Hemma igen. Kommer med ännu några reflexioner över lördagens händelser. Jag hann skida till Skramstadsetra, en sträcka på knappa 9 km när loppet avbröts. Det blev plötsligt totalstopp i spåret, folk kom emot, skidåkare stod på tvären i spåren och många pratade i telefon. Jag förstod till en början ingenting. Det kom som en total överraskning, föret var fint och vädret var ju nästan perfekt. Det var nästan obegripligt att det stormade bara en liten bit upp.

Genast när jag hörde vad som hänt ringde jag åt Erolf, vår chaufför. Han hade då redan hunnit till Lillehammer. Jag sade åt honom att komma tillbaka till Rena för att hämta oss. Att jag ringde genast var nog tur för då fungerade telefonerna ännu.

Jag vände om som alla andra och rände ner till Rena. Den 9 km långa nerförsbacken blev också den en upplevelse, det gick riktigt fort. Väl nere försökte jag ringa Håkan och Stig, men det var hopplöst. Jag skickade SMS och de gick fram så småningom. Ett SMS kunde vara på väg en halv timme.

Tillfälligheterna? Jo, det hör inte till vanligheterna att ha egen bil (hyrbil) med chaufför.  Att vi hade det just på den här resan gjorde att vi kom oss hem från Rena mycket smidigt. Det blev över 400 km för Erolf den dan. Jag har aldrig någonsin tidigare haft telefonen med mig i ett lopp och allra minst mina glasögon. Av någon anledning hade jag nu. Utan telefon hade vi aldrig hittat varann. Utan glasögon hade jag inte lyckats skriva textmeddelanden.

Visst är vi besvikna över loppet som blev inställt. Vi satsade tre dagar på resan. Och pengar. Men samtidigt är vi glada över att arrangörerna hade modet att stoppa tävlingen. Två personer som hann lite längre i loppet hamnade på sjukhus på grund av nerkylning. Folk blåste omkull uppe på fjället. Det uppmättes över 50 m i sekunden i byarna. Det blåste orkanstyrka