Reviderar min uppfattning om rullskidor

Att åka rullskidor är inget jag fallit för. Visserligen brukar jag staka lite varje höst, men det har aldrig riktigt smakat.

Det är nog närmast asfalten som jag har emot. Den är skoningslös mot armar och axlar. Nästan alltid resulterar det i låsta muskler mellan skulderbladen.

Då gillar jag Mondo-underlaget i Botniahallen betydligt bättre. Skidorna vibrerar inte på den mjuka mattan och axlarna kommer enklare undan. Och så bjuder underlaget på ett passligt rullmotstånd. Plötsligt får man börja räkna rullskidåkningen som konditionsträning.

Utomhus har pulsen alltid hållits låg. Bjuder jag till lite i hallen stiger pulsen hur högt som helst. Så jag får nog lov att revidera min uppfattning om rullskidåkningen lite grann.

Pulskurvan från dagens rullskidåkning i Botniahallen.

Förklaring till kurvan: Dagens timmeslånga pass bestod av stakåkning. Inledningsvis 5 km lugnt, följt av 5 x 1 km tempo.  Mellan intervallerna 1 km lugnt.