Jag hade ingen ambition att fotografera på FSS-lägret. Inte ens ”riktiga” kameran hade jag med. Några ”roiskaisu” hann jag ändå med, så kvaliteten är därefter. Objekten på bilderna håller däremot klass.
Etikettarkiv: Skidåkning
FSS-lägret
fortsätter planenligt. Inga malörer så här långt, vad jag vet. Föret har varit toppen. Och det är ju bra. Det finns goda förutsättningar för att de flesta orkar veckan ut.
Temperaturen varierar rätt mycket. Söndagens plusgrader byttes till någon minus i går och spåren torkade upp. Idag nöp kölden till ordentligt. Det var -18° C under kvällen träningspass.
Det är stundtals trångt i spåret. Det är främst ryssar, estländare, lettländare och litauer som trängs med oss finländare i spåren. Systematiken i träningarna kan möjligtvis störas en aning, men alla ryms gott och väl.
För min del har det varit lugna dagar ”på jobbet” så här långt. Lite videofilmning och vallningsjobb har det blivit. Variationerna i temperaturen sysselsätter framför allt på vallningssidan. I går sattes klister under samtliga par. Idag rensade vi skidorna från allt klister. Men vår vallare Antti gör det mesta, och med en imponerande precision!
Jag har hunnit med några länkar själv också, både skejt och klassiskt. Det är tacksamt med lätt före i säsongsupptakten.
Anttis klistertumme i arbete.
På snö
Jag förirrade mig till Levi. Kanske inte så märkvärdigt, sådant har ju hänt förr. Denna gång reste jag med FSS:arna på deras snöläger. Tanken är att jag skall bistå med diverse sysslor. De flesta i den 50 personer stora truppen är juniorer. Så jobb finns, inte minst med vallningen.
Höstens första skidlänk är också avklarad. Det blev tid över till en kort länk i kväll. Endast 12 km, men ändå. Jag tog skejtskidorna i det våta föret. Inte det bästa valet med tanke på ett sjukt knä, men det gick.
Snö finns så det räcker. Köldgrader har också utlovats de närmast dagarna. Efter morgondagens frukost blir det troligtvis att tillbringa förmiddagen i vallaboden.
Skidsäsongen 2011-2012 i siffror
I dessa bokslutstider är det läge att redovisa skidvintern. Statistiken visar att skidkilometrarna har en tendens att minska på ett oroande sätt. Men totala tiden som jag avdelat för motionen håller ändå fjolårsnivå. Endast fem timmar skiljer!
Till nästa säsong skall jag skärpa mig. Tror jag.
Välpreparerat
Att få vara den första att åka på ett nypreparet underlag, ja det är ett riktigt nöje!
Priks slog till
Leviloppet skidades idag. Loppet verkar ha svårt att få luft under vingarna. Startfältet var mycket tunnt också i år. De sanna motionärerna har inte tagit loppet till sig. Banan på ca 50 km gick längs konstsnöspåret och Isoporo. Fyra varv alltså. Trevlig och omväxlande bana om man frågar mig. Men inte helt lätt. Det är för övrigt precis den slingan jag brukar köra här på förvintern. Jag betraktar den nästan som min hemmabana. Spåret går ju nära husknuten!
Förhållandena var krävande idag. Snöfall hela förmiddagen och temperaturen lite på plus. Det är nog en lycka att jag inte ens kom på tanken att delta. Jag har aldrig någonsin fått skidorna att fungera i våt nysnö. Aldrig! På sin höjd har jag sett andras som fungerat.
På damsidan var Riitta-Liisa Roponen helt överlägsen. Anne Kyllönen var tvåa. Anne lyckades skaka av sig Heli Heiskanen på slutvarvet efter ett skidbyte. De två gjorde varandra sällskap loppet igenom.
I täten på herrsidan var det tre löpare som följdes åt nästan hela vägen. Det var Esa Mursu, Juha Alm och Morten Priks. På slutvarvet var Morten Priks den starkaste och segrade mycket övertygande. Starkt gjort av en 20 åring.
Morten Priks är estländare och går på Ski College i Muonio.
