Vokaljazzduon Mariah Hortans och Mathias Sandberg avslutade sin julturné på hemmaplan med en stämningsfull konsert i kväll på Ritz. Vi som var där fick höra vacker julmusik i ett annorlunda arrangemang.
Kategori Musik och nöje
Häftigt Konsta-arrangemang
Kopierat från Wasa Teaters annons.
Tidigare i veckan var vi på julkonserten med Lytts och hans vänner. Precis som i fjol fick vi uppleva fin julmusik som framfördes av en lagom blandning av etablerade musiker och nya yngre förmågor.
Av många fina framföranden var det ett som gjorde ett extra starkt intryck på mig. Det var när Johan Aspelin spelade elgitarr och sjöng ”Konsta Jylhän joululaulu”. Det var otroligt fint.
Många kända artister har nämnda stycke på sin julrepertoar, men då i en mera klassisk tolkning. På tuben finns också en version med JP Leppäluoto. Min försiktiga gissning är att det är just denna som varit inspirationskälla för Johan Aspelin.
Sen kan man förståss undra om purpurspelmannen Konsta skulle ha gillat arrangemanget. Det är inte helt säkert.
Har experimenterat
och mixtrat med You Tube denna afton. Jag har länge haft funderingar på att öppna ett konto men det har liksom inte blivit av. Kanske mest för att jag inte videofilmar längre. Fast det borde man ju göra, och faktum är att dagens mobiler ger bättre videokvalitet än någon av de videokameror jag haft tidigare.
Alltså jag öppnade ett You Tube konto, trots att jag inte gillar att Google skall sitta och bestämma över allt och alla. Och så satte in min första video. Sanna får därmed vara försökskanin.
En stund med Sanna
Sanna Nielsen gästar stan. Det blir två konerter i kyrkan idag, men redan i går kväll inledde hon med ett uppträdande på WDD. Det blev ett set till akustisk gitarr. Repertoaren var en mix ur den egna karriären innehållande svensktoppslåtar, melodifestivallåtar plus lite annat. Hon avslutade riktigt svängigt med två Tina Turner-låtar.
Efter spelningen stannade hon tålmodigt kvar för fotografering och eftersnack. Inga divafasoner som jag kunde upptäcka. Tummen upp för Sanna.
Sanna Nielsen på WDD 8 november 2013
Image by iPhone
Ingen storpublik
för Buddy Holly denna afton. Inte heller de bästa förutsättningarna på en båt när stormen Simone drar in över land och hav.
Stormen hette för övrigt St. Jude tills den nådde Sverige. Där bytte den namn till Simone.
Image by iPhone
Decibelen ligger tunga
över Jeppis i kväll när TOTO spelar på centralplan. Men det är ju precis vad storpubliken förväntar sig av dessa musikens giganter.
TOTO är ute på sin 35th Anniversary Tour, och att de gjorde en avkrok till Österbotten är synnerligen anmärkningsvärt. Med snart 40 år i branschen och 35 miljoner sålda skivor måste de räknas till de riktigt stora inom musiken. Det är bara att tacka och njuta när ett så glatt och spelskickligt gäng står på scen, och dessutom bjuder på alla sina klassiker.
Legendariska TOTO på scen i Jakobstad den 5 juli 2013. Klassikern ”Africa” klingar vackert över publikhavet.
by iPhone
Ps. Lite grinig blev jag över att inte få ta in kameran på området. Sådana regler är ju löjliga och fullständigt onödiga. Att fotografera med telefonen går helt enkelt inte! Jag får nog skaffa ett presskort. Ds.
Street Blues
vid Fondis har kommit i gång. På sommarens tredje spelning hade Allan sällskap av en lagom blandning yngre och äldre musiker. I ett riktigt streetblues-väder.
Street Blues varje sommartisdag vid Fondis.
by iPhone
Vilken julkonsert!
Vau, vilken konsert Lytts och vännerna bjöd på! Ett annorlunda, men ett hellyckat upplägg med en lagom blandning av allvar och spex.
Så fint!
Wasa Teaters annons
Musik till maten
Liveunderhållning till maten hör inte till vanligheterna. Men i kväll hade vi det. På Kaffehuset. Det var skådespelarna från musikalen Next to Normal, vilken spelas på Wasa Teater för tillfället, som uppträdde med smakprov. Rätt många nummer hann de med. Skönt sjungande typer alla.
Ett bra initiativ och lyckat koncept från Kaffehusets sida skulle jag påstå.
Eva Dahlgren on stage
i ett fullsatt Handels i kväll. Hon har återupptagit turnerandet efter en flera år lång paus. Även denna turné, som hon kallar ”Eva Dahlgren live 23 sånger”, inleder hon traditionsenligt i Finland.
Det var en del nytt material, åtminstone för mig, som hon bjöd på i kväll. Men några gamla godingar rymdes lyckligtvis med. Eva Dahlgren är bäst i sina lugna ballader, det tycker åtminstone jag. Men hon visade sin bredd i kväll när hon och orkestern tog ut svängarna ordentligt och rockade på.
