Firade brasa

Helt oplanerat kom jag mig till en påskbrasa i kväll. Det hände när jag besökte mina hemtrakter. Och det känns som det rätta stället. Påskbrasa har varit tradition så länge jag kan minnas. Så det har hunnit bli ett antal genom åren. Men inte många på senare år.

Brasa01300313

Påskbrasa i Kortjärvi den 30 mars 2013

Svårbegripligt

Hur resonerar typerna som går i skidspåret? Resonerar de överhuvudtaget?

Jag har försökt ta reda på vid några tillfällen. Men det är svårt. De verkar inte ens förstå frågan.

En inte helt ovanlig syn i denna ociviliserade del av landet.

En inte helt ovanlig syn i denna ociviliserade del av landet.

En bonusdag till

En nästan lika fin dag som igår ute på isen, lite mera vind bara. Men med den skillnaden att nu var så gott som folktomt. Men så är det också vardag.

Ett lagom tjockt snötäcke på isen tillåter skidåkning överallt. Nästan perfekt!

På isen utanför Vasa 25 mars 2013. I bakgrunden skymtar Replotbron.

På isen utanför Vasa 25 mars 2013. I bakgrunden skymtar Replotbron.

Inte många sådana dagar

Vilken fantastiskt fin vinterdag! Det blir inte många sådana i året. Med lagom temperatur, nästan vindstilla och strålande sol. Det gäller att ta vara på den stunden, den går inte att spara. Dagen är som gjord för uteliv, som till exempel skidåkning på isen. Att studera stadens stränder utifrån ett havsperspektiv är alltid intressant.

Isen01240313

Isen02240313

Isen03240313

Isen04240313

Med skidåkning i blodet

Och då är det inte mig det handlar om. Långt därifrån! Men som ni kanske kan gissa, det gäller norrmännen.

I söndags, dagen efter Birken alltså, när kroppen ännu var mör och bad om vila. Då, redan på morgonkvisten, började vårt värdpar fundera över dagens skidåkning.

-Skulle det alls vara nödvändigt, undrade vi övriga. Vi hade ju alla åkt Birken dagen innan! –Jo, lite lätt skidåkning skadar inte och idag börjar träningen mot nästa års Birkebeiner, menade värdparet. Jag lyckades förhala det hela ett tag. Men på eftermiddagen var det dags.

Vi åkte från Torpa till Spåtind Hotell. För där fanns den rätta terrängen. En kort och riktigt flack bana för en lätt återhämtande länk.

Det gick inte alls lätt för mig. Och enligt pulsklockan visade sig den korta och flacka banan vara 16,7 km lång med en stigning på 215 m! Norrmännen är nog ett helt annat släkte.

Marit, Kjell-Magne och Christine på en återhämtande skidtur

Marit, Kjell-Magne och Christine på en återhämtande skidtur

Birken 2013

Det blev inte riktigt de fina förhållanden som prognoserna utlovade tidigare i veckan. Åter ett lopp med snöfall. Men det blev rejält med köldgrader och därmed också lättvallat. Det var nog det viktigaste. Förutom den extremt krävande terrängen brukar vallningbekymmer utmärka detta speciella lopp. Mitt första deltagande här år 2006 floppade helt på grund av besvärliga förhållanden och misslyckad vallning. Målsättningen idag var att få till ett bättre lopp än senast. Och visst, det lyckades!

Att skida uppför har aldrig passat mig och förmågan har bara blivit sämre med åren. Så i detta lopp gäller att ta det försiktigt och försöka överleva i de tunga stigningarna. Överlevde gjorde jag ju, men det kändes som om det var med liten marginal.

Det var ner mot ca 10 minusgrader idag, och det blåste ganska friskt uppe på Raudfjellet. Så efter den första långa stigningen, som tog långt över en timme, var man rejält svettig. Under utförskörningen sedan höll jag på att stelna bort i kölden och den bitande vinden.

Glidet var inte det bästa i snöfallet och den finkorniga snön. Men jag är riktigt nöjd med skidorna. Det var ett nöje att få uppleva för en gångs skull. Tyvärr blev det att bromsa alltför många gånger i utförslöporna på grund av lånsammare löpare framför. Speciellt mycket bromsande var det i utförsbackarna efter Sjusjøen. Det var isigt under och det bildades stora vallar av sockersnö. Jag hann se många vurpor men klarade mig själv undan.

Trots det mulna vädret och den kalla vinden hade många åskådare sökt sig ut i naturen och vildmarken under loppet. Där sitter de nergrävda i snödrivorna och hejar. Eftersom det lär råda snöskoterförbud får de lov att ta sig ut med hjälp av skidor. Det är fantastiskt att se.

Det mest anmärkningsvärda vad elitlöparna beträffar är att Jörgen Aukland placerade sig som fjärde man trots att han körde utan fästvalla. Det är en bedrift som är nästan obegriplig. Loppet som ingår i Ski Classics vanns av brodern Anders Aukland.

Jag rekommenderar Birkebeinerrennet mer än gärna åt alla skidentusiaster. Det är en upplevelse utöver det vanliga. I år hade loppet 14 700 deltagare. Intresset i Norge är så stort att loppet blir fulltecknat på några minuter när det öppnas för anmälningar. Men för en utlänning är det lätt att rymmas med eftersom den utländska kvoten är tillräckligt stor.

