Nostalgisk motionsbana

På 70-talet när jag sommarjobbade i Stockholm besökte jag motionsbanan i Orminge åtskilliga gånger. Jag var ingen trägen motionär på den tiden men jag stortrivdes ändå i Ormingeskogen. Av den enkla anledningen att området var så fridfullt och vackert. Det var svårt att föreställa sig att man befann sig så nära inpå en storstad.

Idag måste jag göra ett nostalgiskt återbesök och promenera i Ormingesskogen. Lite ny sträckning på själva banan, men visst var den sig lik. Promenerade förbi alla fyra skogstjärnerna. Precis lika rofyllt ännu idag.

2 kommentarer på “Nostalgisk motionsbana

  1. Jaaha. Du fick en fin liten Sverige-tur.

    Yllytyshullu som jag är, har jag nu skrivit ut alla promenad- och löpstigar i Nacka kommun. Det fanns ju många bra rundor. Är van vid Hellasgårdens och Söderbysjöns bad och några av de kortare promenadrundorna i Nackareservatet närmast Björkhagen och Bagarmossen, men allt övrigt är ganska dunkelt för mig. Många små bad fanns utmärkta på kartan jag skrev ut.
    Alldeles utmärkt ju!

    Det finns vildmark/nationalparker/nästan urskog lite varstans, otroligt nära stan. Vi var/är ofta i skogarna kring Tyresta by med barnen (mest sonen numera, han har en kompis som bor i den riktningen).

    Jag har ägnat ett par år (riktigt kapitalt bortkastade) åt att utbilda mig till fritidsledare (mitten av 80-talet). Då hade vi en av våra vandringsledarutbildningar längs Sörmlandsleden ”i närområdet” (utbildningen hade storstadsprofil) och vandrade på leder och spänger genom närmast urskog; rätt så höjder och sanka dalar på gränsen mellan Tyresö (eller kanske det var Haninge) och Nacka. Flera dagar utan att se annat än något litet torp här och där, vindskydd och grillplatser, en övergiven kvarn. Hemlighetsfulla små mörka sjöar att bada i och bäckar som enligt miljöförvaltningen var så rena att man kunde dricka rakt ur dem (vi testade, ingen blev sjuk). Fullkomligt osannolikt! Vi sov i skogen kanske tre kilometer från Brandbergens centrum och det var så likt de lite mera låglänta ställena mellan höjderna i Saariselkä att det var svårt att riktigt ta in, faktiskt.

    (Hela Sörmlandsleden är förresten ett fantastiskt påhitt, som jag gått i ganska rejäla lovar runt Åkers Styckebruk också, medan Maken betat av riktigt tuffa delar av den tillsammans med dottern i Trosatrakten och andra delar på gränsen till Kolmården, med sin bror.

    Apropå en nostalgisk runda i Orminge… lite djiinast åkring och hitdit i ämnet…

    Fridens!

    • Det var ett imponerande infopaket. Ingenting av det där visste jag innan. Hellasgården kommer jag ihåg var ligger. Den sneglade jag med intresse på varje gång jag körde ut till Älta. Och Sörmlandsleden är kanske något man borde se närmare på. Nu vet jag ju var jag skall söka information.

      Det finns tydligen gott om lugn och ro utanför storstan. En av kvaliteterna med ormingeskogen, när det begav sig, var klipporna som vätter mot Lidingö. Där har jag suttit åtskilliga timmar och sett på båttrafiken till och från Stockholm.

      Fridens!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s