Ultra Trans

Det fanns de som valde att köra båda dagarna i Transjurassienne, en så kallad UltraTrans. På bilden poserar fyra nordiska ungdomar som hade trevligt tillsammans i Jurabergen och kondition nog för en UltraTrans.

Från höger på bilden: Aud från Norge, Gudrun och Sven-Erik från Sverige och BG från Finland.
Fotograf: Janne

Annonser

La Transjurassienne Main Race

Idag gick huvudloppet i La Transjurassienne, i fristil. Loppet var ju ordentligt förkortat på grund av snöbristen. I gengäld var banan mycket tuffare vad terrängen beträffar.

Arrangören ställdes ordentligt på prov. Banan lades om i sista stund. Starttider ändrade ännu på morgonen. Mycket kunde kritiseras men det ser jag inte som min uppgift.

Förhållandena var tuffa idag. Ingen vidare köld på natten och mycket värmegrader på dan, åtminstone i de mera soliga partierna. Underlaget blev både löst och blött. Speciellt var att vissa delar av banan kördes i båda riktningarna. Där var det ordentligt trångt. Och en 10 km lång slinga kördes två varv.

Första stigningen gick bättre än i går. Jag trodde för ett ögonblick att min strejkande kropp var tillbaka i jobbet. Men nu vet jag inte riktigt. Det blev i vilket fall som helst ett tungt lopp. Skidorna plöjde ställvis djupt i sockret. Men jag kom i mål, vilket ju är huvudsaken. Och utan att åka omkull en enda gång. Det gjorde nog många i de krävande utförslöporna med massor av lössnö. Det är klart att gårdagens lopp satt i kroppen. Och veckan som gått var ju ingen större vila fysiskt sett med skidåkning på hög höjd i Davos.

Vår vän Sven-Erik sade i bussen hem. ”Nu kan vi åtminstone skryta med att vi deltagit i den jävligaste skidtävlingen som finns.” Och Sven-Erik saknar minsann inte erfarenhet. Nu är jag inte övertygad om att han hade helt rätt, men orden beskrev rätt väl stämningen just då.

La Transjurassienne

Franska långloppet La Transjurassienne är avhandlat. Dagens klassiska distans var förkortad till 42 km. Beträffande arrangemanget finns det saker man kunde anmärka på, men det är kanske att vara onödig. Hela loppet har legat i vågskålen in i det sista. I stället får man nog lyfta på luvan för att det kunde genomföras.

Banan var tung, vågar jag nästan påstå. Föret var också utmanande. Jag räknade till tre olika fören i dag. Skulle jag räkna barmarken som ett eget blir det fyra. Aningen dåligt fäste fick jag dras med loppet igenom. Värre var dock att kroppen hade strejkdag just idag. Någon orsak vet jag inte, men det är sådant man får ta.

Det mest positiva just nu är att morgondagens fristilslopp också är förkortat till 42 km. Fulla distansen på 76 km hade nog känts onödigt jobbig i dessa förhållanden.

Vid målgången var övergången från snön extra mjuk. Vi landade direkt i halmen.

Ingen snö

så långt ögat når. Åtminstone inte i Le Brassus. Lika illa det förståss på franska sidan eftersom vi befinner oss på gränsen. Vintern här har inte varit vad den skulle vara. Fransmännen trotsar naturen lite grann och arrangerar långloppet La Transjurassienne i alla fall. Tufft gjort med tanke på hur här ser ut.

Loppet är förkortat till 42 km, precis som i König Ludwig Lauf. Medan tyskarna gjorde en flack bana så gjorde fransmännen tvärtom. Banan här är riktigt tuff. Eller vad sägs om över 1000 m total stigning! Jag straffas tydligen direkt för mina åsikter när jag tyckte att König Ludwig Lauf var för lätt. Morgondagen blir nog en utmaning. Hoppas bara att man hålls på banan. Annars far nog klistervallningen illa. Och kanske något annat också.

Bilden är från Le Brassus. Foto: Cati