Boende med nivåskillnader mellan våningsytorna innebär trappor. Trevligt och trivsamt, men förr eller senare blir det problem att förflytta sig. Den första i vår familj som fick problem var Igor. Med stigande ålder har det blivit allt svårare att trappa på grund av hal golvklinkers.
Men det var lätt avhjälpt. Med en matta i trappan går trappandet åter som en dans för 14-åringen.
Det fick man definitivt också i kväll när Wentus Blues Band spelade på Ritz. Det blev bl.a låtar från nya albumet Woodstock. Avlappnat, småspexigt men högklassigt som vanligt. Briljant på gitarr av Nedervetilpojkarna. Gorrbra!
Det skulle bli April innan vi fick någon värme i pensionärskuvösen.
kommer allt oftare nu för tiden. Och med kort varsel.
Den fina Benjaminfikusen i mitt arbetsrum har tagit riktigt illa upp sen jag flyttade ut. Hur skall man annars tolka att den kastat all sin skrud?
En tänkbar möjlighet är att den i ren glädje festat runt ordentligt. Fast det kan jag inte tro.
av Skidklubbens långloppsåkare ställde upp i dagens fristilslopp i Vuokatti. Också denna gång handlade det om de mest ärrade veteranerna.
Fotograf: Elvi (etablerad)
Vuokatti Hiihto skidas detta veckoslut, för tionde gången. Ända sedan starten har jag haft planer på att delta, men aldrig kommit mig för. Inte förrän i dag. Jag bestämde mig i sista stund.
På dagens program stod 30 km alternativt 60 km i fristil. I morgon skidas samma distanser klassiskt.
Jag skidade 60 km. Det var både långt och tungt. Banan är dock relativt lätt och vädret var hur bra som helst. Någon minusgrad vid start, men temperaturen steg till plusgrader under loppet. Föret blev därmed sämre mot slutet. Det sög ordentligt på vissa partier.
Kroppen var aningen dåligt förberedd för ett fristilslopp. Det har inte blivit många skejtlänkar denna vinter. Så benen sa ifrån i ett tidigt skede. Mono ei ollut syönnillä.
Men självfallet är jag nöjd över att ha deltagit och kommit i mål. Omgivningen här i Vuokatti är av bästa klass.
Bilden är från söndagens klassiska lopp. En stilstudie av syster i aktion.
blir knappast vackrare än så här. Några minusgrader och strålande sol. En dag väl värd att ta vara på.
Livet är dock inte lika ljust och vackert överallt. Mest elände på de flesta håll, inte minst i Japan just nu.
Den krämiga turkiska yoghurten verkar att ha blivit en riktig succé. Försäljningen har förmodligen gått så bra att Kesko sett det intressant att lansera sin egen motsvarighet. Yoghurten säljs under namnet Pirkka. För oss konsumenter är ju detta med konkurrens och ökat utbud en god nyhet.
Pirkka yoghurten skall nu snylta på sin föregångares framgångar. Det är alldeles uppenbart att de båda märkena lätt skall gå att förväxla. Vad skulle annars vara orsaken till att de säljs i likadana burkar och dessutom med etiketter i samma färgnyans?
Lite bättre stil kunde Kesko ha uppvisat. Men innehållet välkomnar vi!
När man deltar i Worldloppet-tävlingarna är det lätt hänt att man stöter på en man i leopardmönstrad dräkt. Det är Hannes. Han turnerar ohejdat på Worldloppet-touren och är för tillfället Worldloppet Master 21 gånger om. Alltså han har 21 pass fulla och är därmed helt outstanding. Hannes är fransman numera. Se hans meriter här!
Bilden är från startfållan i König Ludwig Lauf. Där berättade Hannes att han är bror med Einar. Det var en liten överraskning för mig. Einar är en legendarisk skidveteran från Vasa med fem fulla worldloppetpass.
Väl värda att lyftas fram i dag. De är Lotta Wasström och Kaisa Mäkäräinen.
Lotta Wasström från Sundom skidade Vasaloppet i dag. Hon placerade sig på 13:e plats med imponerande tiden 5:03:20. Jag känner många frassar från trakten som får bita i gräset. De är inte ens i närheten. Fast de tränar.
Kaisa Mäkäräinen var inte mycket sämre. Hon skrev skidhistoria i dag när hon blev första finska kvinnliga världsmästaren i skidskytte. Titeln kom i jaktstart i ryska Khanty-Mansiysk.
Nu är det ingalunda så att jag enbart skulle hylla sportande kvinnor. Långt därifrån. Men jag väljer att lyfta fram dessa två, en sportsöndag som denna.
Skid VM i Holmenkollen är över. Även för mitt vidkommande blev det att tillbringa åtskilliga timmar framför TVn. Mina intryck från den gångna veckan kan kort sammanfattas i följande punkter:
innan solen börjar värma vår terass på allvar. Den tittar in över snödrivorna redan.