Ändringar i långloppscuperna
Det finns för tillfället två olika cuper för långloppen på skidor, vilket ju är aningen märkligt och minst sagt förvillande. Traditionellt har vi haft FIS Marathon Cup där de flesta av Worldloppen har ingått.
En helt ny cup är Ski Classics med enbart lopp i klassiskt stil. Ski Classics är en specialprodukt för TV. Det råder nu en konkurrenssituation mellan dessa två cuper.
Det blir märkbara förändringar i FIS Maraton Cup inför nästa säsong. Alla de nordiska loppen, alltså Finlandialoppet, Vasaloppet och Birkebeiner har fallit bort. American Birkebeiner har tillkommit. För säsongen 2012/2013 ingår följande tävlingar i FIS Marathon Cup:
16.12.2012 La Sgambeda, 42 km
13.01.2013 Jizerská padesátka, 50 km
20.01.2013 Dolomitenlauf, 60 km
27.01.2013 Marcialonga, 70 km
03.02.2013 König Ludwig Lauf, 50 km
10.02.2013 La Transjurassienne, 76 km
17.02.2013 Tartu Maraton, 63 km
23.02.2013 American Birkebeiner, 50 km
10.03.2013 Engadin Skimarathon, 42 km
I Ski Classics ingick sju lopp denna vinter. Någon kalender för nästa säsong har jag inte sett men åtminstone Jizerská padesátka, Marcialonga, König Ludwig Lauf och Tartu Maraton kommer att finnas med. Därtill några nordiska lopp med stor sannolikhet.
Långlopps FM floppade
Under pågående säsong tävlades det för första gången om FM medaljer inom långlopp på skidor. Skidförbundets avsikt med det nya programmet är att öka intresset och höja långloppens status. Jag tycker att Skidförbundets initiativ i grund och botten är bra.
Någon resultatlista har jag ännu inte sett men efter de sista deltävlingarna i Muonio drar jag den slutsatsen att det var endast en handfull löpare som genomförde programmet. Gissningsvis sju i herrklassen och fyra i damklassen. Så någon succé blev inte första upplagan. Närmast en katastrof.
Nu får Skidförbundet fundera över sitt koncept. Jag hoppas ändå att intresset i verkligheten inte är fullt så dåligt som årets resultat tyder på. Min bedömning är att tävlingarna är lite för många. Det betyder i praktiken att det blir svårt och framför allt dyrt att delta. Det krävs nämligen resultat från fem av totalt åtta deltävlingar för att vara med.
Det finns många bra skidlöpare strax under landslaget med goda chanser. Jag tänker på Kari Varis, Antti Lampinen, Mikko Koutaniemi, Mats Jakobsson, Lisa Anttila, Sini Alusniemi, Tiina Moilanen m.fl. Ingen av dessa valde att genomföra hela programmet. Men någon lång resultatlista kommer vi aldrig att ha. Åtminstone inte så länge motionärerna inte tillåts delta.
Svenskarna dominerar
fullständigt inom längdåkningen just nu. Det spelar ingen roll vilka distanser vi talar om. Det gäller sprint, normaldistanserna och det gäller långlopp.
För en stund sedan tog Sverig en trippelseger i Tartu. Jörgen Brink vann före överraskningen Daniel Rickardsson och Jimmie Johnsson. I damklassen blev det svensk dubbelseger genom Susanne Nyström och Jenny Hansson.
Finländarna var som vanligt långt efter. Ingen finländare bland de 30 första. Så har det sett ut de senaste årtiondena i långloppen. Enda undantaget är väl Teemu Kattilakoski som vunnit Dolomitenlauf en gång. Kari Varis har deltagit flitigt de senaste åren, men utan större framgång.
Vi får gå tillbaka till Pauli Siitonens era på 70-talet innan vi kan notera finländska framgångar. Varför är det så illa?
BotniaVasan i dag
Ett av de mer betydande långloppen i landet numera, och det största här på plattlandet med drygt 800 deltagare, BotniaVasan skidades i dag. Loppet och det fina arrangemanget hade förtjänat ett bättre väder än det som dagen bjöd på.
Nattens snöfall ställde till en del förtret. Och att att det dessutom började snöa strax efter start gjorde inte saken bättre. Spåren blev lösa och fladdriga. Temperaturen låg strax under noll och luftfuktigheten var hög, vilket gjorde vallningen aningen utmanande.
