För tre veckor sen var jag till sjukhuset för en undersökning. Det handlade om koronarangiografi, en gammal och beprövad metod för undersökning av kranskärlen. Blodkärlen genomlystes och granskades med hjälp av ett kontrastmedel.

På senare tid har jag tvingats konstatera att något inte står rätt till i kroppen. Jag blir andfådd redan vid mycket lite ansträngning. Det behövs inte mera än att jag bär in ved eller knyter skorna. Det är inte bara en känsla jag haft, det går också att dokumentera med pulsklockan. Eftersom jag använt pulsklocka i snart 20 så har jag gott om jämförelsematerial.

Efter undersökningen står jag fortsättningsvis på ruta ett. Jag vet inte var felet ligger. Men att få höra att hjärtat är i skick och blodkärlen öppna är ju ett gott besked. Att mina misstankar visade sig felaktiga grämer sannerligen inte denna gång.

Undersökningarna till trots skulle jag säga att vistelsen på hjärtavdelningen var en allt igenom positiv upplevelse, med betjäning som på ett 5-stjärnigt hotell. Enda klagomålet jag kan komma med är att räkningen som kom i efterhand var skamligt liten.

Idag har det varit ett minst sagt turbulent möte om hjärtkirurgins framtid vid Vasa Centralsjukhus. Det tar väl någon dag ännu innan någon vet vad som beslöts.

Pulsen stiger obegripligt brant, också vid liten belastning. Efter 150 m sakta jogging är den redan över 160!