Ber inledningsvis om ursäkt för dessa vågade bilder. Och allra mest för att jag inte har något vackrare att visa, när det äntligen blir lite naket.

Jag tänkte bara berätta och illustrera en kort historia om otur. Eller hur jag klantade mig i klädbutiken, om ni så vill.

Det var nämligen så att jag strax före jul i all hast besökte en klädbutik för att prova ett par jeans. Tog jeansen, sökte mig till provrummet och provade. När jag drog på mig jeansen kände jag hur det brände till i vänstra benet. Jag halade, snabbt som ögat, ner byxorna och kollade. Jovisst, hela låret upprispat så blodet sipprade.

Vårdpersonal var snabbt på plats med en WC-pappersrulle och butikstejp. Provandet kunde därmed slutföras utan att jag kladdade ner varken egna eller andras kläder.

Orsaken till incidenten var att byxtillverkaren valt att fästa en liten plastpåse med en reservknapp innanför byxlinningen. I plastpåsen fanns också tre riktigt vassa stift. Inte speciellt fiffigt att ha så pass vassa stift oskyddade innanför byxorna, -om man frågar mig.

Fick städa medaljskåpet igen. Oturen håller i sig, år efter år. Jag förstår inte varför.

Borde förståss ha passat på och sålt när metallpriset var på topp. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

är denna årets kortaste dag. Mulet och grått var det också Ramsau där det tävlades i nordisk kombination idag.

Nu om någonsin bör man passa på och glädja sig över gamla och fina reseminnen. Typ en solig dag i Ramsau i januari 2006.

Min specialdesignade hylla för C-kasetter som jag gjorde någongång på 70-talet har stått oanvänd i åratal. Nu kom jag plötsligt på vad den skall användas till. Det är lättare att hålla ordning på vallorna i hyllan än i vallabacken.

Fast nog inser jag att det är vallorna som egentligen borde recyklas och inte hyllan. Vad gör man med vallor när det inte finns snö?

I drygt 25 år körde jag odubbat. Det var ju lite onödigt, men jag förstod inte bättre.

I fjol köpte jag dubbade skor. De visade sig vara bättre än jag någonsin kunnat ana. I synnerhet i  det före som råder för tillfället. En prisvärd investering för alla som rör sig till fots.

Julkorten påskrivna och skickade. Efter tiotalet år av automatiserade rutiner och datorutskrivna adressetiketter blev det i kväll en återgång till det ursprungliga. Nämligen handskrivet.

Omväxling förnöjer. Och nog känns väl handskrivet mer rätt när det gäller julkort, eller hur?

De duggar tätt nu, tapetseringarna. Tredje på rätt kort tid. Tapetsering är inget jobb jag lärt mig uppskatta. Men det är ju alltid kul att få förnyat förtroende.

Idag var det TV hörnan som blev uppsnofsad. Är inte helt missnöjd med slutresultatet. I alla fall inte sämre än de tapeter som hängt där de senaste 16 åren.

Ett av de fräckaste jag hört om. När Mari Kiviniemi helt omaskerad rånar Vasa och för ett
betydande byte till Seinäjoki.

Vem har sett av den? -Konjunkturnedgången alltså.  Själv har jag måhända sett en liten, liten skymt. Men hur många har sett den på riktigt och konkret?

Men vi måste väl tro och inse att den är här och nu. Efter att medierna dagligen gör sitt bästa och är tydliga i sitt budskap. Den ekonomiska depressionen är här!

Många företag har varit rappa i vändningarna. De har tagit tillfället i akt och passat på. Tagit det säkra före det osäkra och varslat eller rent av permiterat. Kanske inte helt nödvändigt alla gånger.

Min gissning är att konjunktursvackan kommer att drabba väldigt olika. Som det nu ser kommer byggnadsbranchen att vara en av de första som råkar illa ut. Och som kan dyka djupt om det vill sig illa.

En sektor som har utsikter att klara sig bättre är det s.k. energiklustret i Vasa. Där ingår en knippe större och mindre företag som opererar på en global marknad med produkter och tjänster inom energiförsörjningen. Totalt sysselsätter dessa företag över tiotusen personer, alltså ingen obetydlig klick. Och vissa företag kan till och med få en skjuts framåt när frågor rörande energibesparing får en ökad betydelse.