BotniaVasan ingår som andra deltävling i det nystartade FM programmet för långlopp. Ett antal långväga gäster hade därför sökt sig till Vörå i dag. Sånt hjälper ju till att hålla loppets status uppe. Ändå var det Minkens Mats Jakobsson som knep segern i herrklassen. I damklassen segrade favoriten Heli Heiskanen.
Men FM deltävlingen störde knappast oss motionärer. BotniaVasan är och förblir motionärernas eget lopp.
För egen del gick loppet så där. Jag hade inga större problem under själva loppet. Förutom att jag var trött redan i Kimo. Men det är ju småsaker. Största problemet dök upp när jag såg på klockan. Jag har ännu inte fattat hur det kunde ta så länge. Det var sjätte gången jag skidade BotniaVasan. Endast en gång tidigare har det gått långsammare. Den gången var det nästan samma före som idag. Egentligen borde det inte vara någon större överraskning, jag kommer ingen vart i lösa och fladdriga spår. Fast, spelar det någon roll? Snart sitter man förmodligen på Solgård och senast då är det glömt.
Skidorna kan jag inte klaga på. De fungerade bra hela vägen. Visserligen frös fästvallan ibland, men det är delvis mitt eget fel. Jag tog ett skidpar med ett högt spann och satte fästvallan alldeles för tjockt. Men det gör jag alltid.
Dagens vallning. Glid: Vauhtis Blå + LF Grön + HF Blå + C125 pulver
Fäste: Vauhti Grundvalla AT + 3 lager Swix VR 55 + toppat med VR 45.
Hetsdag
Detta är en typisk hetsdag. Det brukar bli så dagen innan ett långlopp. Marcialonga utgör inget undantag på den punkten. Det är skidtest, spårtest, vallatest och mycket mer. Inte minst själva vallandet med all trängsel i vallaboden! Det här är den överlägset sämsta dagen i skidåkningssammanhang på min skala. Jag gör mitt allra bästa för att inte dras med.
Jag var nere på skidstadion i Val di Fiemme för en stund sen. Där var det aktivitet. Men det blev ett kort besök för min del. Jag tog inte ens på mig skidorna. En kaffe i en helt tom hotellbar lockade betydligt mer.
Nu är det läge att ta fram sticksömmen. Det gjorde Marit.
Mot Cavalese
Vistelsen på Seiser Alm läggs till handlingarna för denna gång. Har just checkat ut från hotellet. Allt roligt tar ju som bekant slut. Men det har varit fantastiskt fina dagar. Vi drar nu vidare mot Cavalese. Långloppet Marcialonga närmar sig.
Här några bilder från Seiser Alm.
-
- Hisnande vyer vid spåret till Monte Pana
-
- Ett skidparadis, helt klart!
-
- Eva-Lena vid högsta punkten på panoramaspåret
-
- Vackra vyer finns det gott om
-
- Paus med varm choklad. Inte helt fel!
-
- Vita vidder
Står över
dagens skidtur, efter moget övervägande. Det förefaller säkert helt korkat, men jag måste låta kroppen ta igen sig. Visserligen har jag har gjort mitt bästa för att ta det lugnt de senaste dagarna, men skidåkning flera dagar i följd på denna höjd sätter sina spår i en gammal kropp. Så det får bli en promenad i stället.
Svårt beslut ändå att låta bli. Termometern visar -4 °C, det är vindstilla och strålande sol. Spåren är det inget större fel på heller.
Välpreparerat i Seiser Alm
Kjempeflott!
Vilken omgivning! Vilka förhållanden! Vilket väder!
Seiser Alm i Sydtyrolen är ett skidparadis som saknar motstycke. På min skala alltså. Ivern att vara ute och åka skidor är stor just nu. Men motorn varvar inte riktigt här uppe. För spåren ligger på 1800-2000 m höjd.
Tidigare när jag varit här har jag bott i Castelrotto, och rest upp och ner med gondolen. Nu bor vi på Seiser Alm Plaza som ligger uppe på platån. Det gör inte saken sämre. Lite lyxigt rent av.