Eva twittrar efter kvällens konsert: Vaasa!!! Jaaa!!! Härligt!! Tack!!!
Musikhelg
Det var en riktig musikkväll här i stan i går. Aningen bekymmersamt faktiskt att bestämma vad vi skulle satsa på. Vi tog till uteslutningsmetoden. Orkestrarna på Amarillo, El Gringo, och Rocktails behövde vi inte fundera på alls.
Tredjehandsalternativet var Brödfabriken. Dit har jag för övrigt aldrig varit. Det valdes bort eftersom jag gissar att vi fallit för åldersgränsen. Dörrvakten hade antagligen beställt färdtjänst och skickat hem oss.
Förstavalet, ur ett musiksmaksperspektiv, var Kaija Kärkinen och Ile Kallio. De uppträdde på Public Corner. Men också det valdes bort, närmast på grund av den trånga och bökiga lokalen.
Vi valde andrahandsalternativet. Det var Sven Zetterberg som spelade på O’Malley’s. Visserligen lite högljutt och nojsigt där också. Men jag har aldrig hört Sven Z live, så det var nog ett lyckat val. Sven Zetterberg och hans gubbar är inga första resans gossar. Inte ens pojkspolingen Calle Brickman som spelade keyboard. Han var en fröjd att se och höra. Något för besökarna på Esse Blues Fest att se fram emot i kväll.
Kvällens Allsång på Skansen
blev bättre än väntat. Det var inte artisterna som gjorde att vi sökte oss till Sollidens scen i kväll. Nej, då var det mera för att kolla inramningen i den underbart vackra sommarkvällen efter allt regnande på dagen. Och som sagt allsången blev bättre än väntat, tack vare just allsångerna.
Måns backstage, där han släcker törsten.
(picture by Cati’s Iphone)
Mycket folk på Allsången i den vackra sommarkvällen
(picture by Cati’s Iphone)
Får man ha en åsikt?
Nej, helst inte, om jag fattat rätt! Är man inte musiker så skall man inte gärna ha en åsikt, och därmed inte uttala sig om musik. Det är på Bloggen.fi som det för tillfället pågår en minidebatt, med få inblandade debattörer, om musik och musiksmak.
Jag har lätt att acceptera att finsmakarna håller till i finrummet och stora hopen står på betryggat avstånd. Helt klart är dock att större delen av all musik som görs är just riktad till stora hopen. Skulle då inte musikkonsumenten få ha en åsikt?
Själv är jag ingen musiker (vilket grämer lite). Inte heller någon musikkännare. Men jag lyssnar på musik och njuter av den. Jag har också en åsikt om vad jag vill lyssna till. Och om musiken.
Här en video där man får njuta av Mark Knopflers brillianta gitarrspel. Det är från en liveföreställning där Dire Straits gör en lång version av Sultans of swing. Den uthålliga belönas med med en fantastiskt fin improvisation i den senare delen.
Bör kanske ännu tillägga, beträffande videon, att det är min högst personliga åsikt.
Missade vårtecknet
Vasa körfestival brukar vara ett säkert vårtecken. Nu kom och gick det årliga musikevenemanget utan att jag hörde ett enda musikframträdande. Det har knappast hänt sedan festivalen startade för 20 år sen. Och inget laga förhinder hade jag. Inte det minsta lilla. Lite oroad är jag faktiskt över en så allvarlig beteendestörning.
Nå, våren är ju bra på gång trots allt.
Så mycket bättre
Jag försöker undvika all reality-TV, men kom ändå att se på några avsnitt av serien ”Så mycket bättre”. Det var nu andra säsongen serien sändes i Sveriges TV4. Serien var ett enda stort undantag från dagens reality-regel. Förvisso är det möjligt att göra bra TV utan både tävling och förnedring.
Årets programserie var bättre än fjolårets. På min skala alltså. Det fanns många tungviktare med nu. Ledin och Dahlgren får väl räknas som två av mina absoluta favoriter. E-type, Wiehe och Ph har ju alla levererat massor med bra låtar genom åren, så de är minst halvfavoriter. Av årets deltagare var Timbuktu och Laleh mer eller mindre nya bekantskaper för mig. Speciellt roligt att just en doldis kunde kliva fram och imponera. Jag talar förstås om Laleh som gjorde intryck på mig med sin lågmälda och ödmjuka framtoning.
Om hela programserien verkligen gjordes på en dryg vecka så är nog såväl artisterna som TV-teamet att gratulera. Min gissning är att det varit betydligt mera hårt arbete än nöje.
TV-serien bygger tydligen på ett holländskt koncept. Kvalitén ligger, tycker jag, i det höga underhållningsvärdet. Alltså i musiken. Störande var att programmet var sönderredigerat på något sätt. Det fanns för många samstämmiga intervjuvklipp, där artisterna sällan sparade på superlativerna när de berömde varandra. Men bättre det än all förnedring.
Svängigt på kvällskvisten
Robert Wells uppträdde i Vasa i kväll med sin minishow Close Up Rhapsody. Geir Rönning var med som gästartist.
