År 2016 är till ända. Ett turbulent och kaotiskt år i stora världen men även i det finländska samhället. Den finska SOS-regeringen, antagligen den sämsta någonsin, körde över allt och alla. Detta var året när valfriheten inom hälsovården lyftes fram och blev viktigare än själva vården.
Finland skall nu fira 100 år av självständighet. Det borde vara värt att fira! Men fiilisen saknas för min del. Det gångna året har förstört så mycket.
Vågar vi hoppas på det?
Ett säkert jultecken är Sångargillets julkonsert. I kväll var det dags för årets upplaga i Trefaldighetskyrkan.
Kören har ambitioner och håller klass. Årets konsert kommer sannolikt att rankas högt i raden. Kören gästades nämligen av en sopran från de stora scenerna, Camilla Nylund-Saris. Stämningsfullt och vackert. Det skall vara gamla klassiker inför jul.
Världscupen i längdåkning fortsatte senaste helg i Davos. Av TV-bilderna kunde vi konstatera att natursnön lyste helt med sin frånvaro. Davos ligger på drygt 1500 meters höjd och brukar vara snösäker så här års. Det går inte att bortse ifrån att vi har en klimatförändring på gång.
Det är tråkigt när åkarna skall hålla till på en sträng av konstsnö. Och helt ofarligt är det inte heller. På träningen tappade Yulia Tchekaleva kontrollen och åkte ut i terrängen. Det är aldrig kul att åka omkull, men det underlättar om man får landa i snö.
Foto: Modica/NordicFocus
Att kunna glädja sig åt det lilla är inte alltid så lätt. Men det är något jag övar på och målsättningen är att bli bättre.
Skidåkning i Levi vecka 49
Jag gillar stigande kurvor. Tyvärr handlar det inte om formkurvan denna gång, men väl utetemperaturen. I dag var en helt annan dag vad vädret beträffar. Ca. -4 °C, helt perfekt!
Det var inget blixtföre direkt när jag äntligen kom mig ut på skidor. Varför det dröjt så här länge har jag inget bra svar på. Men det är med skidåkningen som med det mesta andra för min del. Inget är som förr! Under sommaren och hösten har jag inte varit ute med rullskidorna en enda gång! Inte ens i Botniahallen! Det har aldrig hänt under de senaste 15 åren.
Nu är ändå säsongen öppnad, ifall några få skidkilometrar kan räknas. Det blev ett varv runt konstsnöspåret och Isoporo, 12 km. Den tillfälliga köldknäppen håller Lappland i sitt grepp ännu i dag. Termometern visade -22° vid stugan och -27,5 vid flygfältet när jag for ut. Inte så konstigt om föret var lite kärvt.
Hur skidåkningen gick skall jag inte skriva desto mera om. Så negativ vill jag inte vara. Inte på Självständighetsdagen!
Det frigörs ytterligare utrymme i vår hylla nu när största delen av videokassetterna offras. Att VHS-kassetten har spelat ut sin roll råder knappast någon tvekan om. Ny teknik har ersatt gammal och livscyklarna för mediaformaten blir bara kortare och kortare. Tyvärr, tyvärr! Videokassetternas bildkvalité kommer jag inte att sakna, men visst är det sorgligt att kasta sådant som man satsat mycket tid och pengar på.
Den första kassetten köpte jag 1982.
En familjetillställning av det angenämare slaget ägde rum i går när Tuvalee blev döpt i kyrkan i Nyköping. Det blev nästan en heldagstillställning. Mycket trevligt!
Värdet på pappersinsamlingen kommer sannolikt att nå sin toppnotering när jag deponerar 32 kompletta årgångar av Juoksija-lehti. Ett digert infopaket från 1983 och framåt! *snyft*
Tidigare i höst kom Internationella skidförbundet FIS ut med en ny regel som begränsar stavlängden i klassisk skidåkning. Motiveringen är att man med hjälp av nya regeln skall bevara den klassiska åkningen. Man behöver inte vara speciellt insatt för att begripa att den regeln är ett slag i luften.
Skidstavens maxlängd får numera vara 83 procent av åkarens längd. Alltså ungefär den stavlängd som de flesta haft redan innan. Några enstaka åkare har kört med längre stavar, främst i långlopp. Slutsats: De som stakat tidigare kommer självfallet att fortsätta.
I dag var det säsongspremiär för norrmännen i Beitostölen. Didrik Tønseth visade direkt långnäsa åt FIS och nya stavregeln när han segrade på blanka skidor.
