Såg att Jessica Andersson och Lasse Holm tävlade i samma lag i ”Så skall det låta” i kväll. Konstigt nog så har jag ett foto, taget 2004, av just dom två tillsammans.

Långloppet Bieg Piastów skidades i år för 33:e gången. Orsaken till att vi deltog beror mest på att loppet fick Worldloppet-status i år. De europeiska loppen på Worldloppet-programmet är numera 11 till antalet.

Loppet går i södra Polen utanför staden Szklarska Poreba, alldeles på gränsen till Tjeckien. Huvuddistansen  är 46 km och drog ca 2000 deltagare. Totala antalet deltagare, alla distanser inräknade, var ca 3500.  Snö fanns i massor. Start och mål är på ca 860 m höjd och högsta punkten är på ca 1000 m. Det var ett av de tyngre loppen jag någonsin skidat, men det berodde väl delvis på föret. Banprofilen ser ju egentligen rätt så snäll ut.

Starten i loppet var en av de smidigaste jag upplevt någonsin. Kanske tack vare att arrangemangen inte var överorganiserade på något sätt. Ingen trängsel eller hets i något skede. 200 löpare släpptes åt gången med 2 minuters mellanrum.

Närmaste granne till loppet är tjeckiska Harrachov där de flesta deltagarna också bodde. Vi gjorde en sväng där via på söndan för att kolla in flygbacken och konstaterade att det är en riktig skid- och turistort med massor av hotell. Jag valde dock att boka hotell i polska Szklarska Poreba. Hotellvalet föll väl ut, jag tror att alla var nöjda. Fast namnet på hotellet, Szrenicowy Dwór lärde vi oss inte riktigt att uttala.

Uppehället blev inte speciellt dyrt. Matpriserna är ju betydligt lägre än de som vi är vana med.

Vi flög till Prag och därifrån fortsatte vi med bil. Två hyrbilar behövdes. Sträckan att köra var bara drygt 150 km och större delen var motorväg. På ditresan gjorde vi en avstickare till VM-staden Liberec. För fem av oss var Liberec bekant från i fjol när vi deltog i långloppet Jizerská Padesatka.

Loppet är skidat, Bieg Piastów alltså. Alla i sällskapet är lyckligt i mål. Och något större missnöje har jag inte noterat. Vi har till och med hunnit med en riktigt avslappnande bastu på hotellet. Som vanligt fanns det mycket att diskutera.

Det var ett tungt lopp, alla är överens om det. Terrängen här är krävande och föret i dag gjorde inte saken bättre. Temperaturen låg runt noll grader. På de lägre partierna var det plusgrader men uppe på 1000 m höjd var det någon minusgrad. Överlag var det vått i spåret som en följd av flera dagars värme. Och spåren höll inte riktigt. Dessutom låg dimman tät. Vi fick inte se den fina natur som vi vet att finns här.

Mina skidor fungerade ganska bra, åtminstone så att jag är nöjd. Riktigt bra fäste hade inte, men det beror väl mest på att kraften att trycka ner klisterskidan saknades idag.

Arrangemangen här i Polen är kanske inte i världsklass. Det verkar vara lite Polsk riksdag över det mesta här.

Men nu skall vi äta vildsvin. Åtminstone lät det så i bastun för en stund sen.

Vädret, föret och vallningen är det överlägset vanligaste samtalsämnet inför ett långlopp. Ovisst intill det sista är det också inför morgondagens långlopp Bieg Piastów, som skidas i södra Polen.

Här är flera plusgrader för tillfället, men det utlovas kallare tills i morgon, Hur kallt, det är frågan.

Sent på eftermiddagen bestämde vi oss. Och plötsligt var det full rulle i vallaboden. Grundkonceptet är likartat för samtliga i vår niomannagrupp, men några varianter förekommer. Själv satte jag på ett universalklister och blandade lite Rossa i. Nu får det inte börja snöa! I morgon vet vi svaret.

