Ordningen verkar vara återställd. Just nu finns det massor med snö i Levi. Spår och backar är i prima skick.
Annat var det i fjol när jag var här under förvintern. Konstsnöspåret var öppet men i övrigt ingen snö alls.
Snöläget i Levi förvintern 2019
Levi i november 2018
Det skrevs idrottshistoria idag på förmiddagen. Eliud Kipchoge gick som första löpare i världen under den magiska gränsen två timmar på maraton. Tiden blev 1:59:40.
Loppet var planerat i minsta detalj och gick på en platt bana i Wien med start på morgonen. Kenyanen hade hjälp av inte mindre än 41 topplöpare som fungerade som farthållare. Bland andra var bröderna Ingebrigtsen med och hjälpte till. Kipchoge löpte helt jämnt loppet igenom. Kilometer efter kilometer på prick 2:50. Helt galet tempo! I mål verkade han hur fräsch som helst.
Rekordet kommer inte att godkännas som officiellt världsrekord eftersom inga andra löpte hela distansen. Men vad gör det det, Eliud Kipchoge skrev ändå in sig i historieböckerna. Dessutom har han sen tidigare det officiella världsrekordet på 2:01:39.
Denna dag bjöd på ett förträffligt uteväder. Som gjord för en tur till Särkitunturi.
Särkitunturi bjuder på en speciell natur med fin utsikt åt flera håll, men det är väl Pallas som lättast fastnar i blickfånget. Jag har varit där några gånger tidigare, men aldrig har det varit så mycket folk som i dag. Särkitunturi verkar ha exploderat i popularitet. Parkeringsplatsen svämmade över så att det var nästan en kilometer lång parkeringskö på vägrenen.
Stigen har förbättrats och bjuder nu på ett bekvämt underlag. Och så har det byggts en fin grillkåta med toaletter vid kärnen halvvägs. Avståndet från väg 79 till toppen är knappa 4 km och stigningen drygt 200 m. Alltså inget större dagsverke att ta sig dit.
Förr i världen när jag höll på med löpning föddes några små traditioner. En var att åka till Levi i början av augusti och delta i Ruskamaraton. En annan var att dagen efter maratonloppet vandra över Kätkä.
Det blev en tur till Lappland även i år. Någon löpning har inte kommit på fråga de senaste åren och förstås inte i år heller. Men vandringen över Kätkä blev av. Något mödosam blev den dock. Att vandra nerför i branta sluttningar kan vara ansträngande för halvtrasiga knän.
Det var disigt och ingen sikt uppe på fjället. Men vädret var i övrigt helt perfekt. Lagom temperatur och ingen vind. En bra dag med en 18 kilometers promenad!
Obligatorisk korvgrillning uppe på Kätkä.
Vindstilla men disigt uppe på Kätkä
Höjdprofil för rutten över Kätkä
För en dryg vecka sen kom vi hem från en vecka på Mallorca. Och det var faktiskt första gången vi besökte den anrika semesterön.
Det blev en lite annorlunda vistelse denna gång eftersom vi hade barn och barnbarn med på resan. Totalt var vi nio personer. Hela arrangemanget planerades och gjordes på barnens villkor.
Mitt omdöme är att resan blev riktigt bra. Inga missöden, inga besvikelser. Vi bodde strax söder om Alcudia, i utkanten av Can Picafort. Det barnvänliga hotellet Valentin Playa de Muro bjöd på ett passligt boende. Ingen trängsel. Hotellpolen låg alldeles intill våra bungalows. Den fina sandstranden låg på lagom gångavstånd. Mat serverades morgon som kväll.
Tacksam över att resan blev av. Mallorca kunde man gärna besöka på nytt.
Det var storpojkarna som spelade och sjöng igår kväll. Alltså The Eagles som hade konsert i Stockholm. Det var fullsatt i Tele2 Arena.
”Det blir inga fyrverkerier och ingen koreografi. Vi är bra några gubbar som skall spela lite musik.” Med de orden av Don Henley inleddes kvällens konsert.
Obegripligt att de orkar ännu, 70-åringarna. Två och en halv timme stod de på scenen och levererade alla sina greatest hits! Låtar som Take it easy, One of these nights, Tequila sunrise, New kid in town, Hotel California, Desperado mm. Häftig musik med skön stämsång, som bara Eagles kan.
Behöver knappast tilläggas att vi var ganska nöjda när vi sökte oss ”hemåt” i juninatten.
Tyvärr fick publiken inte ha kameror med så det blir inga bilder denna gång, förutom dessa mobilbilder.
Det har varit fin skare på morgnarna den senaste veckan. Så pass att jag till och med kom mig för att åka lite skidor. Att kunna ta på skidorna vid husknuten och staka ut på en skare som håller är verkligen inte illa.
