Kolhydratladdning

Uppladdning med kolhydrater har åter fått utrymme, både här på bloggen och i dagstidningarna. Det är förståss det stundande Vasaloppet som är orsaken just nu.

Ingen som håller på med någon uthållighetsgren har väl kunnat undgå det entydiga budskap som predikats, nämligen att man måste ladda upp med kolhydrater i massor om man skall orka. Själv har jag i årtionden förlitat mig på detta.

Det är tveklöst så att kolhydraterna utgör det effektivaste bränslet när kroppen skall utföra ett arbete på hög effekt. Forskningen som ligger bakom detta kommer självfallet från elitidrotten. Men är det då en självklarhet att det recept som gäller för eliten även är det bästa för motionären? Själv är jag lite tveksam här.

Kolhydraterna som kan lagras i kroppen räcker för ett par timmars aktivitet allra högst. För att klara ett maratonlopp eller ett långlopp på skidor måste kroppens fett träda till. Och det finns ju i obegränsad mängd.

Det viktigaste för motionären är inte att ladda upp med en massa kolhydrater.  Det viktigaste är att genast från början av ett lopp få igång fettförbränningen. Då räcker kolhydraterna också bättre till.

På senare år har jag helt slutat kolhydratladda. Men pricipen ”train low-race high” hyllar jag dock. Det är en kombination av fettförbränning och ”högoktaniga” kolhydrater under själva loppet. Mina egna erfarenheter stöder just detta.