Jag har gått och närt på en liten förhoppning om att eventuellt få prova VM-spåren i Liberec under veckoslutet. Därav blir nog inget. Synen som mötte vid skidstadion i Liberec idag, 4 dagar efter 5-milen, var föga upplyftande.

Det gick nog ganska jämt ut med vädret för arrangörernas del, om man säger så.

Vi äter rätt mycket fisk hos oss. Ofta blir det lax. Den är relativt billig, hälsosam och god.

Jag såg ett TV program från SVT förra veckan om laxfiske och laxodlingar. Norge är en enorm producent av odlad lax. Ca. 11 miljoner laxportioner går på export varje dag!

TV programmet tog fram en tråkig sida. Laxarna matas med pellets som görs av fiskmjöl från andra fiskar. Och det handlar inte om skräpfisk utan många gånger om bra matfisk. Fisk som kanske fångas i Sydamerika, transporteras till någon pelletsfabrik på andra sidan jordklotet för att sedan transporteras till Norge. Och det allra sorgligaste i sammanhanget är att till 1 kg lax går det åt ca 2,5 kg matfisk. Tala om dålig verkningsgrad.

Inte speciellt uppmuntrande när fisken inte räcker till för alla och haven håller på att bli utfiskade. Ett nytt exempel på hur ekonomiska intressen kör över de moraliska och ekologiska.

När vi så ofta gnäller över både spår och utrustning kan det vara nyttigt att bli påminda om hur det var förr. Vi som åker i preparerade spår på glasfiberskidor, har fina vallor, bra kläder och dessutom åker buss till start borde inte ha så mycket att gnälla över. Åtminstone inte i jämförelse med hur det var tidigare.

Reportaget i går av Jens Lind var strålande. Här ser vi de riktigt tuffa gossarna. Kolla in StoppTid här!

Uppladdning med kolhydrater har åter fått utrymme, både här på bloggen och i dagstidningarna. Det är förståss det stundande Vasaloppet som är orsaken just nu.

Ingen som håller på med någon uthållighetsgren har väl kunnat undgå det entydiga budskap som predikats, nämligen att man måste ladda upp med kolhydrater i massor om man skall orka. Själv har jag i årtionden förlitat mig på detta.

Det är tveklöst så att kolhydraterna utgör det effektivaste bränslet när kroppen skall utföra ett arbete på hög effekt. Forskningen som ligger bakom detta kommer självfallet från elitidrotten. Men är det då en självklarhet att det recept som gäller för eliten även är det bästa för motionären? Själv är jag lite tveksam här.

Kolhydraterna som kan lagras i kroppen räcker för ett par timmars aktivitet allra högst. För att klara ett maratonlopp eller ett långlopp på skidor måste kroppens fett träda till. Och det finns ju i obegränsad mängd.

Det viktigaste för motionären är inte att ladda upp med en massa kolhydrater.  Det viktigaste är att genast från början av ett lopp få igång fettförbränningen. Då räcker kolhydraterna också bättre till.

På senare år har jag helt slutat kolhydratladda. Men pricipen ”train low-race high” hyllar jag dock. Det är en kombination av fettförbränning och ”högoktaniga” kolhydrater under själva loppet. Mina egna erfarenheter stöder just detta.

och framför allt kvällarna. Nu hinner man en vända i skidspåret efter jobbet utan att vara beroende av elbelysning.

För första gången denna vinter kunde jag ta på mig skidorna vid husknuten och staka iväg över åkrarna. Det är ju helt suveränt. Vaasan Latu gör ett bra jobb som håller spårnätet i skick i terrängen runt Molnträsket. I kväll skidade jag ända till Skatila, en runda på ca. 30 km. Det gick bra trots att mörkret nog hann fånga mig innan jag var hemma vid sjutiden.

En bra avslutning på en vacker vinterdag.

på Ålands hav idag

Det blev nästan samma förutsättningar i Otepää idag som i Vörå för en vecka sedan. Snöfall hela natten innan loppet. Idag upphörde dock snöfallet lagom vid start och temperaturen låg på ca -5° C. Inga större vallningsproblem nu alltså.

