En våt resa

Dagens Berlin Marathon blev en fuktig historia. Något annat var heller inte att vänta enligt väderrapporterna. Lite synd är det ju om arrangörerna när regnet öser ner en sån här dag. Storpubliken uteblev självfallet. Trots regnet var ändå överraskande mycket folk ute och stämningen var verkligen bra.

För min personliga del blev loppet en stor positiv överraskning. Och jag får väl tacka regnet för en del. Den syrerika luften hjälpte en otränad i dagens lopp. Det såg jag genast på pulsen under de första kilometrarna. Jag orkade sen löpa hela distansen utan några som helst problem. Det gick inte så fort men ändå. Hela loppet gick i samma fart utan den minsta lilla svacka. Jag har alltid sagt att man måste träna för att orka ett maraton. Nu vet jag inte vad jag skall tro. Och hur skall jag kunna sluta nu?

Men loppet var långt! Det var nog det längsta maratonlopp jag någonsin löpt. Eller så har jag hunnit glömma.

Min fru dök upp här på hotellet för en stund sen efter väl förrättat värv. Loppet gick hyggligt även för hennes del men hon fastnade lite i stockningen efteråt. Det är inte alldeles enkelt att ta sig genom folkmassorna och alla avspärrningarna. Och att hitta rätt tunnelbanestation och rätt tunnelbana kräver också sitt.

Nu blir det lite bubbel på rummet, sedan väntar festmiddagen om ett par timmar. Jess!

Annonser

6 comments on “En våt resa

    • Tack! Visst är det så. Inte allt för ofta som det inträffar. 🙂

      Jag var beredd på det mesta, hade räknat med att få gå en hel del på slutet. Så blev det ju inte och jag förstår faktiskt inte varför.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s