Dillen fick visst dille på att växa. I övrigt finns inte så mycket positivt att rapportera från jordbruket.
Jul
26
2011
Bogart
Om ett liv i rörelse
Dillen fick visst dille på att växa. I övrigt finns inte så mycket positivt att rapportera från jordbruket.
Bogart 
Varje vår sätter jag min potatis i hopp om fullgod skörd. Varje höst när jag granskar skörden under blasten citerar jag bonden Paavo: Herren förgäter ej, han blott prövar!
Måste väl äntligen förstå att jag förlorat kampen emot potatisrosten och till ett nytt år söka en ny plats för mina(våra) potatisar.
Runeberg skaldade så här:
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
Bonden Paavo hade det nog betydligt motigare än jag när det gäller odlingarna.
Dikten hörde sannolikt till de viktigaste litterära alstren under skoltiden. Självklart skulle dikten pluggas utantill! Och budskapet lyftes fram i de flesta sammanhang.
Samma här!
Kan du den utantill än? 😛
Nej, jag kan ingenting utantill längre. Mitt minne är inte vad jag skulle önska. Men själva inlärningsprocessen gick ut på att klara en mekanisk upprabbling precis just då när det var min tur, för att sedan glömma allting.