Tartu maraton-rutten blev en riktigt positiv upplevelse. Den bjöd på en omväxlande skidåkning i en ”böljande” terräng. Alla skidtekniker kom till pass. Hela sträckan var tillräckligt brett preparerad, 5-10 spår loppet igenom. Bra glid hade man tyvärr endast i två spår pga nattens snöfall.

Loppet bjöd som sagt på en omväxlande skidåkning och det passar mig bra. Det här var ett bekvämt lopp för min egen del. Bra skidor hela vägen. Det blev nog full valuta för pengarna.

Anders Aukland vann loppet, ifall det intresserar någon.

Världseliten bland långlöparna är nu på plats i Otepää inför årets Tartumaraton på skidor. Hilde G Pedersen, Jenny Hansson, Oskar Svärd, Jerry Ahrlin, Stanislav Rezac, Jörgen Aukland m.fl.

Tyvärr fick jag inte alla samlade på samma bild.

är just vad dagens BotniaVasan blev för min del. Föret var aningen besvärligt pga av snöfall under hela loppet och en temperatur som närmade sig noll. Jag misslyckades tyvärr lite med vallningen. Vallan frös redan från start och därmed var dagen mer eller mindre förstörd. Men jag har ju bara mig själv att skylla.

När jag hade ca 15 km kvar klev jag ur spåret och skrapade bort isen. Det skulle jag ha gjort tidigare, för under resten av loppet fungerade skidorna rätt bra. Men hur som helst, dagens lopp hör nog till de mer jobbiga.

Rekordmånga hade anmält sig till årets BotniaVasan. Det är anmärkningsvärt med tanke på den dåliga vinter vi haft. Men loppet har sina kvalitéer tack vare god stämning och utmärkta arrangemang. Fint!

Sitter som bäst och ser världscuptävlingarna i Nordisk kombination på TV. Tävlingsplatsen är Seefeld i Österrike.

Seefeld har tillsammans med Innsbruck stått värd för två olympiader, åren 1964 och 1976. Eero Mäntyranta som var min stora idol i barndomen vann både 15 och 30 km i OS 1964 och har ända sedan dess haft titeln ”Mr. Seefeld”.  År1985 arrangerades även längdåkningens världsmästerskap i Seefeld.

Skidorten är något av ett längdåkningens Mekka. Snötillgången är god och det finns över 200 km välpreparerade skidspår. En del av spåren är rätt krävande.

Seefeld är en liten stad. Men på något sätt mycket trivsam. Turisterna är i huvudsak längåkare och medelåldern är väl högre än på de flesta andra ställen. Den goda stämningen är svår att beskriva, den bör upplevas. Seefeld är en av mina favoriter, absolut.

Detta är dagen efter.  Men samtidigt är det dagen

• när blomstren så vackert pryder hemmet

• när man är glad över att så många kom 

• när man är besviken över att några få inte kom

• när man harmas över att det inte fanns tid att prata med alla

• när jag med hjälp av egen erfarenhet försöker övertyga Henne om att det finns ett liv också efter 50

• när man ännu hinner gratulera

Jag såg några glimtar från damernas alpina tävlingar som detta veckoslut gick i Cortina d’Ampezzo. Solen sken och vintervädret visade sin allra bästa sida, av TV bilderna att döma. Skidorten som ligger i Dolomiterna är en av de mest storslagna som jag har upplevt. Cortina var OS arrangör 1956 och ligger inte så långt från Anterselva som jag skrev om i föregående inlägg.

Cortina d’Ampezzo är framför allt en alpin skidort. Därför har jag aldrig stått på skidor där fast jag besökt orten flera gånger. En gång hade jag skidorna med med ambitionen att skida till Toblach. Men spåret var avstängt pga lavinfara, så det blev att ta bussen tillbaka. I stället för skidåkning åkte jag med linbanan upp till 2500 m höjd. Utsikten därifrån är magnifik.

Men Cortina d’Ampezzo är värt ett besök om man skidar eller inte.