Bland skidåkarna är det vanligt att vistas på hög höjd inför stora mästerskap. Avsikten är att öka antalet röda blodkroppar i blodet och därmed förbättra prestationen i själva mästerskapet. Jag tillhör de som tror på en positiv effekt av detta.
De flesta skidlandslagen använder sig av metoden. Inför VM i Oslo låg finska landslaget uppe på Seiser Alm i Italien.
Dagens glada nyhet är ju Matti Heikkinens överraskande VM guld på 15 km i Holmenkollen. Det intressanta i det här sammanhanget är att Matti Heikkinen inte deltog i höghöjdslägret utan laddade upp på hemmaplan. Hur pass avgörande är höghöjdslägret?
levnadsår har båda mina föräldrar välsignats med. Senast i tur att passera milstolpen 80 var min mor. I går hyllades jubilaren med ett enkelt men trevligt kalas.
Att lyckas hålla alla skavanker borta är väl en omöjlighet. Men en god fysik hjälper säkert till att upprätthålla livskvaliteten ännu i den åldern. Och helt utan fysik är inte den nyblivna 80-åringen. Vintern har ju varit extra hjälpsam i år när den bjudit på mycket snöskottning. Åtminstone två gånger har hon skottat ner snön från garagetaket.
ännu alldeles kort till Tartu Maraton. Jag märkte nämligen att alla de positiva omdömen som bör tillskrivas detta lopp saknades i mitt inlägg från i går.
Jag har förvånat mig, och förvånar mig fortsättningsvis, över hur få österbottniska långloppsåkare som tar tillfället i akt och provar på Tartu Maraton. Dels ligger Tartu och Otepää på någorlunda bekvämt reseavstånd. Och dels är Estland ännu ett relativt förmånligt land. Men framför allt, rutten och banprofilen är enastående fin. Klicka upp banprofilen här intill och lägg märke till hur kuperad banan är. Utan att vara tung. Och så är det brett preparerat hela vägen. Ett av de trevligaste spåren jag någonsin åkt. Men om jag varit där när det blåser hårt hade jag eventuellt varit av annan åsikt.
På bilden nedan ses interiören från Krutkällaren där glädjen stod högt i tak när PWT Travel höll sin bankett. Och jag garanterar, det var högt till tak.
Årets Tartu Maraton är i hamn för min del och det blev en betydligt enklare historia än jag förväntat mig. Visst var det kallt, men jag hade till all lycka inga problem med kölden i något skede. Inga andra problem heller.
Tartu Maraton är ju ett långlopp på skidor den här årstiden. Längd 63 km. Varför man valt att kalla det maraton förstår jag inte. Helt vilseledande namn.
Det var 6 500 löpare anmälda. Och det är rekord. Loppet blev fulltecknat i ett tidigt skede, och det är första gången i historien. Själv hamnade jag att gå köksvägen för att få startnummer. Ett tack går till PWT för den tjänsten!
Hur kallt det var vet jag inte riktigt. Jag hörde någon säga att det var -23 °C i Otepää när starten gick. Sen steg temperaturen snabbt. Och jag gissar på -15 vid målgång för min del.
Vi var i Otepää i god tid före start. Startfållan var stäng när vi kom, men jag kastade in skidorna över staketet. Sen knallade jag till Karupesä och satt där i värmen och slappade ca. en timme tills det bara var en kvart kvar. När jag kom till startfållan drog jag av mig överdragskläderna och så var det dags för start. Noterade att solen värmde bra redan då, så jag slapp att bli kall överhuvudtaget.
Att karriären är på dalande står nu utom all tvivlan. Sluttiden i dag var hela elva sekunder långsammare än för två år sen!
På minussidan noterar jag också att rösten mer eller mindre försvann under loppet. Ingen större skada med det, den behövs knappast. Men det blir ändå intressant att se om och när den repar sig.
Nu är det dags att förbereda sig för banketten. Den håller vi i Krutkällaren i Tartus gamla stadsdel. Banketten är ju minst lika viktig som själva loppet. Och innan dess hinner jag förhoppningsvis med en Jägermeister. Eventuellt två om jag skyndar mig.
Arrangören här i Tartu verkar ha koll på saker och ting, eftersom en inbjudan till en Worldloppet Master träff satt faststiftad på mitt startnummerkuvert. Tyvärr nobbade jag tillställningen. Någon bra orsak till hade jag inte.
En del av tiden har gått åt till att fundera hur man skall klä sig i morgon. Efter lite kompletterande shopping i dag så tror jag att läget äntligen är under kontroll.
Jag stötte på Jerry Ahrlin på väg till Otepää i dag. Jerry har ju varit etablerad i världstoppen i flera år redan. Nu är han bättre än någonsin. Efter att ha vunnit flera långlopp i vinter får han väl ses som favorit på söndan också. Han är en grym stakåkare.
