Vuokatti drar till sig skidåkare som en magnet. Både tävlings- och motionsåkare söker sig hit när snön lyser med sin frånvaro i nästan hela landet. Och det är inte bara finländare, här finns ryssar, ester, koreaner, ukrainare och säker många fler.
Vuokatti har inte så mycket snö heller, även om det snöar just nu. Men här finns skidspår och det är huvudsaken.
Mediekanalen Kestävyysurheilu satsar nu också på TV sändningar. Det var premiär i går med sprinten i Olos. Sändningarna fortsätter idag och i morgon.
Mina farhågor kom helt på skam. Produktionen görs med fem kameror och är hur bra som helst. Hoppas denna satsning får en fortsättning. I bakgrunden kan man höra speakerlegendaren Anssi Kukkonen. Riktigt festligt.
Sändningarna kan ses på: http://www.kestavyysurheilu.fi/tv
Två musikvirtuoser bjöd på en mäktig upplevelse i kväll. De två är Markus Wargh och Janne Schaffer. De spelade i Trefaldighetskyrkan, Markus på orgel och Janne på elgitarr. En lite ovanlig instrumentsammansättning som dock visade sig passa väldigt bra ihop. Åtminstone i händerna på dessa herrar.
Repertoaren var en lagom blandning av egna låtar, psalmer, improvisationer, J. S. Bach, Björn J:son Lindh, Ted Gärdestad, Evert Taube m.fl. Kvällen är svår att beskriva. Det var mäktigt, vackert, stämningsfullt, allt på en gång.
Tog upp båten. Om inte annat så för bekvämlighetens skull. Den skall tankas en gång i året, och det gör man smidigast när den är på trailern.
November har börjat rekordvarmt, termometern visade 11-12 grader i går på eftermiddagen. Midsommartemperatur alltså! Det verkar bara vara en tidsfråga innan man får ha båten i sjön året runt.
Någon världscup i Levi blir det knappast. Det är bara en dryg vecka dit.
Korsholms församling stod igen för en stor musiksatsning när sångare och musiker, yngre som äldre, framförde sångspelet Jeriko i Korsholms kyrka. Texten är skriven av Lars Huldén och musiken av Markus Fagerudd. Dirigent var Rainer Holmgård. För regin stod Elin Smedlund.
Nedan några bilder från uruppförandet i lördags.
Vi har haft ett förråd som inte varit av denna världen. Eller åtminstone har det inte på årtionden varit vad det kunde ha varit. Närmast att betrakta som ett skrotupplag. På senare år har accessen till det innersta varit näst intill omöjlig.
Så plötsligt en dag i sommar, efter endast 25 års funderande, ”räpa” ja till. Städade ur, planerade, skapade, byggde och utrymmet har nu en helt ny look.
Resultatet är ett förråd som samtidigt får fungera som en miniverkstad. Eller en vallaboa om man så vill. Fast någon sådan behövs knappast längre. Hur som helst, målsättningen har varit att man skall bli glad när man kliver in.
Före
Förrådet före renoveringen
Efter
Förrådet efter renoveringen
Naturstigen i Kortjärvi är en sevärdhet. Den genomgår en ständig förändring och förbättring. Antagligen den bekvämaste naturstigen att gå, -jämn som ett vardagsgolv. Och konstverken som kantar stigen blir bara bättre.
Ett stort tack till Göte för en ovärderlig insats!
Som kanske framgått ur tidigare inlägg bodde vi senaste vecka på Anfi del Mar i utkanten av Arguineguin. Vi har besökt stället åtskilliga gånger tidigare, men det var nu första gången vi bodde där.
Anfi är ett resultat av den norska entreprenören Bjørn Lyngs (1925-2006) företagsamhet. Det sägs att han under en fiskefärd utanför Arguineguin i slutet av 1980-talet fick syn på berget Barranco de la Verga som stack ut i havet. Han tyckte att stället skulle passa för ett semesterboende. Han var en handlingens man som var kapabel att förverkliga sin idé. Han köpte berget, sprängde bort det och första objektet, Anfi Beach Club, blev klart 1993.
Anfi består nu av fyra semesterklubbar, Anfi Beach Club, Club Puerto Anfi (där bodde vi), Club Monte Anfi och Club Gran Anfi. Alla drivs på timeshare-basis och är öppna endast för egna och i någon mån för RCI-medlemmar. Ägarna representerar över 50 olika nationaliteter, men uppskattningsvis över en tredjedel är nordbor, de flesta norrmän. Björn Lyng kände väl till nordbornas önskemål och behov. Han byggde precis det som efterfrågas. Utöver de fyra klubbarna på Anfi finns numera också en anläggning och golfbana i Taurodalen, Anfi Tauro Golf & Luxury Resorts.