Bilden är lånad från Langrenn.com
I slutet av förra veckan tillbringade vi ett par dagar i Kalajoki. Där är det gott om utrymme så här års. Ingen trängsel alls, vi fick ha Hiekkasärkät helt för oss själva.
Jag förstår att det kanske är andra årstider som gäller. Men det var inte så illa där nu heller. Med rätt klädsel lyckas det mesta. Kalajoki erbjuder fina strövområden både på stranden och i skogen.
I natt blev det klart! Det amerikanska folket valde Donald Trump till sin nästa president! Varför de vill ha en sådan clown till president förstår jag inte. Inte förstår jag heller hur gallupundersökningarna kunde slå så fel. Vilken oprecision!
Nu faller världens börser* och oron kommer antagligen att finnas en lång tid framöver. Hur skall övriga världen förhålla sig till att landet med världens ledande ekonomi har en president som ogenerat skrövlar, ljuger, förolämpar och svärtar ner? Hur trovärdig är en sådan ledare? Frågorna är fler än svaren denna novembermorgon. Enda trösten är väl att amerikanerna får just den president de valde.
Donald Trump kommer inte att få det lätt i sitt ämbete. Det är min gissning. Han kommer sannolikt att vara obekväm i de flesta politiska grupperingar, troligen även i den egna.
För åtta år sedan hade jag nöjet att följa valvakan på plats och ställe i New York. Besökte då bl.a. Times Square och Rockefeller Center där det var fin stämning när Obama blev president. Just nu är jag bara glad att befinna mig långt därifrån.
* Beträffande börskurserna kom farhågorna helt på skam. Kurserna föll inledningsvis men repade sig snabbt.
Times Square i november 2008.
Sommarstugesäsongen blev aningen utdragen i år. Det hann bli 30 oktober innan vi stängde för vintern.
Att det blev så här sent beror inte på att vi skulle ha varit flitigt där. Tvärtom, det är väl ett par månader sen senast. Men jag har väntat i flera veckor på att havsvattnet skall återvända. Det har det inte gjort ännu. Klarade dock båtfärden utan problem. De mest kritiska ställena finns lustigt nog mellan remmarna har det visat sig.
Som belöning för dagens insats fick jag se en fin solnedgång på hemvägen.
Solsemestern är över för denna gång. Inget nytt eller dramatiskt att rapportera. Vi körde enligt gammalt beprövat koncept, det är enklast så. Alltså vi har sovit, ätit och promenerat. Det är vår solsemester i ett nötskal. Låter säker enformigt och tråkigt. Men det passar oss!
Löpningen som tidigare var en viktig del av dagsprogrammet existerar inte längre. Tyvärr, tvingas jag tillägga. Numera blir det att gå i stället. Inte dåligt det heller, tröstar jag mig med. Och kanske håller jag på att vänja mig, för jag trivdes riktigt bra med traskandet denna gång. Bäst var barfotapromenaderna i vattenbrynet. Totalt gick vi ca 180 km, försiktigt räknat.
Costa del Sol och Benalmádena svek inte denna gång heller. Det var soligt hela tiden, temperaturen var ca. 25°C, plus-minus 2 grader.
Efter flera dagar av slappande i Benalmádena var det i går dags att ta klivet ur komfortzonen. Vi tog en tur till Nerja som ligger ca. 50 km öster om Malaga.
Nerja är en lite annorlunda andalusisk stad. Höga huskomplex lyser helt med sin frånvaro. I stället kantas gatorna av låga två- och trevånings byggnader, byggda i typisk spansk stil. Mellan husen löper trånga gator och gränder. Gator och trottoarer är plattlagda och uppvisar en imponerande kvalité. Det är en glädje att röra sig på jämna och fina underlag.
Det finns flera vackra badstränder, modell mindre, i Nerja. Men några längre stränder, eller strandpromenader, syntes inte till. För oss som vill röra oss mycket är Nerja kanske inte rätta semesterstället.
Vi åkte buss till Nerja. Själva bussresan var ingen större njutning. Först buss från Benalmádena till Malaga. Tog ca 1 timme och 20 minuter. Ingen expressbuss alltså på de 20 kilometrarna! Andra delen av resan, från Malaga till Nerja räckte ungefär lika länge. Men priset på bussbiljetterna klagar vi inte på, drygt 11 euro totalt per person, tur-retur.
Det är inte ofta att jag kommer till skott. Men i går hände det. Jag fick äntligen gångplattorna framför entrén fixade. Något som jag borde ha gjort för mer än 10 år sen.