Skidskyttarna tävlar detta veckoslut i italienska Anterselva. Skidskyttestadion ligger helt ensamt och lite avsides i skogen och något större samhälle existerar överhuvudtaget inte, vilket har förvånat mig lite. Men Anterselva, som ligger i Sydtyrolen, bjuder på en härlig omgivning.

Själva skidstadion ligger på 1 600 m höjd i den ena ändan av Anterselvasjön. Spåren på sjön är väl de mest populära bland turiståkarna. I andra ändan av sjön går en liten väg upp till gränsen mot Österrike. Vägen är skidspår på vintern. Det är nog rätt jobbigt att skida upp till gränsen och kaffestugan på dryga 2 000 m över havet. Men väl uppe är man mer än nöjd. Fotot är taget uppe vid gränsen och man ser sjön nere på bilden.

En och annan överaskning är också möjlig i Anterselva. Eller vad sägs om en svan i skidspåret? Och vad jag vet så var inte Gunde.

I går hölls en jubileumskonsert för Barack Obama vid Lincoln Memorial i Washington. I konserten, som visades direkt på YLE, deltog många kända artister. Jag såg inte konserten från början men jag hann se Bruce Springsteen, Shakira, Bono, Stevie Wonder och några till.

I en sten i trappan just där artisterna stod finns en ingraverad text med de berömda orden av Martin Luther King. Själv hade jag förmånen att fotografera och uppleva stället under vårt besök i Washington för ett par månader sen.

Jag kan bara gissa att ett stort leende skulle sprida sig över Martin Luther Kings ansikte om han hade fått uppleva morgondagen. Allså dagen när Barack Obama svär presidenteden och flyttar in i Vita Huset, endast ett stenkast från Lincoln Memorial.

Reglersystemet för husets uppvärmning har fungerat utan minsta lilla störning i 18 års tid. Men förra natten sade elektroniken upp kontraktet.

Jag sökte leverantörens kontaktuppgifter på nätet i går morse genast när jag såg vad som hänt. Hittade snabbt ett telefonnummer till supporten och ringde. Jag blev faktiskt överraskad när jag hörde att alla delar faktiskt ännu finns att få, 24 år efter att systemet lanserades. Personen jag pratade med gjorde en snabbanalys av läget och lovade att skicka ett nytt processorkort.

Idag efter jobbet hämtade jag postpaketet. Pluggade i nya kortet och konstaterade att systemet åter är i skick.

Det kallar jag bra service.

Min fru fick ett brev från Staterna. Namnet var helt rätt skrivet men adressen var bristfällig, minst sagt. Posten i Sverige hamnade med all sannolikhet att anstränga sig utöver det vanliga. Säkerligen också finska Posten. Tror knappast att någon sorteringsmaskin klarade detta ensam.

Men brevet kom fram. Imponerande!

Veckoslutets skiddramatik utspelar sig i italienska Val di Fiemme. Skidstadion i Fiemme-dalen ligger mellan städerna Cavalese och Predazzo. Jag har haft förmånen att få skida i Val di Fiemme-spåren några gånger. Det finns ju en hel del skidkultur att uppleva, men platsen som sådan har inte imponerat.

Bara en kort bit från Cavalese ligger Lavazé, på 1800 meters höjd . En trevlig liten platå med mycket snö, fina spår och fantastisk natur. Rekommenderas!

När jag plockade in ved i spisen för nyårsbrasan började det plötsligt surra i vedlådan. Det visade sig vara en geting. Den har förmodligen följt med veden in, men det skedde redan för 10 dagar sen.

Den verkade lite kraftlös i början och ville inte riktigt orka lyfta. Men sen blev det fart på gynnaren. Den visade prov på god flygteknik när den for runt i huset. Jag gissar att den svedde sina vingar lite på spotlighten innan den satte sig på köksskåpet för att vila.

Det finns otaliga ställen i Mellan- och Sydeuropa som tilltalar mig. Det är framförallt de sagolikt vackra alplandskapen som fascinerar.

En vacker plats är Garmisch-Partenkirchen. Nyårsdagen är väl den perfekta dagen för en vinterbild just därifrån. Vackert eller hur?