I söndags gick vi helt oplanerat på en gratisföreställning. En slags liveteater där jag och mitt sällskap fick en framträdande biroll.

Det var i pausen mellan tävlingarna i Anterselva som vi beslöt att ta en promed. Vi gick mot sjön, och väl där beslöt vi oss för en matbit. Menyn i strandrestaurangen var inte så imponerande. Men å andra sidan var det väldigt lätt att välja när endast korv och pomfritt fanns på menyn. Det beställde vi.

Vi hade inte bråttom. Det var ju en tretimmars paus. Maten dröjde men vi hetsade inte upp oss över det. På sätt och vis var det bra, vi skulle ju fördriva tiden också.

Vid grannbordet satt en man som tydligen var mer observant än vi. Det var Fritz från Schweiz. Han hade noterat att folk som kommit senare fick mat före oss. Så skulle inte nordiska gäster behandlas, tyckte han. Fritz kravlade sig upp och höll en kort predikan för servitören. Jag vet inte riktigt vad han sa, men han fick svar på tal av pojkspolingen till servitör. Det svaret tålde inte Fritz. Ljudnivån höjdes plötsligt med åtskilliga decibel. Fritz högg plötsligt tag i en stor tallrik, måttade mot servitören och för en stund trodde jag faktiskt att porslinet skulle flyga. Så skedde aldrig och när sedan Fritz flinade åt oss i smyg förstod vi att det aldrig var riktigt på allvar.

Efter det kom maten snabbt. Vi lät oss väl smaka. Tacksamma över Fritz’s hjälpsamhet. Och kanske aningen generade över att ha varit delaktiga utan en enda replik.

Pål, Bogart och Eva-Lena på lunchteater i Anterselva.