Som vanligt var det en mix av olika musikstilar. Familiärt, lättsamt och med en lagom portion humor. Och att Geir var med gjorde inte saken sämre.
Dr. House
Så heter visst en TV serie. Jag tror inte att jag sett ett enda avsnitt för serien intresserar inte det minsta.
I går när jag körde till stan spelade Countrydoktorn lite bluesmusik i sitt program. Mannen som sjöng hette Hugh Laurie och det är just han som spelar huvudrollen i House. Mycket överraskande.
Jag kollade upp saken lite närmare när jag kom hem, och minsann, Hugh Laurie är verkligen musiker. Han spelar munspel, gitarr och piano. Sjunga kan han dessutom. Han har nyligen kommit ut med sitt debutalbum ”Let them talk”, innehållande bluesmusik. Vem hade trott det om Dr. House?
Här ett smakprov när han sjunger ”Swanee River” i en TV show tidigare i år.
Musiikkiteatteri Palatsi
Förra veckan när vi var i Tammerfors besökte vi Musiikkiteatteri Palatsi. Det blev en positiv överraskning. Lokalen som tidigare fungerat som biograf har på senare år fått en rejäl ansiktslyftning. Den är mycket smakfullt och stiligt renoverad. En trevlig bekantskap med andra ord.
Blues Brothers
Ingen gudlig föreställning direkt, även om Jake och Elwood påstod sig vara utsända av Gud. De båda bluesbröderna får kallet att samla ihop 5000 dollar som Pingvinen behövde. Och Pingvinen, det var nunnan som behövde pengarna för att klostrets barnhem inte skulle tvingas stänga. Så är storyn i korthet i musikalkomedin som spelats i sommar på Musikteatern Palatsi i Tammerfors.
De båda bluesbröderna spelas förtjänstfullt av Ari Myllyselkä och Miro Honkanen. Men den klart lysande stjärnan är Laura Voutilainen. Som klippt och skuren för sin roll. Hennes skådespelartalanger kommer här till sin rätt. Hon är Artisten och Solisten som ger järnet. Med en grym energi.
Summer of '69
var ett av de extranummer som Geir Rönning drog efter avslutad konsert i kväll.
Mycket bra musik på Strampen i kväll alltså. Med Geir i tre gedigna set, inför en entusiastisk publik och med gott stöd av Tobias Granbacka och Dennis Rönngård.
Det fanns ju inte enbart ljus i publiken, om nu någon trodde det. Inte satt den som ljus heller!
Exkursion i kväll
till Nordkalks gruva i Pargas. Även 8 000 andra valde att besöka dagbrottet samtidigt. Så lite trängsel var det ju. Men musiken var bra. Vad annat var att vänta när Roxette uppträder. De är musiker!
Sommarens första
Street Blues för min del, först i kväll. Men bättre sent än aldrig!
Så mycket blues var ju inte att vänta för Allan & Astronauts spelade. Det blev lite mera mot det poppiga hållet, vilket jag ju inte hade något emot. Många fina godingar hann de med. Gänget hade fin förstärkning av tenoren Tom Nyman som ju är gammal rockgitarrist. Och av Nisse G på keybord.
Rekordmycket folk kom i det fina vädret. Street Blues vid Fondis är ju en human tillställning som börjar och slutar i tid, pågår kl. 19-22 varje tisdag.
Tjugo på dussinet
Otaliga är de utländska orkestrar som underhåller resenärerna på sverigebåtarna. Och inget ont i det, de brukar kunna sin sak. Ju fler utländska orkestrar, desto mindre humppa. Ju mindre humppa desto bättre livskvalitet kan man väl säga.
På Silja Serenade uppträdde en bulgarisk orkester som kallar sig Indigga band. De spelade främst pop, disco, latino och rock, en mångsidig repertoar alltså. Och som de spelade! Sjöng otroligt bra och roterade dessutom mellan intrumenten. Man kunde gott ha åkt en vecka fram och tillbaka bara för att höra dem spela.
Indigga band verkar inte vara speciellt mycket mediaexponerat, så några bra videor hittade jag inte. Här dock ett smakprov med två stycken latinos.
Hotel California
En av mina absoluta favoriter inom musiken är Eagles’ låt Hotel California. Det långa avslutande gitarrsolot kan man bara inte bli trött på. På tuben finns låten i ett antal olika utföranden. Här finns den klassiska versionen med just Eagles. Lite nostalgisk också på grund av den anspråkslösa tekniska kvalitén.
Att någon skulle spela Hotel California på klassisk gitarr låter väl närmast som ett skämt. Ända tills man stöter på den här unga koreanska talangen Sungha Jung. Klicka på länken, men bara om du har tid att lyssna i 7 minuter! Är han inte bra så säg!
Kisabiisi?
Vissa är snabba att producera. Jag avser typen som blixtsnabbt gjorde låten Taivas Varjele!
Befarar att vi får dras med den ett tag framöver. Den kommer nog aldrig att placera sig på min tio-i-topp lista.
Bogart 