I går skulle jag hjälpa till med ett KELA-ärende. Alltså jag besökte stadens KELA-kontor, eller FPA kontor som det heter på svenska. Jag har inte tidigare haft något ärende dit så jag visste inte vad som väntade.
Jag hade måttligt ställda förväntningar. Ändå kom första besöket att bli närmast deprimerande. Först fick man köa för att få ett könummer. När man väl hade könumret fanns det ingen som betjänade. Sex betjäningspunkter fanns visserligen, men jag for hem med oförrättat ärende. Hoppas man aldrig får ärende dit igen.
Tomma betjäningspunkter på FPA-kontoret
Bogart 
Statens sparåtgärder satt i funktion.. eller?? 😮
Möjligtvis, fast jag vet ju inte om det någonsin varit annorlunda. Effektiv sparåtgärd i så fall, både personallöner och ersättningar på samma gång. 🙂
Var inte ens chefen på plats ???? Det där lät inte bra alls 😦
Jag vet inte om chefen var på plats, jag hade inte ärende åt honom/henne. 🙂
Men vi skall inte döma ut hela KELA efter bara ETT besök.
Min målsättning är också att min och kelas vägar aldrig komma att behöva mötas i livet. En positiv vild gissning att du hade oturen att komma in just under personalens (och chefens) gemensamma kaffepaus. 😎
På den här punkten överensstämmer våra målsättningar riktigt bra. Som jag skrev, jag försökte bara hjälpa till.
Det var garanterat inte kaffetid då, möjligtvis lunchtid för någon. Ifall inte alla var på sportlov. 🙂