mannen var ju bekant, men endast som ett namn i resultatlistorna. Nu fick namnet plötsligt ett ansikte. Men till det krävdes en spanienresa. Så kan det gå till när två föredettingar möts.

Maratonlopare01141013foto: Cati