Nyligen förekom en debatt här på Bloggen.fi om pedofili. Debatten blev kortlivad men den var hetsig så länge den varade. Jag stod i beråd att kommentera vid några tillfällen, men lät bli. Det är inte på något sätt mitt område, om man säger så.

Jag begriper mig inte alls på det märkliga fenomenet pedofili. Jag kan inte fatta hur en människohjärna kan fungera så fel som den tydligen kan göra hos en pedofil. Hur går resonemanget hos en sådan person? Nå, information i frågan går antagligen att forska fram. Men tillräckligt intresserad har jag inte varit.

När jag läste inläggen och kommentarerna tyckte jag mig skönja en en viss polarisering mellan kvinnor och män i deras åsikter. Det upplevde jag som oerhört sorgligt. I en så allvarlig fråga bör vi stå eniga, man som kvinna. Också frågan om solidaritet inom olika sällskap skymtade i debatten. Nog skulle jag gärna tro att någon sådan inte kan finnas. Men jag är rädd för att det är önsketänkande. Föga smickrande att det är en mansdominerad ”gren”. Själv är jag inte speciellt våldsbenägen, brukar jag tro. Men det kan inte hjälpas att jag småler lite när jag tänker på Lisbeth Salanders sätt att hantera “gubbslemmet”.

Att frågan om pedofili lyfts fram och får uppmärksamhet är ju en positiv sak. Främst med tanke på de svaga och utsatta förståss. Endast på det sättet kan våldtäcktsmän och pedofiler sättas dit. Men även den medaljen har en baksida. Ett naturligt umgänge mellan barn och vuxna försvåras avsevärt av den hysteri som råder på vissa håll i samhället.