BotniaVasan skidades idag, för 9:e gången om jag räknat rätt. De flesta gångerna har jag deltagit men just nu är jag inne i en dålig trend. Alltså jag var åskådare idag. Inget fel med det, det kan vara kul det också. Men att delta är roligare!
Dagen innebar lite extra spänning för min del eftersom jag hjälpte en av mina systrar med vallningen. Föret var inte alldeles okomplicerat. Det var isiga och hårda spår efter senaste dagars töväder. Men nattens storm var det stora problemet. Spåren var fyllda med kvistar, bark och barr. Det var svart överallt i skogen. Dessutom yrde snön på de öppna fälten. Min klistervallning var inte optimal, men den fungerade någorlunda eftersom den var täckt med burkvalla.
De bästa i herrklassen körde utan fäste, vilket förstås var ett vinnande koncept i de skräpiga spåren. Men att staka sig runt kräver mycket träning. Inget att tänka på för en vanlig dödlig.
Herrklassen vanns av Christoffer Lindvall före Victor Lövdal. I damklassen segrade Jennifer Antell, Piia Nieminen var tvåa. De stora segrarna var ändå alla motionärer som tog sig runt i blåsten. Och mitt speciella Grattis går till mina tre systrar som alla skidade.
Kommer ihåg att ”det var att pina sej själv” då man stod o såg på de de andra kunde
sporta/motionera….hav tröst, du kommer snart igen!
Tack så mycket! Vi får se om det blir en comeback ännu. Vem vet?
Annars är det ju riktigt intressant att se på något som man upplevt ”inifrån”. Inga våndor alls! 😉
Påminner mej om en gång när jag var med första hjälp gruppen vid sista stationen för Gamla Vasa. Vi hade en lustigkurre med som ropade åt skidarna när de kom: Första hjälpen o sista smörjelsen!!! Det blev många minnen från Botnialoppen 🙂
Det var fyndigt ropat i det läget. Jag hade åtminstone inte vikit in. 🙂
Jag gjorde min första tur på skidor med barnbarnet i fredags. Hela 3km blev det,inklusive chokladpaus. En prestation jag gladde mig mycket åt. 🙂
Grattis! All orsak att glädja sig.
Jag fick inte ens 3 km i veckoslutet.