Olovligt låg standard

Igår löptes Helsinki City Marathon. Jag har deltagit 15 gånger men hållit paus de senaste åren. Jag ögnade snabbt igenom resultatlistan från igår och konstaterade åter en gång hur katastrofalt dålig standard vi har. Åtminstone när vi jämför med situationen för 20-30 år sen. Den här negativa utvecklingen är något av en gåta för mig.

Jag sprang mitt personbästa i Helsingfors 1985. Tyvärr vet jag inte min placering då, men min gissning är den låg i trakten av 500. Min bästatid skulle ha gett placering 43 i allmänna klassen, och placering 87 när man beaktar alla åldersklasserna igår. Dessutom har loppet mer deltagare nu.

I Vasamaraton har standardsänkningen varit ännu tydligare. På senare år har endast en handfull löpare gått under 3 timmar. År 1987 var 58 löpare under. Till och med 9 löpare i den så kallade motionsklassen. Peter Klemets blev ”bara” tvåa det året med tiden 2:17:32!

Det är framför allt i skiktet strax under eliten som den stora uttunningen har skett. Utrustningen, kunskapen och träningsmetoderna borde rimligtvis vara bättre nu. Men något väsentligt saknas. Och det kan inte vara så mycket annat än träningen. Närmare bestämt träningsmängden.

Jag är inte så mycket tävlingsmänniska att detta skulle harma mig på något sätt. Det är nu bara ett konstaterande, som jag inte finner logiskt. Som motionär noterar jag i stället med glädje att antalet deltagare stigit under åren. Att delta är större än att prestera!