Jag försöker undvika all reality-TV, men kom ändå att se på några avsnitt av serien ”Så mycket bättre”. Det var nu andra säsongen serien sändes i Sveriges TV4. Serien var ett enda stort undantag från dagens reality-regel. Förvisso är det möjligt att göra bra TV utan både tävling och förnedring.

Årets programserie var bättre än fjolårets. På min skala alltså. Det fanns många tungviktare med nu. Ledin och Dahlgren får väl räknas som två av mina absoluta favoriter. E-type, Wiehe och Ph har ju alla levererat massor med bra låtar genom åren, så de är minst halvfavoriter. Av årets deltagare var Timbuktu och Laleh mer eller mindre nya bekantskaper för mig. Speciellt roligt att just en doldis kunde kliva fram och imponera. Jag talar förstås om Laleh som gjorde intryck på mig med sin lågmälda och ödmjuka framtoning.

Om hela programserien verkligen gjordes på en dryg vecka så är nog såväl artisterna som TV-teamet att gratulera. Min gissning är att det varit betydligt mera hårt arbete än nöje.

TV-serien bygger tydligen på ett holländskt koncept. Kvalitén ligger, tycker jag, i det höga underhållningsvärdet. Alltså i musiken. Störande var att programmet var sönderredigerat på något sätt. Det fanns för många samstämmiga intervjuvklipp, där artisterna sällan sparade på superlativerna när de berömde varandra. Men bättre det än all förnedring.