De fyra anläggningarna i Anfi del Mar har tillsammans över 800 lägenheter. Tvårummere, trerummare och kanske någon enstaka fyrrummare. Runt dessa finns ett stort antal poler, parkanläggningar, ett litet köpcentrum, en småbåtshamn, en hjärtformad konstgjord ö och en sandstrand. Den vita sanden är annars ditfraktad från Västindien! Det lär vara en strand man aldrig bränner fötterna på. Ett eget vattenverk gör bruksvatten av havsvattnet. Också detta enligt ett koncept av skaparen Bjørn Lyng.
Mitt intryck är att verksamheten är mycket ambitiös och välfungerande. Stället är fortsättningsvis mycket fräscht, större och mindre renoveringar görs kontinuerligt, slitna möbler byts ut etc. Men så finns det också över 800 anställda på Anfi. Och, årsvederlaget som ägarna betalar är nog i högsta laget, -på min skala.
Lägenheten vi bodde i var rymlig och fin, den fungerade perfekt till alla delar. Det kan hända att vi vill återvända, men i så fall får vi vänta i fyra år. Sådana är reglerna då efterfrågan är tillräckligt stor.
Förra veckan när vi åkte båt på Gran Canaria tog jag en bild som kom att förvåna i efterskott. En bra bit ovanför horisonten kan man se en landmassa i profil. Det är tydligen grannön Teneriffa som projiceras i skyn. Längst till höger toppen på berget Teide.
Det hade antagligen gått att få en bättre bild av fenomenet, men jag såg absolut ingenting på displayen i solskenet. Alltså, man skall alltid ha en kamera med sökare!
För fem år sen promenerade jag förbi en pågående husrenovering i Arguineguin. Av någon anledning tog jag ett foto av arbetet.
Nu råkade jag ha vägarna förbi igen. Kunde bara konstatera att fasaden har genomgått en rejäl ansiktslyftning. Snyggt blev det dessutom.
År 2010
År 2015
Efter dagens aktiviteter försökte jag mig på en liten länk, för andra gången denna vecka. Det blev ett varv runt korset som ligger på höjden här ovanför. Endast 4 km och 150 höjdmeter kan jag bokföra, -så mycket mera tål jag inte just nu. Hur länge det räckte skriver jag dock inte.
I lördags bytte vi ut det något dystra höstvädret mot sol och värme. Så här års erbjuder Gran Canaria en behaglig sommar, så vi vann nog en hel del på det bytet.
Vårt Base Camp är förlagt till Anfi del Mar. Vi har besökt stället flera gånger tidigare men aldrig bott här. Efter att ha installerat oss kunde vi bara konstatera det vi trodde innan, nämligen att att Anfi erbjuder ett bra boende.
Lite program försöker vi hitta på varje dag. I söndags tog vi en båttur till Mogán. I går tog vi bussen till Maspalomas och promenerade på stranden där. I dag tog vi en promennad till Amadores tur retur. Vi hittade nämligen en stig som går över berget till Puerto Rico. Landsvägen är definitivt inget att promenera på. Totalt blev det 12 km.
Inte så betungande att vara här.
Anfi del Mar sett från sjösidan
Genväg över bergsknallen till Puerto Rico
Fina vyer från strandpromenaden mellan Puerto Rico och Amadores.
I 14 år har jag haft en hög med överloppstegel vid sommarstugan. Nu har jag äntligen flyttat dem till andra sidan huset och staplat dem på nytt. Denna gång med murbruk emellan.
Absolut inget mästerverk! Men det är alltid stimulerande att bygga. Och jag får väl återkomma senare ifall grillen också börjar fungera.
Ett varv runt fjället till fots gav inga positiva vibbar, trots soligt och vacker väder i dag. Deprimerande är rätt ord ur ett fysiologiskt perspektiv.
Betydligt större nöje gav det planlösa drivandet på fjället med kameran i hand. Fin dag!
Tog hjälp av cykeln i dag. Ingen långlänk dock, endast ca 30 km. Det blev en tur runt Levitunturi med en avstickare upp på Utsuvaara. Tungt, tungt uppför.
Väl uppe får man åter en gång konstatera att Utsuvaara är ett exklusivt område med utsikt åt nästan alla håll.
Image by Iphone
Dagens promenad gick över Kätkä. Något höjdarväder bjöd dagen inte på, det var tidvis duggregn och disigt.
Helt lätt gick det inte heller. Värst var det nerför då knäna protesterade vilt. Trots dessa klagomål ger jag dagen positiva förtecken.
Höjdprofil Metsärakka-Merkkisenkaltio-Kätkä-Metsärakka.
