kom helt obudgeterat att öka i värde denna sommar. Det var lägenhetsrenoveringen som tvingade fram investeringarna.
Nu borde den förnyade maskinparken självfallet komma i arbete. I annat fall får vi räkna med att avkastningen på det investerade kapitalet inte uppnår önskad nivå. Inget jag ändå är ovan med.
Kanske något dyker upp, ifall jag inte medvetet väljer att blunda.
kör vi med naturens egna ljuseffekter, också på veneziaden.
Gatubilden domineras av ryskregistrerade bilar och språket som hörs i affärerna är ryska. Vägskyltarna är dock på finska, tillsvidare.
Holiday Club har på senare tid varit frikostig i reklamen för sin senaste storsatsning Holiday Club Saimaa. För att stilla vår nyfikenhet tog vi oss en titt på stället.
Holday Club Saimaa togs i bruk senaste höst men området är ännu under uppbyggnad. Två byggnader som tillhört Rauha sjukhus har stilfullt restaurerats till hotell. Resten av anläggningarna är nya. Området har gamla anor. Redan 1894 öppnades här Rauha Pensionaat för Turister av disponent Gustav Almin. År 1912 köpte läkaren Dimitri Gabrilovitsch området och öppnade ett sanatorium. Han erbjöd ljus- och galvaniska hälsobehandlingar åt en penningstark kundgrupp som till stor del kom från utlandet. Efter det har Rauha sjukhus genomgått många skeden fram tills att det stängdes år 2000.
Holiday Club Saimaa är byggt med tanke på ryska turister, därom råder ingen tvekan. Delar av arkitekturen och inredningsdetaljer skvallrar också om detta. Och så är det faktiskt tredje badhotellet inom några kilometers radie i Imatra. Men Holiday Club Saimaa ligger fint på Saimens strand och är nu överlägset störst med ett rikligt utbud av fritidsaktiviteter och service. Gym, spa, bowling, ishall, olika bollspel mm. finns. Golfbanan blir klar nästa år. Det mesta blev dock oprovat för vår del.
Spa-anläggningen har en egen ”Sauna World”, som kostar extra, men vi fann den inte unik på något sätt. Den slår inte ens gamla Katinkulta. På plussidan noterar vi dock badanläggningens ”discogolv” som är både effektfullt och lite småkul. Ett vattenfyrverkeri till musik med häftiga ljuseffekter. Den spartanska inredningen på spa-avdelningen överraskar lite. Svart tak, svarta väggar och absolut inga dekorationer alls förutom en mindre vägg som försetts med en gräll belysning.
Hotellrummen håller bra standard, åtminstone på Castle-sidan, men inredningen är lite för pompig för min smak.
Av någon anledning hade hotellet överraskande lite gäster denna vecka. De flesta var dock ryssar. Prisnivån var, precis som man kan förvänta sig, rätt hög.
Sportbarer brukar jag inte röra mig på. Men den som finns på Holiday Club Saimaa kunde jag gott tänka mig att prova. Den såg trevlig ut.
Gammalt och nytt är elegant integrerat. Av någon anledning duger inte den fina terrassen ens i finvädret.
De något pompiga hotellrummen på Castle.
Ryskinpirerad design på korridorinteriören.
Effektfull vattendisco på spa-avdelningen. Pågår några minuter varje halvtimme.
Det fina med att vara manager är att man får vara med på After Run, trots att man inte löpt.
Idag löptes HCM, Helsinki City Marathon. Att inte löpa själv, men att få fungera som manager, ja det var ju hur bra som helst. Mycket bekvämare än att löpa och gott om tid att fotografera eller sitta på parksoffan och meditera.
Sött sa räven om rönnbären, samtidigt som den grinade (egen ny version).
Här ser ni en fågel som klätt upp sig. Lägg märke till den fina nylonslipsen!
Slipsen har den ändå inte satt på sig frivilligt. Höken hade tyvärr fastnat i ett grovmaskigt nylonnät och skrek på hjälp. Här har den just blivit losskuren, så den klarade livhanken.
En bukett till min fru den 13.8.2012. En ros för varje år hon stått ut.
En av målsättningarna med lägenhetsrenoveringen torde vara uppnådd när nu slutresultatet står att beskådas. Men så var det ingen stor utmaning heller att få till en snyggare design på installationerna.
Badrummet före renoveringen
Samma hörn efter renoveringen
Jag har inte rört på mig, inte en endaste meter, på över tre veckor. Visserligen har jag varit på hundpromenad några gånger, men det kan jag inte ens med bästa vilja i världen räkna. Så pass kort och långsamt går 15-åringen numera.
Mitt högerknä var inte bra före Jubileumsmaraton men ännu väldigt mycket sämre efteråt. Jag har haltat nästan ända hittills. Nu kan jag gå någorlunda normalt även om vissa rörelser smärtar.
Idag var jag ute för första gången efter den långa pausen. Jag testade lite på rullskidor. Det gick för sig där man kunde stå och staka rakt fram.
10 000 metersloppet i London OS blev en spännande historia som fick en intressant upplösning. Loppet vanns av Mo Farah från England före amerikanen Galen Rupp. Därmed var den afrikanska segersviten bruten.