Jerry menade att -20 °C inte är något större bekymmer för honom. Men blir det kallare än så finns det risker. Någonstans där i trakten kommer temperaturen att ligga. Det ser vi på söndan.
Jag gillar vackra kurvor i allmänhet. Kurvan på bilden är symmetrisk och fin. Ändå gillar jag den inte. Största felet är att den ligger för lågt på skalan. Utlovad temperatur inför veckoslutet i Otepää inbjuder inte till skidåkning. Åtminstone inte 63 km med nummerlapp på.
Helt klart en felsatsning från min sida. Igen!
Det fanns de som valde att köra båda dagarna i Transjurassienne, en så kallad UltraTrans. På bilden poserar fyra nordiska ungdomar som hade trevligt tillsammans i Jurabergen och kondition nog för en UltraTrans.
Från höger på bilden: Aud från Norge, Gudrun och Sven-Erik från Sverige och BG från Finland.
Fotograf: Janne
Idag gick huvudloppet i La Transjurassienne, i fristil. Loppet var ju ordentligt förkortat på grund av snöbristen. I gengäld var banan mycket tuffare vad terrängen beträffar.
Arrangören ställdes ordentligt på prov. Banan lades om i sista stund. Starttider ändrade ännu på morgonen. Mycket kunde kritiseras men det ser jag inte som min uppgift.
Förhållandena var tuffa idag. Ingen vidare köld på natten och mycket värmegrader på dan, åtminstone i de mera soliga partierna. Underlaget blev både löst och blött. Speciellt var att vissa delar av banan kördes i båda riktningarna. Där var det ordentligt trångt. Och en 10 km lång slinga kördes två varv.
Första stigningen gick bättre än i går. Jag trodde för ett ögonblick att min strejkande kropp var tillbaka i jobbet. Men nu vet jag inte riktigt. Det blev i vilket fall som helst ett tungt lopp. Skidorna plöjde ställvis djupt i sockret. Men jag kom i mål, vilket ju är huvudsaken. Och utan att åka omkull en enda gång. Det gjorde nog många i de krävande utförslöporna med massor av lössnö. Det är klart att gårdagens lopp satt i kroppen. Och veckan som gått var ju ingen större vila fysiskt sett med skidåkning på hög höjd i Davos.
Vår vän Sven-Erik sade i bussen hem. ”Nu kan vi åtminstone skryta med att vi deltagit i den jävligaste skidtävlingen som finns.” Och Sven-Erik saknar minsann inte erfarenhet. Nu är jag inte övertygad om att han hade helt rätt, men orden beskrev rätt väl stämningen just då.
Franska långloppet La Transjurassienne är avhandlat. Dagens klassiska distans var förkortad till 42 km. Beträffande arrangemanget finns det saker man kunde anmärka på, men det är kanske att vara onödig. Hela loppet har legat i vågskålen in i det sista. I stället får man nog lyfta på luvan för att det kunde genomföras.
Banan var tung, vågar jag nästan påstå. Föret var också utmanande. Jag räknade till tre olika fören i dag. Skulle jag räkna barmarken som ett eget blir det fyra. Aningen dåligt fäste fick jag dras med loppet igenom. Värre var dock att kroppen hade strejkdag just idag. Någon orsak vet jag inte, men det är sådant man får ta.
Det mest positiva just nu är att morgondagens fristilslopp också är förkortat till 42 km. Fulla distansen på 76 km hade nog känts onödigt jobbig i dessa förhållanden.
Vid målgången var övergången från snön extra mjuk. Vi landade direkt i halmen.
så långt ögat når. Åtminstone inte i Le Brassus. Lika illa det förståss på franska sidan eftersom vi befinner oss på gränsen. Vintern här har inte varit vad den skulle vara. Fransmännen trotsar naturen lite grann och arrangerar långloppet La Transjurassienne i alla fall. Tufft gjort med tanke på hur här ser ut.
Loppet är förkortat till 42 km, precis som i König Ludwig Lauf. Medan tyskarna gjorde en flack bana så gjorde fransmännen tvärtom. Banan här är riktigt tuff. Eller vad sägs om över 1000 m total stigning! Jag straffas tydligen direkt för mina åsikter när jag tyckte att König Ludwig Lauf var för lätt. Morgondagen blir nog en utmaning. Hoppas bara att man hålls på banan. Annars far nog klistervallningen illa. Och kanske något annat också.
Bilden är från Le Brassus. Foto: Cati
Vår tidtabell tvingar oss att packa i hop och lämna Davos. Det känns aningen trist. Här kunde man gott stanna ett tag till.
Vi drar nu vidare till Le Brassus i den västra delen av Schweitz vid franska gränsen. Nya långlopp står på programmet.
Samtidigt är vi glada och belåtna över fina dagar i Davos. Skidorten visar nog upp sin bästa sida just nu. På återseende!
Bogart 