För egen del är situationen intressant, eftersom jag har ena benet i byggnadsbranchen och andra i energibranchen. Om båda benen sviktar, ja då är saken klar. Men om bara ena benet viker undan, faller man då också?

Vi noterade under vår resa västerut nyligen att amerikanarnas fettskräck är i det närmaste total. Eller är det månne livsmedelsindustrin som lyckats dribbla bort konsumenterna helt? Vet inte vilket. I alla fall konstaterade vi att det var fullständigt omöjligt att hitta ordentliga mejeriprodukter. Det gemensamma för hela utbudet var: 99% fettfritt.

Kostdoktorn Andreas Eenfeldt, som för övrigt har en läsvärd blogg, har noterat precis samma sak. Han skriver om sina erfarenheter här.

Då är också skidsäsongen öppnad för min del. Varken tidigt eller sent, utan exakt  samma datum som i fjol.

Det 900 m långa spåret i Vörå är i perfekt skick. Det verkar dock som att åldern tar ut sin rätt. Jag orkade endast 15 km i dagens debut. Men det duger ändå bra.

Jag lyfter på pipon åt spårmakarna i Vörå. De är proffs. Säsongkort finns att köpas på Norrvalla.

När ni skall tillverka en äkta Max ”Classic” kycklingburgare behöver ni åtminstone följande ingredienser. Mörkt fiberrikt bröd, äppelrökt bacon, senap, majonnäs och Cheddarost. Dessutom behövs:
E160b, färgämne
E621, smakförstärkare.
E471, stabiliserings- och förtjockningsmedel
E472e, stabiliserings- och förtjockningsmedel
E170, färgämne
E 300, antioxidationsmedel
E451, natrium- och kaliumtrifosfater
E250, konserveringsmedel.
E1422, majsstärkelse
E412, stabiliserings- och förtjockningsmedel
E410, stabiliserings- och förtjockningsmedel.
E331, antioxidationsmedel
E339, antioxidationsmedel
E452, natriumkarbonater
E200, konserveringsmedel
E160a, färgämne
E160e, färgämne
E 322, antioxidationsmedel
E 270, mjölksyra
E415, stabiliseringsmedel

Alternativt kan ni satsa på att göra en McDonald’s Chicken Tasty. Den är enklare. Till den behövs endast 14 tillsatsämnen.

New York-temat med några bilder.

För en dryg vecka sen gjorde vi en dagstripp till Washington. Ett besök i huvudstaden låg ju till hands när vi ändå var i närheten. Och det visade sig att dagen blev intressantare än jag vågat hoppas. Ett tack till Mrs Ford för en fin guidning.

Washington är till utseendet en lite annorlunda stad med många minnesmärken, muséer, ståtliga byggnader och framför allt kända (politiska) byggnader.

Vi besökte bl.a Vita huset, Kapitolium, Lincoln Memorial, militärkyrkogården Arlington och minnesmärkena från vietnam- och koreakrigen. Visst var det lite speciellt att promenera framför Vita huset, just dagen innan presidentvalet.

På militärkyrkogården finns över 300 000 begravda. Och begravningar pågår kontinuerligt, ca 29 om dagen. Vi besökte John F. Kennedys grav där en evig eld brinner. Bredvid honom ligger hans fru, Jacqueline, en son och en dotter samt en bit ifrån hans bror Robert.

Minnesmärket från vietnamkriget är rätt anspråkslöst men ändå stiligt och imponerande. En stenvägg, nersänkt i gräsmattan, med ingraverade namn på stupade och saknade. En nyare skapelse är statyn över kvinnornas insats i kriget. Den var välgjord. Kolla in kvinnans ansiktsutryck på fotot intill.

Statyer fanns det gott om också vid minnesmärket över koreakriget. Jag tror att de var 19 stycken.

Innan vi åkte från Washington gjorde vi ett kort besök i muséet som presenterar flygets och rymdforskningens historia. Mycket imponerande! Det besöket var alldeles för kort, minst en hel dag hade behövts där. Jag hann dock fotografera en Apollo kapsel samt känna på en stenbit från månen. I Washington är det för övrigt gratis inträde till alla muséer.

Washington är definitivt värt ett besök. Helst med guide.

By the way, D.C. betyder District of Columbia

Kanske dags att presentera vår guide i New York. Begåvad, mångsidig, positiv och glad. Eva heter hon. Pratglad dessutom.