Av ren nostalgi sökte jag mig till Levi eftersom det var Ruskamaraton detta veckoslut. Naturligtvis inte för att springa, men väl som åskådare. Jag har sprungit halvmaraton här ett par gånger och helmaraton 10 gånger. Ruskamaraton hann bli en tradition som drar ännu.
Ruskamaraton lockar alltid mycket löpare till Levi, totalt över 2000 även i år. Det finns flera alternativa sträckor, helmaraton, halvmaraton, Kymppi och Ruskareissu 6,5 km. I år blev det regningt väder. Inte alls dåligt löpväder, men regnet tonar självfallet ner stämningen en aning bland åskådarna.
Under åren som jag deltog gick maratonbanan till Kittilä och tillbaka. Nu har banan helt ny sträckning sedan tre år tillbaka. Man löper två varv runt Levitunturi. Jag gissar att det är främst på grund av den livliga lördagstrafiken som man valt att lägga om banan.
I går kväll tog vi en tur till Klippan i Munsala. Där ordnades nämligen en musikkonsert som gick under namnet American Bluegrass Gospel Night. Det torde vara den andra konserten i ordningen den genrén men det var första gången för oss.
Tillställningen var familjär och lyckad på alla sätt och vis. Det var lätt att lyssna även om man inte är en inbiten bluegrassare. Banden som uppträdde var: Homeward Bound, Country Life, Jussi Syren & the Groundbreakers och The Purple Hulls från Texas. Plus några Open stage band.
Jag viftade lite blygsamt med kameran mellan varven. Här några bilder som fastnade.
Det har blivit sparsamt med cyklandet i sommar. Någon bra anledning till svackan finns knappast. Men i går fick jag sällskap och det var precis vad som behövdes. Det blev en tur till småbåtshamnen i Vikminne, i huvudsak längs skogsvägar. Ingen långlänk direkt men ändå sommarens längsta. Passligt cykelväder dessutom.
Paus i Vikminne
Jag har alltid varit fascinerad av Stockholms skärgård. Av den enkla anledningen att jag tycker att den är vacker.
Någon längre vistelse där har inte blivit av för min del på senare år. Men jag brukar passa på och njuta av det jag ser från sverigebåten när den sakta glider fram. Det har jag också gjort ett par gånger denna sommar.
Tyvärr måste man konstatera att pärlan Stockholms skärgård numera också har sina fläckar. Det har skarvarna sett till.
Holmen i Stockholms skärgård är öde och ful efter skarvarnas framfart.
Steget mellan sport och konst behöver inte alltid vara långt. Min första bekantskap med konstnären Carl Milles kom genom Lidingöloppet. Hans motiv har prytt medaljerna genom åren.
Lidingöloppsmedaljer från 90-talet med Carl Milles motiv.
Förra veckan när vi var på Lidingö besökte vi också Millesgården. Det var verkligen på tiden. Under 90-talet var vi så gott som årligen till Lidingö i samband med Lidingöloppet men det blev aldrig tid för något museébesök.
Millesgården byggdes av Carl Milles och hans fru Olga Milles och där finns nu deras konstverk samlade. På området finns bl.a. deras ståtliga hus, en skulpturpark och konsthallar. Museéområdet ligger högt och fint i sluttningen mot Värtahamnen. Väl värt ett besök.
I går åkte vi med båten mellan Stockholm och Helsingfors. Efter att vi bänkat oss i den fullsatta bufférestaurangen sneglade jag (också) på damen som satt snett mittemot. Och visst, var det något bekant över henne! Till min stora förvåning visade det sig vara min kusin Carina som bor, och alltid bott i Sverige. Vi sågs varje sommar som barn, men under de senaste 35 åren har vi träffats endast två gånger om jag kommer rätt ihåg.
Det var ett märkligt sammanträffande! Riktigt kul dessutom.
Carina och Anders
I serien nostalgiupplevelser har turen nu kommit till Lidingöloppet. I går promenerade vi en kort bit av banan och i dag fortsatte vi med Abborrbacken. Promenerade den både upp och ner i lugnt tempo. Många har hunnit gå i Abborrbacken innan mig, men oftast mycket ofrivilligt.
Abborrbacken är en tung backe på nästan 50 höjdmeter som kommer i slutskedet av Lidingöloppet. Det är lätt att plocka placeringar där om man bara har krafter och orkar löpa. Det är många som tvingas gå, helt eller delvis.
Lidingöloppet är världens största terränglopp. Huvuddistansen är 30 km. Under 80- och 90-talet hann jag delta ett flertal gånger. Men det är 17 år sedan jag senast deltog om jag räknat rätt.
Allting börjar gå allt långsammare för mig. Det spelar just ingen roll vad det handlar om. Cyklingen t.ex. går så pass sakta att inte ens hjälmen behövs.
Bogart 