Jag tog mig hem från Tromsö med bil. Startade i gryningen med strategin att köra på och se hur länge jag orkar. En försiktig målsättning var nog att köra ända hem samma dag. Och det gjorde jag. Det blev en 14 timmars historia och ca 1070 km bakom ratten. Antagligen den längsta sträckan jag kört i ett sträck. Två pauser kostade jag på mig, lunch i Pello och kaffe i Kalajoki.
Vädret varierade. Det var regn i början. Efter Kilpisjärvi blev det soligt och fint. Lite halt var det faktiskt mellan Karesuando och Muonio. I Simo föll mörkret och sista 170 kilometrarna körde jag i dimma.
Regnet i början grämer lite. Jag fick inte det fotograferingsväder som jag hoppats på. De allra finaste omgivningarna med fjordar och branta fjäll passerade i grått och dystert väder.
Norrmännen har helt klart lyckats slå vakt om den vackraste naturen. Hur gick det till? Så fort man passerar gränsen ändrar landskapet helt. Allt det vilda, branta och riktigt storslagna är borta. En viss nyfikenhet kände jag inför Lapska armen eftersom det var första gången jag var där. Kunde konstatera att det var ett flackare landskap som mötte på finska sidan. Naturen blev till en enorm ödemark med fjällbjörkar, myrmarker och flacka fjällsluttningar. Och en väldigt rak väg!