Loppet löptes för första gången 1970. Den gången enbart i Central Park. Det var 127 startande men endast 55 löpare kom i mål. Startavgiften var en dollar.

En av motionslöpningens frontfigurer Fred Lebow, numera avliden, hade en vision om maratonloppet som något stort. Han planerade en ny rutt och lyckades övertyga myndigheterna om möjligheten. Sedan 1976  har loppet haft sin nuvarande rutt.

Loppet går genom alla 5 stadsdelarna. Det är start vid den 1300 m långa Verrazano-Narrows Bridge på Staten Island. Det är mäktigt att känna hur den väldiga bron kommer i svängning under fötterna på 10 000-tals löpare. Efter bron följer stadsdelarna Brooklyn, Queens, Manhattan och via Bronx åter Manhattan med målet i Central Park.

Det är ca 100 000 som anmäler sig varje år, men endast 38 000 som ryms med. Det är lottdragning som avgör för amerikanerna. Deltagarna är kvoterade. Ca 1/3 av deltagarna kommer från new york-området, 1/3 från övriga delar i USA och 1/3 från utlandet. Researrangören i Finland har en kvot på ca 150 löpare medan Sverige har närmare 500. Vi deltog i år på den svenska kvoten. Nästa års lopp är redan slutsålt. Det gäller att vara ute i god tid om man vill med.

Det som kanske imponerar allra mest på mig är publikens helhjärtade engagemang. Den orkar heja och stötta på ett fantastiskt sätt. Dessutom finns det orkestrar, gospelkörer och band som spelar och underhåller längs banan.

New York City Marathon bjuder verkligen på mycket upplevelse.

Det finns mycket att se och upptäcka i New York. Men staden är stor och det handlar om verkligt långa avstånd. Jag brukar i allmänhet föredra att röra mig till fots, men i New York går det inte.

Det smidigaste sättet att förflytta sig är med tunnelbanan, eller Subway som den heter. Den är snabb, billig, synnerligen väl utbyggd och har en enorm kapacitet. Det finns över 460 stationer. Tågen kommer oavbrutet, man behöver inte vänta många minuter.

Den mest prisvärda produkten jag köpte under resan var ett tunnelbanekort, giltig  en vecka med obegränsad användning. Kostnad 25 dollar.

Baken bongad i New York.

En av New York Marathon-sponsorerna, Continental Airlines, passade på och skaffade lite extra PR genom att sponsra ett jippo kallat Friendship Race på lördagsmorgonen dagen innan maratonloppet. Det hela handlade om en 4 km lång jogginglänk med start vid FN-byggnaden och målgång i Central Park.

Alla 16 000 utlänningar som kom till New York Marathon blev inbjudna och det verkade nog som att de allra flesta tackat ja. Efter diverse väntande med ceremonier och tal drog jippot i gång vid 9-tiden.

Det var nog antagligen det  mest lättsamma och avspända loppet jag deltagit i. Riktigt kul. Friendship Race gjorde skäl för sitt namn.

på Macy’s i New York.

Macy’s anses vara världens största varuhus. Och jag försäkrar, det ÄR stort. Våningsytan motsvarar den sammanlagda ytan av ca 33 fotbollsplaner, fördelade på 9 våningar. Då kan ni fundera hur länge en varuhusrunda kan tänkas räcka om man vill se allt.

Macy’s är förvisso paradiset för alla shoppingglada (kvinnor?). Kläder kläder och åter kläder. Varvat med skor, väskor och kosmetik.

Själv gick jag runt nästan en hel dag utan att handla något. Men det berodde kanske på att vi hann bara till 4:e våningen.

I våra familiära småstäder, typ New York, händer det lätt att man möter bekanta. I en souvenirshopp stötte vi på rallyvärldsmästaren Marcus Grönholm.

Han hade åkt över för att heja på sin fru som sprang maraton. Damen på bilden hade också sprungit maraton. Fast om det är Marcus fru är jag inte säker på.

New York är numera riktigt trendskapande och profilerar sig allt mer som modestad.

Dessa häftiga modeller mötte jag på självaste Wall Street.

Om det var digitalt på Time Square så var det lite av det motsatta på Rockefeller Center. Åtminstone vad presentation beträffar.

Man lyfte upp tygpelare på skyskrapans fasad vartefter rösträkningen fortskred. Obama hade 333 elektorer bakom sig när jag stack hemåt vid 23:20 tiden.