Seiser Alm 23 januari 2012. Perfekta spår i en fantastisk omgivning. Foto: Eva-Lena
Dolomitenlauf klassiskt
Nu är också den avverkad för min del, den klassiska versionen av Dolomitenlauf. Den är inte sämre än fristilsversionen nere i Lienz, men knappast lättare.
Temperaturen höll sig nätt och jämt under noll. Det hade kommit lite nysnö under natten så glidet var inte det bästa. Men det blev lyckligtvis inget problem med frysande fästvalla i dag.
I dag gjorde jag något som aldrig brukar göra, men som jag förståss alltid borde göra. Jag vallade fästet på plats strax innan start. Men det var nog mer tur än skicklighet att skidorna fungerade så bra som de gjorde. Näst intill perfekt i något växlande förhållanden. Fästvalla: Teho Base i botten + 1 varv K18 + 3 varv K12 toppat med K15. Vauhtis burkar alla. Nymodigheten förde en nackdel med sig. Jag hann aldrig placera mina skidor i startfållan. Jag hamnade längst bak bland anorakerna.
Större delen av det 42 km långa loppet skidas på en samma åker. Spåret är draget som en serpentinväg på det sluttande gärdet. Kanske aningen trist, men annars är ju omgivningen här alldeles fantastisk. I synnerhet i dag när solen sken och vi hade minusgrader, om än bara en.
Banprofilen hör till de bättre, sett ur min synvinkel. Lätt skidåkning i drygt 15 km. Först då kom stigningarna. För en som jag, som saknar nästan all fysik, vore det förståss bättre om backarna aldrig kom.
Dolomitenlauf var det första loppet jag skidade utanför Norden. Det var år 2004. Sen dess har jag inte varit här. Så det är lite att uppliva gamla minnen.
Banprofilen i Dolomitenlauf klassiskt 2012
Provade löipan
På förmiddagen var jag uppe i Obertilliach och provade spåret. Den klassiska delen av av Dolomitenlauf skidas där i morgon. Där skidas förresten också söndagens fristilslopp. Det är flyttat från Lienz till Obertilliach på grund av snöbrist. Loppet är endast 42 km långt, men kräver sannolikt sitt eftersom det går på 1 400 m höjd.
Förmiddagens åkning var ingen munter historia. Det var nollgradigt och snöfall inledningsvis. All vallning jag provade frös under. Senare klarnade vädret upp lite, men föret var fortsatt problematiskt. Tills i morgon utlovas dock lite kallare väder. Det hoppas jag på.
I kväll blir det att kolla in Dolomitensprint som går här alldeles i stadskärnan av Lienz. Den har hunnit bli en gammal tradition redan och det är mycket uppvisning och show över den. Lite spektakulär med tvära kurvor och hopp. Några elitlöpare finns i alla fall med. Jag träffade just Teemu Kattilakoski här på gatan. Han skall skida sprinten i kväll också. Teemu har för övrigt vunnit Dolomitenlauf en gång, år 2009.
Obertilliach 20 januari 2012
Kråklund open
I brist på bättre gnider vi på vid golfbanan. Spåret är lite löst och fladdrigt, men snö finns så att det nätt och jämt går att skida. En runda runt alla fyra gläntorna mäter 3,0 km. Det nöjer vi oss med just nu.
Håkan flintar på.
Vi gav oss
hemåt, redan i går kväll. Självfallet idiotiskt, att helt frivilligt lämna det fina vinterlandskapet och återvända till sörjan. Men kanske ändå helt på sin plats att varva avskildheten med lite social samvaro också. Och så blir det barndop till helgen!
I ärlighetens namn kan tilläggas att kroppen nog behöver lite vila nu, efter sex dagar på skidor.
Veckan i siffror:
Antal länkar: 6
Summa distans: 196 km
Snittlängd: 32,7 km
Tid i spåret: 14:51
Snittfart: 4:33 min/km
Medelpuls: 152
Levi by night 3.1.2012
Fjärde dagen
i följd på skidor. De fina förhållandena håller i sig. Det är bara att tacka!
