Det blev ett stort tomrum här hemma efter Igor. Trots att han aldrig gjorde något stort väsen av sig.

Redan som valp visade Igor ett stort intresse för att springa. Han kunde alldeles på egen hand springa runt, runt på gräsmattan. Men han var också en trogen länkkompis. Åtskilliga gånger har han varit med mig runt Molnträsket, en länk på drygt 18 km. Ännu fler gånger har han följt Matte på hennes länkar. Min gissning är att långlänkarna till en del kan ha haft betydelse för det långa och friska liv han fick. Han var aldrig sjuk.

Någon enstaka gång kunde vi se att Igor deppade. Det var när vi tog fram resväskorna. Då förstod han genast att han inte fick följa med. Men de gånger vi tog fram kylväskan, visste glädjen inga gränser. Då var det hans tur! Glädjen över att få åka ut till sommarstugan gick inte att ta miste på. Något sommarstugeliv utan Igor har vi aldrig haft. Så det kommer sannolikt att kännas mycket annorlunda att åka dit utan honom.

Om det finns en hundhimmel hoppas jag att där finns leverlåda och skinka på menyn. Åtminstone någon gång. Och att det finns fasaner och igelkottar som tidsfördriv. Och givetvis löptikar. Då är trivseln fullständig.

Här följer några bilder ur Igors liv. Dokumentationen är inte riktigt heltäckande, den är begränsad till “digikameraperioden”. Igor är annars döpt efter Igor Larionov. Bland våra hockeyintresserade juniorer hade Larionov hög status vid tidpunkten när hundvalpen gjorde inträde i familjen.

Augustikväll på bryggan vid sommarstugan. Här var han hemma. Han ägde nog stället. År 2000.

Extra spännande med kattbesök. Året är 2000.

Kul med hundbesök. Figo hälsar på sommaren 2003.

Vilostund i Maxmo efter en tur på isen med start i Österhankmo. Året är 2004.

Igor gillade fester. Här på studentfest år 2004.

Typisk liggställning för Igor. Från 2008. Han var nog lite skruvad hela Igor.

Att springa runt på gräsmattan var ju så roligt. Året är 2009.

Stora mörka skogen är ju bara såå spännande

Favoritplatsen ute på skären

Vattenkammad ute på skären.

Är gärna med och poserar.

Alltid lika ivrig när han fick vara ute på promenad.

Vaktar lingonen hösten 2010.

Spänstig och duktig att hoppa ännu för två år sen.

Igor med sin väska. Den flyttade han och trixade med mest varje kväll.

Festmåltid med leverlåda.

Hundväder vintern 2013.

Idag kom dagen som vi så gärna skulle ha varit utan. Dagen när vår Igor nådde vägs ände.

Det är över 16 år sen han kom, ett livligt svart knyte med en röd rosett runt halsen. Igor fick ett längre liv än de flesta andra hundar. Och det är vi ju så glada och tacksamma över. Igor var den finaste hund man kan tänka sig! Han blev en familjemedlem.

Det var ingen lätt uppgift att köra i väg med honom till kliniken. Precis lika tungt var det att återvända hem med ett tomt koppel. Just nu finns inga ord att beskriva saknaden och tomheten.

Igor på sin sista promenad, den 8 april 2013. En fin vinterdag när skaren höll.

av den enklare sorten. Alltså en ny matta att sova på. Och plötsligt är det mycket lättare för gamlingen att komma sig upp. Utan att behöva skrinna runt på ett halt golv.

av chokladkaramellerna i påsen som Igor kom över och öppnade. Han orkade inte med hela innehållet på 430 gram. Är man 15 år tar man sig vilka friheter som helst, nästan.