Det blev ett stort tomrum här hemma efter Igor. Trots att han aldrig gjorde något stort väsen av sig.
Redan som valp visade Igor ett stort intresse för att springa. Han kunde alldeles på egen hand springa runt, runt på gräsmattan. Men han var också en trogen länkkompis. Åtskilliga gånger har han varit med mig runt Molnträsket, en länk på drygt 18 km. Ännu fler gånger har han följt Matte på hennes länkar. Min gissning är att långlänkarna till en del kan ha haft betydelse för det långa och friska liv han fick. Han var aldrig sjuk.
Någon enstaka gång kunde vi se att Igor deppade. Det var när vi tog fram resväskorna. Då förstod han genast att han inte fick följa med. Men de gånger vi tog fram kylväskan, visste glädjen inga gränser. Då var det hans tur! Glädjen över att få åka ut till sommarstugan gick inte att ta miste på. Något sommarstugeliv utan Igor har vi aldrig haft. Så det kommer sannolikt att kännas mycket annorlunda att åka dit utan honom.
Om det finns en hundhimmel hoppas jag att där finns leverlåda och skinka på menyn. Åtminstone någon gång. Och att det finns fasaner och igelkottar som tidsfördriv. Och givetvis löptikar. Då är trivseln fullständig.
Här följer några bilder ur Igors liv. Dokumentationen är inte riktigt heltäckande, den är begränsad till “digikameraperioden”. Igor är annars döpt efter Igor Larionov. Bland våra hockeyintresserade juniorer hade Larionov hög status vid tidpunkten när hundvalpen gjorde inträde i familjen.
Bogart 
Trevligt att se en bildkavalkad av en älskad vän. Har inte själv haft hund sedan barnsben, men under en period av c:a 10 år för länge sen fanns det en hund som huserade vid vårat jobb dagarna i ända. Den blev en kär vän för mig också, och jag sörjde dess bortgång kanske lika mycket som vad matte och husse gjorde.
Det hinner ju bli en del vanor och rutiner under en så lång tid. Tomrummet och saknaden känns av när vännen är borta.
Tack för kommentaren!