I går när jag skejtade runt på fälten i grannskapet där de ännu finns gott om snö kom plötsligt en sur gubbe emot. Jag känner honom som typen som tror sig äga hela byn. Det han hävde ur sig lämpar sig inte för tryck ens på denna blogg, men han menade att åkrarna i Smedsby inte är till för skidåkning. Jag räknade långsamt till tio och under tiden hann jag utom hörhåll.
Förbjudet för skidåkare!
Det finns kläder och så finns det kläder. Om man håller på med uteaktiviteter, i synnerhet under vinterhalvåret, har rätt klädval stor betydelse för trivseln. Det är i alla fall min erfarenhet.
Min bästa dräkt någonsin är en Löffler. Inga andra kläder har uppvisat samma funktionalitet, komfort och hållbarhet. Det framstod som en självklarhet att köpa en ny av samma märke när nu den gamla börjar säga upp kontraktet. Den gamla har tjänat i åtminstone 16 år.
Jag beställde en direkt från Löffler i Österrike. Den levererades efter några dagar fraktfritt till dörren.
En gammal Löffler ersätts med ny
Det är prima marsväder och solen värmer. För en kraftproducent räcker det med att kolla appen för att bli så där lite småvarm i hjärtat.
Ända sedan vi monterade solpanelerna på huset har de varit täckta av snö. Inte minsta tillstymmelse till någon elproduktion i något skede alltså.
I förrgår rasade snön av panelerna i varmvädret. Och genast kvicknade invertern till, trots mulet väder. Igår och idag tittade dessutom solen fram mellan trädtopparna och stapeldiagrammet på telefonen tog sina första staplande steg.
Vi går mot ljusare tider!
Snöfria solpaneler i medlet av februari
Enkel grafik från Fronius som redovisar solpanelernas elproduktion
Vi är hemma igen efter vår karibienkryssning med många fina upplevelser i bagaget. Inför resan var jag lite fundersam huruvida jag skulle klara av en så lång båtvistelse. Det handlade ändå om tio dygn på sjön. Nu efteråt visade sig oron vara helt obefogad. Det gick hur lätt som helst.
Efter ett par dagar i Stockholm flög vi den 31 januari via Paris till Miami. Den 11 februari startade vi hemåt och var hemma igen på eftermiddagen den 12 februari. Därmed lyckades vi med konststycket att undvika de häftiga snöfallen och stormarna som ställde till stor oreda här hemma.
Kryssningen gjorde vi med det italienska rederiet Costa Cruises. Båten heter Costa Deliziosa. Den tar ca. 2200 passagerare och har en besättningen på drygt 1000 personer. Ingen jättekryssare med andra ord. Jag skulle beskriva båten som ganska lagom. Det fanns inga extrema lösningar direkt och ingen överdriven lyx. Den passade oss bra. Jag imponerades speciellt av logistiken ombord. Allting verkade fungera med stor precision. Servicen var toppen och det var ingen trängsel någonstans. Det ligger sannolikt många år av produktutveckling bakom.
Något som definitivt bidrog till trivseln var den högklassiga underhållningen. Varje kväll hölls showföreställningar i fartygets teater och artisterna höll verkligen god klass. Dessutom bidrog besättningens avslappnande attityd och showande väsentligt till trivseln. I fartygets barer fanns musikscener där olika slags musik spelades.
Det fanns gott om aktiviteter ombord. Typ föreläsningar, kurser (ex. danskurser) och fysiska aktiviteter. Gymmet var stort och välutrustat.
Vår hytt låg längst bak på sjunde däck. Det blev i praktiken en ordentlig promenad varje gång vi skulle någonstans. Båten var nästan 300 m lång! Och mycket motion fick vi framför allt i trapporna. Vi rörde oss dagligen mellan andra och tionde däck, utan att köra hiss en endaste gång. Ett undantag dock, jag körde ner med panoramahissen när jag filmade. Under de dagar vi var i hamn använde vi tiden till egna promenader. Mat serverades ju mest hela tiden på båten, så det fanns all orsak att också hålla i gång fysiskt.
Vår rutt var följande:
1.2 Avfärd från Port Everglades
2.2 Nassau Bahamas
3.2 Till havs
4.2 Grand Turks
5.2 Ocho Rios Jamaica
6.2 Grand Cayman
7.2 Till havs
8.2 Roatan Honduras
9.2 Cozumel Mexico
10.2 Till havs
11.2 Port Everglades
Det finns inte mycket negativt att säga om själva kryssningspaketet. Förutom det där med det ekologiska avtrycket. Det är nog tyvärr rätt stort.