I siffror:
Distans: 36,750 km
Tid i spåret: 2:44
Medelpuls: 152
Glidvalla: Vauhti LF grön + Speed Gel. Fäste: Svix VR 40. Fungerade hyfsat.
Temperatur: -9 °C. Luftfuktighet: ca 94%
Vilken skillnad
mellan sörjan där hemma och vintervädret här i norr. Snötäcket i Levi är drygt 40 cm och köldgrader ganska lagom just nu. Så ser det också ut att fortsätta de närmaste dagarna.
Dagens skidtur i lätt snöfall mätte 36 km. Trots nysnön var glidet nästan obegripligt bra.
Distans: 36,750 km
Tid i spåret: 2:44
Medelpuls: 159
Glidvalla: Vauhti LF grön. Fäste: Swix VR 40
Temperatur: -6 °C. Luftfuktighet: ca 97%
Samma koncept på spinnsidan, men kortare länk.
Gikk på ski
Under den gångna veckan i Levi har jag gjort som norrmännen brukar säga, jeg gikk på ski. Bara med den skillnaden att jag verkligen GICK. Det brukar norrmännen sällan göra.
Men det gäller för en gammal att att hålla ihop. Det blir ohjälpligt en chock för kroppen att plötsligt stå på skidor varje dag. Fast man vänjer sig överraskande snabbt. Det har jag konstaterat många gånger. Efter de tre första dagarna brukar det värsta vara över.
Det var milt väder, runt nollstrecket, från tisdag och framåt. Och det passar mig ganska bra. Åtskilliga gånger har kylan ställt till bekymmer. Vallningsproblemen som eventuellt uppstår vid milt väder är ju lätta att kringgå. Man tar till skejtingskidorna. Fast de är extra jobbiga att gå med!
Veckan i siffror:
Antal länkar: 5
Summa distans: 144 km
Totaltid: 11:53:30
Medelhastighet: 12,6 km/h
Medelpuls: 152
Tacksam över möjligheten att åter ha fått skida i fina spår drar jag nu hemåt. Det blir som vanligt att reda upp på jobbet efter allt lorvande. Och huset skall julstädas. Men det hinner jag självfallet med. Gardinbyte ingår nämligen inte alls i åtagandet.
Vinteridyllen
försvann med tövädret och nattens blåst. All snö drösade ner från träden. Men skidspåren är i prima skick. Det tillfredställer åtminstone en anspråkslös motionär.
Säsongsdebut på snö
Äntligen fick jag ändan ur vagnen och kom mig i väg till tunneln i Jämijärvi. Bättre sent än aldrig heter det ju.
Första skidturen brukar aldrig vara lätt. Åtminstone kommer jag inte ihåg någon sådan. Jag hade all orsak att befara det värsta eftersom jag slarvat oförlåtligt med barmarksträningen. Inte ett enda stavgångspass har jag fått till på hela hösten.
Smått överraskad blev jag därför över att jag orkade skida två timmar. Det duger mer än väl åt mig i debuten.
Håkans favoritterass
Med ståtlig utsikt över Immeljärvi. Men jag har sett den, terassen alltså, åtskilliga gånger när den varit mera till sin fördel än idag.
Tionde gången gillt
Vuokatti Hiihto skidas detta veckoslut, för tionde gången. Ända sedan starten har jag haft planer på att delta, men aldrig kommit mig för. Inte förrän i dag. Jag bestämde mig i sista stund.
På dagens program stod 30 km alternativt 60 km i fristil. I morgon skidas samma distanser klassiskt.
Jag skidade 60 km. Det var både långt och tungt. Banan är dock relativt lätt och vädret var hur bra som helst. Någon minusgrad vid start, men temperaturen steg till plusgrader under loppet. Föret blev därmed sämre mot slutet. Det sög ordentligt på vissa partier.
Kroppen var aningen dåligt förberedd för ett fristilslopp. Det har inte blivit många skejtlänkar denna vinter. Så benen sa ifrån i ett tidigt skede. Mono ei ollut syönnillä.
Men självfallet är jag nöjd över att ha deltagit och kommit i mål. Omgivningen här i Vuokatti är av bästa klass.
Bilden är från söndagens klassiska lopp. En stilstudie av syster i aktion.
Bogart 