Birkebeinern i morgon

Skidorna är vallade och förberedelserna gjorda. Det blir tidig väckning i morgon, bussen till Rena går redan kl. 04:30. Det är gänget från Torpa som jag liftar med.

Birkebeinerrennet brukar räknas till de mer tuffa loppen. Och det är absolut det mest krävande som jag någonsin åkt. Så någon bekväm resa kan jag inte räkna med. Se bara banprofilen nedan! Så här skrev jag på bloggen för inför loppet 2007.

Annars så är vi ett riktigt internationellt gäng här på ”Camp Tangen” i Torpa. En amerikanska, en svensk och en finländare hjälps åt att våldsgästa värdparet. Men kul är det med många likasinnade på samma ställe.

Fast nu skall jag försöka få tag på lite sömn.

Banprofil för Birkebeinerrennet

Banprofil för Birkebeinerrennet

Testade spåret vid Sjusjøen

Birkebeinerrennet närmar sig. Idag var det läge för en liten skidtest inför loppet. Var passar ett sådant test bättre än vid Sjusjøen? Rutten för rennet går nämligen här förbi.

På lördag gäller det att försöka orka till just Sjusjøen. För då har man endast 14 km mycket lätt skidåkning kvar.

Glidet var inte det bästa idag men spåren var i prima skick och vädret alldeles ypperligt. Skidvalet kan knappast gå fel denna gång, eftersom båda paren fungerade precis lika bra. Till lördag utlovas ett stabilt och ärligt köldföre. Det tackar vi på förhand för.

Sjusjøen den 14 mars 2013. Strålande sol och fina spår.

Sjusjøen den 14 mars 2013. Strålande sol och fina spår.

Utmärkt lopp av Roponen!

På damsidan saknades Riitta-Liisa Roponen i dagens 10 kilometerslopp i Salpausselkä. Orsaken är att hon i stället skidade Engadin Skimarathon i Schweiz. Ritu gjorde ju en satsning på långloppen, parallellt med landslagsuppdragen, inför denna säsong. Hon slöt ett 4+1-årigt avtal med österrikiska Skinfit stallet.

Idag skidade hon alltså Engadin Skimarathon. Hon vann överlägset och slog tvåan, långloppsspecialisten, Seraina Boner med över två minuter. Detta långlopp går i fristil och lättåkt terräng, vilket ju gynnar Roponen. Det var ett övertygande lopp av damåkaren, hon förlorade åt herrsegraren med endast en och en halv minut.

Att skida i Engadindalen skulle ingalunda ha varit fel idag. Omgivningen i trakten av St. Moritz är något av det mest storslagna man kan uppleva i dessa långloppssammanhang. Det är nu fem år sen sist.

Nöjda miner i Engadin

Nöjda miner i Engadin

Bilden lånade jag från arrangörens hemsida. Se fler bilder från årets lopp i arrangörens slideshow.

Intensiv sportsöndag

Den 3 mars blev den intensivaste sportsöndagen i mannaminne. Det var på gränsen till att bli för mycket av det goda. Allting serverades ju hur bekvämt som helst, direkt i TV-soffan. Men livets bisaker behöver få lite utrymme ibland.

Det började redan på morgonkvisten med Vasaloppet. Direkt efter målgången i Mora tog VM-sändningarna från Val di Fiemme över. Sedan följde skidskytte i Holmenkollen. Möjlighet fanns ytterligare att se på världscupen i skridskor och inomhus-EM i friidrott, men riktigt så långt räckte inte min kondition.

Vasaloppet blev en trevlig tillställning i ett soligt och fint vinterväder. Loppet var spännande ända till upploppet. Där avgjorde, något överraskande, Jörgen Aukland i en klunga på fyra-fem man. På damsidan vann Laila Kveli före Seraina Boner. Jag har inte deltagit Vasaloppet på sex år. Idag kändes det som att det kanske börjar bli dags på nytt. Så pass lockande såg det ut.

Skid-VM i Val di Fiemme fick en solig avslutning. Det var inte bara vädret som var vackert. Också den avslutande grenen 50 km i klassisk stil med masstart fick ett lyckligt slut. De hårt kritiserade masstarten fick idag en helt annorlunda karaktär än vad vi sett tidigare. Det blev rejäl och ärlig skidåkning från första början och det var närmast svenskarna som stod för initiativen. Johan Olsson bärgade sedan guldet mycket välförtjänt. Jag kan inte se att dagens lopp skulle ha varit orättvist på något sätt. Men möjligheten att byta skidor under loppet kan man säkert ha åsikter om.

För Finlands del blev skid-VM resultatmässigt det sämsta någonsin. Åtskilliga svackor har jag hunnit uppleva genom åren, men aldrig någon så djup som den här. Det unika och anmärkningsvärda är att alla grenarna, dvs. backhoppning, nordisk kombination och längdåkning befinner sig samtidigt i samma djupa vågdal. Nu finns det bara en väg, och det är uppåt. Med vilket recept vet jag tyvärr inte.

Det är tråkigt att läsa alla kritiska kommenterer som spalterna nu översvämmas av. Kritik bör alltid vara tillåten men när den är ett resultat av besvikelse och frustration är den sällan konstruktiv och saklig. Ännu mer destruktivt är ändå det mullvadsarbete som en del av de aktiva tydligen bedriver. Bort med all avundsjuka och missunnsamhet!

Som Mika Kulmala mycket riktigt sa: I detta lilla land måste vi alla blåsa på samma kol!