År 1987 köpte jag en miniräknare av märket Texas Instruments från Montins bokhandel. Räknaren har jag använt på jobbet i över 30 år. Allt som jag behövt en räknare till har jag räknat på denna. Någon annan har jag inte haft.
Det intressanta i sammanhanget är att jag aldrig haft något batteri i räknaren. Den är nämligen försedd med en solcell. Det omgivande ljuset i rummet har alltid räckt till för att driva räknaren. Inga bekymmer någonsin.
Någon statistik har jag inte men jag har en känsla av att den här tekniken inte använts i någon större utsträckning. Trots att tekniken funnits i årtionden behöver de flesta miniräknare ett batteri. Varför det? Att köra med solcell i stället för batteri borde vara bättre för både användare och miljö.
Miniräknare inhandlad år 1987
Ett eget kraftverk har alltid varit en dröm. Ingen konkret dröm utan bara någon sån där abstrakt önskan. Intresset går antagligen att härleda till mina första år i yrkeslivet när jag kom i kontakt med vattenkraften. Mycket fascinerande.
Nu blev det egna kraftverket ändå verklighet, helt plötsligt och bara sådär när vi efter en kort beslutsprocess installerade ett solenergisystem på huset. Priset på solpaneler har ständigt sjunkit och börjar nu bli på en överkomlig nivå. Inte så att ett solenergisystem plötsligt skulle vara en bra investering ur ett ekonomiskt perspektiv. Vi räknar inte med att få pengarna tillbaka speciellt snabbt. Det är mera en talkoinsats med tanke på miljön, och en intressesatsning. Men det finns två saker som kan inträffa och som kan inverka gynnsamt på lönsamheten. Det får vi återkomma till i så fall. Panelerna är på 8,5 kW och invertern 8,2 kW.
Vi lever nu i den värsta depressionen som drabbar ägare till en solkraftanläggning på dessa breddgrader. Snön täcker panelerna och solen stiger inte över trädtopparna. Men vi går förvisso mot ljusare tider. Snart är läget ett annat. Jag väntar redan på vårsolen.
8,5 kW solpaneler i vintervila
ifall du råkar titta in.
Det var julöppning i Vasa i helgen med allehanda program. Av någon anledning ”råkade” jag ha kameran uppriggad när kören Upstairs Singers uppträdde med en Flashmob i Rewell Center.
Under en period på ca. 20 år har jag haft ovanan att besöka Levi också en gång under förvintern. Vanligtvis i början av december men ibland i november. Under denna period har jag hunnit uppleva många olika fören och väderförhållanden. Men aldrig någonsin har det varit så snöfattigt som det är i år!
Konstsnöspåret är öppet, men endast ca 6 km. Spåret är inte på långt när i toppskick just nu, trots att det prepareras. Orsaken är bl.a. en alldeles för stor belastning. Det är många som sökt sig hit när snön är en bristvara överallt. Förutom finländarna skidar här bl.a. estniska, ryska och ukrainska team.
Levi, november 2018
Konstsnöspåret i Levi, november 2018
World cup weekenden i Levi är över. Trots en massa värmegrader och att snön helt lyser med sin frånvaro lyckades arrangören med konststycket att fixa en pist som fungerade och höll. Konceptet är att spara fjolårssnö.
Det var ingen större överraskning att Mikaela Shiffrin och Marcel Hirscher vann. Och båda kunde kvittera ut varsin ren som förstapris. Det var tredje segern i Levi för både Shiffrin och Hirscher och därmed också tredje renen.
Shiffrin döpte sin ren till Mr. Gru. Hennes tidigare heter Rudolph och Sven. Hirscher gav sin ren namnet Mr. Snow. Han har renarna Leo och Ferdinand sen tidigare.
Förstapriset i Levi World Cup
Marcel Hirscher vann igen
Det är Alla helgons dag. På våra gravgårdar brinner ljus i massor denna kväll. Bilderna är från Vasa begravningsplats.
Det blev en toppenfin höstdag igen, och den kom mig väl till pass. Gjorde en avslutande tur till sommarstugan där jag städade för vintern. Och tog upp båten. Synd att stänga i ett så fint väder, men nu gäller det att inse att snart stundar bistrare tider.
Jag tog mig hem från Tromsö med bil. Startade i gryningen med strategin att köra på och se hur länge jag orkar. En försiktig målsättning var nog att köra ända hem samma dag. Och det gjorde jag. Det blev en 14 timmars historia och ca 1070 km bakom ratten. Antagligen den längsta sträckan jag kört i ett sträck. Två pauser kostade jag på mig, lunch i Pello och kaffe i Kalajoki.
