Hemmavid är regnigt och grått. Enda färgklicken denna fjärde advent är den gröna gräsmattan.

Ute i världen har det åkts skidor. Ingen natursnö på de klassiska skidorterna heller, men konstsnön gör det möjligt att tävla. I Pokljuka var det skidskytte och i Toblach längdåkning.

Dagens namn ur ett finländskt perspektiv är Kaisa och Krista. Kaisa Mäkäräinen vann masstarten i skidskytte och Krista Pärmakoski knep andra platsen på 10 km klassiskt.

Mest överraskande och glädjande är Kristas andra plats, hennes första pallplats i Världscupen. Att formen ser ut att infinna sig lagom till Tour de Ski är inte alls illa. Och så behövs det åkare från flera nationer på prispallen för att skidintresset skall leva vidare.

Det stora samtalsämnet för tillfället är dock tekniken inom den klassiska åkningen. Senaste säsong vann Poltoranin 10 km klassiskt i Toblach på blanka skidor. Då var det endast ett fåtal åkare som vågade köra utan fäste. I år var situationen en helt annan. Ungefär varannan åkare stakade sig runt. Bland dessa dagens segrare Martin Johnrud Sundby, årets suverän så här långt.

Många är kritiska till stakåkningen och vill till och med förbjuda den. Men varför försöka bromsa utvecklingen? Den har alltid sin gång! Den snabbaste tekniken brukar ju vinna. Fast egentligen förekommer tre olika tekniker för tillfället, fristil, klassisk stil och stakåkning. Om man nu skall hårddra det hela. Så helt okomplicerat är det kanske inte. Jag gissar att mångas sympatier finns hos den klassiska åkstilen av rent estetiska skäl.

Toblach är en skidort som jag personligen gillar. Det är snart tio år sedan jag var där senast (nåja, körde igenom för 3 år sen). Bilden är tagen i gryningen från frukostbordet på Santer, med det strategiskt fina läget alldeles intill skidstadion. Året är 2006 när skidstadion såg annorlunda ut.

Toblach skidstadion år 2006