Plattorna har stått på kant och varit övervuxna av mossa. Efter gårdagens insats ser det aningen mer vårdat ut. Bra blev det inte men nog bättre.
Före:
Efter:
Vi har haft en gammal fin bergstall alldeles intill terrassen på sommarstugan. En riktig prydnad brukar jag tycka.
I år sprack stammen upp, tallen lade sig och ser nu ut att skatta åt förgängelsen. Det harmar.
En dag när man bara vill trycka på pausknappen och stanna upp en stund.
Immeljärvi 13.9.2016
I dag packade jag grillkorv i ryggsäcken och tog sikte på Utsun kota. Den här tiden på året brukar det alltid finnas eld och oftast också bra sällskap i kåtan. Men inte i dag! Kvar fanns endast grunden och lite förkolnade rester. Verkligen trist att konstatera! Utsun kota var en gedigen konstruktion, timrad och allt.
Gick vidare över levitoppen. Tog nytt sikte, nu på vindskyddet vid Eturinne. Har ett minne av att vi grillat där någon gång tidigare för länge sen. Och vad möter där. Jo, en förkolnad ruin. Jag begriper inte…
Resterna av vindskyddet vid Eturinne som brann i början av juli.
Dagens cykeltur gick mot Muoniohållet. Närmare bestämt till ett ställe som heter Ruoppaköngäs. Det ligger lite förbi Pöntsö. Från stugan och tillbaka blev det 49 km.
Jag har aldrig varit där tidigare men efter ett tips i går av några bekanta ville jag kolla upp stället. Ruoppaköngäs ligger bekvämt alldeles intill muoniovägen. Ångrar inte turen trots mycket asfalt. Nedan några bilder från dagens besök.
Dagen program har bestått av en traditionsenlig promenad över Kätkätunturi. Inga nyheter alls, samma rutt, samma riktning, samma lunchmeny och dessutom samma väder som i fjol. Alltså grått och disigt.
Det regnade inte, men lite vått var det att gå genom molnet som parkerat över Kätkätunturi. Och i terrängen var det våtare än vanligt. Vattentäta skor behövdes i dag.
Inte så mycket folk ute. Men det är lördag och bytesdag, vilket nog märks. Men i vindskyddet pratades finska, svenska och engelska.
Naturen bjuder på vackra höstfärger även en mulen dag.
Stigen ställvis under vatten
Dämpad höstfägring i gråmulet väder
Lunch i vindskyddet
Tog en tur runt fjället i dag. På cykel, något annat är inte att tänka på den här årstiden. Det blev två avstickare, en till Utsuvaara och en till Levitoppen.
På plussidan: Varmt och fint väder, cykling i fin miljö.
På minussidan: Orkade inte hålla ihop cyklingen ända upp till toppen, fick stanna två gånger. Det suger!
Lugnet efter stormen alltså.
Årets villaavslutning blev en blåsig historia.
Av alla anskaffningar man gör visar sig en del vara misslyckade. Förr eller senare, det hjälps inte.
Helt nyligen köpte jag en kylbox till vår sommarstuga. Just nu känns det som den anskaffningen hamnar i kategorin lyckade köp.
Vi har haft ett litet gaskylskåp sen tidigare. Det har dels känts lite slösaktigt att lämna på kylskåpet, och dels lite otryggt också, när det lätt blir glest mellan besöken. Så det har blivit att dra maten fram och tillbaka. Målsättningen har därför varit att skaffa ett nytt kylskåp som går på solel och som får stå på hela tiden. Solpaneler har vi sen tidigare.
När jag letade kylskåp hittade jag en kylbox från Waeco av kompressormodell (Coolfreeze CFX 65). Den visade sig vara mycket energisnål. Boxen är ca 60 liter och förbrukar endast 10…15 Ah (amperetimmar) i dygnet, beroende på temperaturen. Ett motsvarande kylskåp förbrukar minst det dubbla. Som jämförelse kan nämnas att en mindre kylväska av “marketmodell” förbrukar i storleksordning 100 Ah.
Efter att boxen varit i drift ett par veckor kan jag nöjd konstatera att solpanelerna till och med i mulet väder producerar mer än boxen förbrukar. Det känns bra att vara självförsörjande. Temperaturen i boxen ställer man in digitalt, och den går ända ner till -22°C. En frysbox också om man behöver.
Ett kylskåp är självfallet mer praktiskt att använda, men i vårt fall var energiekonomin viktigare.