Vädret varierade. Det var regn i början. Efter Kilpisjärvi blev det soligt och fint. Lite halt var det faktiskt mellan Karesuando och Muonio. I Simo föll mörkret och sista 170 kilometrarna körde jag i dimma.
Regnet i början grämer lite. Jag fick inte det fotograferingsväder som jag hoppats på. De allra finaste omgivningarna med fjordar och branta fjäll passerade i grått och dystert väder.
Norrmännen har helt klart lyckats slå vakt om den vackraste naturen. Hur gick det till? Så fort man passerar gränsen ändrar landskapet helt. Allt det vilda, branta och riktigt storslagna är borta. En viss nyfikenhet kände jag inför Lapska armen eftersom det var första gången jag var där. Kunde konstatera att det var ett flackare landskap som mötte på finska sidan. Naturen blev till en enorm ödemark med fjällbjörkar, myrmarker och flacka fjällsluttningar. Och en väldigt rak väg!
Jag fick plötsligt och oväntat ett ärende till Tromsö. Där har jag aldrig varit tidigare och nu blev det endast en kort visit. Jag hann inte ens uppleva staden i ordentligt dagsljus.
Tromsö är Nordnorges största stad. Där bor över 60 000 personer när man inkluderar näromgivningen. Stadskärnan ligger fint i en bergssluttning med mäktig inramning av såväl Ishavets vatten som omgivande berg. Det är en storslagen natur som möter. Det finns inget i landskapet som påminner om Österbotten.
Det var inte så mycket jag hann med under mitt korta besök. Men jag vandrade runt i stadskärnan och besökte bl.a. Tromsdalen kirke, mera känd som Ishavskatedralen. Det är en mycket vacker kyrka från 60-talet som blivit ett landmärke i Tromsö.
Ett fåtal bilder hann jag ta, mest mörkerbilder.
Så mycket hann jag se i alla fall att Tromsö skulle vara värt ett betydligt längre besök.
Efter en aldrig tidigare skådad sommar följer nu en sällan skådad höst. Värmen har hållit i sig och en stor del av löven sitter kvar. Också i går kunde vi njuta av färgprakten i ett vackert och soligt väder. Alla tiders värmerekord för oktober månad slogs i Kronoby, 20,9 °C. Och då skriver vi den 14 oktober! Här följer några höstbilder, fotade i hemknutarna i går.
I dag testade vi Kunileden. Vi gick den längre slingan som mäter drygt 12 kilometer.
Kunileden är verkligen värd att uppleva. Rutten går för det mesta i ganska höglänt terräng, ofta över bergsklackar. Naturen visar därmed upp lite ”oösterbottniska” drag. Hur som helst, ett landskap som jag gärna njuter av.
En bit efter Märkenkall, där stigen vänder hemåt, kommer ett låglänt och våtare avsnitt. Där mötte vi också dagens negativa överraskning. Ett nygrävt dike korsade stigen. En riktig vallgrav som vi inte ens försökte ta oss över. Jag gissar att detta är en tillfällig störning och att en spång uppenbarar sig snarast. Vi tog Sandhedsvägen tillbaka mot Kuni och missade därmed en del av stigen.
Kunileden blev ändå en positiv upplevelse. Det soliga och vackra vädret bidrog givetvis till detta.
I min näromgivning finns ett flertal naturstigar. En av dem är Iskmo-Jungsund vandringsled. Den testade vi i går.
Kommer man med bil är det enklast att parkera vid fotbollsplanen i Jungsund, där stigen också har sin naturliga början. Underlaget och terrängen är omväxlande. Naturen och omgivningen är vacker och speciell tack vare de många fladorna man passerar. Går man hela stigen blir det ca. 12 km.
Eftersom gårdagen bjöd på ett bra vandringsväder blev debuten en fin upplevelse.
I går var det slutgranskning och överlåtelse av mitt senaste byggprojekt. Det blev inga anmärkningar i mottagningsprotokollet.
För drygt en vecka sen fick jag en förfrågan om jag kunde fixa till ett gammalt vindsförråd. Eftersom min kalender oftast är tom, i motsats till de flesta andra pensionärers, tackade jag förstås ja. Det handlade inte om något krävande arbete och jag fick någorlunda fria händer. Svettigaste momentet var att få upp skivorna till vindsvåningen i det nästan hundra år gamla huset. Men med bärhjälp av byggherren lyckades vi tråckla oss upp genom trapphuset. Själva arbetet utfördes helt enligt mina grundprinciper, – i ett makligt tempo helt utan stress. Slutvitsordet är minst nöjaktigt på den egna skalan.
Vindsförrådet innan renoveringen
Efter renoveringen
Bogart 