Tätduon är träningkompisar och båda tränas av amerikanen Alberto Salazar. Vilket storslam han tar! Inte minst med tanke på hur Etiopien och Kenya dominerat på sistone inom långdistans. Alberto Salazar kör heller inte enbart med konventionella metoder om jag fattat rätt.
Segraren Mo Farah är måhända gynnad av sina afrikanska gener. Men eftersom han är uppvuxen i England och numera tränar i USA, måste resultatet ändå ses som en stor framgång för västerländsk löpning.
Kakelarbete är en utmärkt terapiform. I synnerhet när det utförs i trånga utrymmen med många vinklar och hörn så att största delen av plattorna måste skäras. Gärna med mycket håltagningar dessutom.
i maklig takt. Precis som all terapi behöver göra.
I ungdomen fick man höra diverse livsvisdomar av de äldre som visste. Tyvärr har det mesta fallit i glömska men visdomsordet av Kalle B. har lyckligtvis fastnat. Han påpekade att man inte skall arbeta arbetet undan sig. Den sanningen har blivit tillämpad i många sammanhang, men i synnerhet nu under terapirenoveringen.
Ändå finns det risk att renoveringen tar slut inom en överskådlig framtid. Det finns små tecken som tyder på detta. Ett sådant tecken är köket som nu är i kokdugligt skick.
900 m härifrån pågår byggandet med en trafikrondell. Projektet startade senaste höst och har fortgått oavbrutet hela denna sommar. Man kan inte annat än förundra sig över hur mycket resurser som tilldelats detta bygge. Slöseri eller inte, det är frågan.
Men jag klagar inte. Jag färdas dagligen genom rondellen och kan njuta av en fin design med massiva stensättningar. Dock väl medveten om att en billigare lösning skulle fungera precis lika bra trafikmässigt.
Jordgubbarna mognar allt vad de hinner. Åtgången är bra, men vi är flera om budet. Trastarna är på hugget och möglet tar sitt. Själv är jag också intresserad, men får nöja mig med det som eventuellt blir över.
Trots att jag stått över Botnicyklingen de senaste åren har loppet ändå lyckats engagera mig som åskådare. Dock inte idag. Det var i stället Monäsrodden som fick uppmärksamheten denna helg. Det var första gången för vår del.
Monäsrodden visade sig vara en trevlig tillställning med varierat program för både yngre och äldre. Med musikuppträdanden, marknad, veteranbilsutställning, ponnyridning mm. Och så seglades det, och roddes förståss. En av sommarens bästa dagar, åtminstone vad vädret beträffar.
sedd i ett biltak som omväxling.
Vacker kvällshimmel 25.6.2012
Ett av mina nöjen på morgonkvisten är att hämta Vasabladet från postlådan. En del av nyhetshungern mättas redan under promenaden in när jag ögnar igenom första sidan.
Nu för tiden händer det allt oftare att det nöjet går i stöpet. Beroende på att hela första sidan misspryds av en enda stor bilannons.
Finns det ingen etik i tidningsbranchen heller?
Tour de France är över för denna gång. Det är ingen tävling som jag följt med något extra stort intresse. Men i nyhetsrapporteringen såg jag en intressant TV-bild.
Någon hade satsat tid, möda och givetvis sina konstnärliga anlag på en åker. Ett imponerande konstverk av gigantiska mått (flera hektar?) hade formats i grönskan. Säkert inget som kommer cyklisterna till del. Knappast folket i följebilarna heller. Hela gänget switchar ju förbi på ett ögonblick. Men för ett kort stund får TV-tittarna njuta av konstverket.
Jag tar mig friheten att låna TV-bilden och visa upp den.
På dagens familjära garden- och grillparty i Sundom blev jag rejält överraskad med en alldeles egen tårta. Vackert dekorerad och utsökt god dessutom!
Framtiden får utvisa om jag lyckas leva upp till budskapet i garneringen. Att satsa på vilopulsen låter ju lockande. Den satsningen innehåller faktiskt många möjligheter.
TACK syskonen!
på Solsidan. Den ursprungliga. När jag på 70-talet sommarjobbade i Stockholm besökte jag Älgö och Saltsjöbaden vid några tillfällen. På vägen dit passerade jag Solsidans tågstation. Jag betraktade solsidanskylten varje gång och förundrade mig över det vackra namnet.
När vi styckade ut vår fritidstomt ute på holmen för tiotalet år tillbaka måste den nya lägenheten få ett namn. Det fick bli Solsidan. Ett passande namn också där har det visat sig.
Nu ville jag bara kolla om originalskylten finns kvar vid tågstationen. Och visst gör den det!
blev bättre än väntat. Det var inte artisterna som gjorde att vi sökte oss till Sollidens scen i kväll. Nej, då var det mera för att kolla inramningen i den underbart vackra sommarkvällen efter allt regnande på dagen. Och som sagt allsången blev bättre än väntat, tack vare just allsångerna.
Måns backstage, där han släcker törsten.
(picture by Cati’s Iphone)
Mycket folk på Allsången i den vackra sommarkvällen
(picture by Cati’s Iphone)
Några bilder som jag tog under Jubileumsmarathon
Bogart 