Jag har löpt Lidingöloppet sju gånger. Men det är länge sen, faktiskt 25 år sen senast.

Löpningen är historia för min del numera, men på senare år har en idé om att promenera banan dykt upp. Den här veckan blev promenaden verklighet, passligt som ett 25-års jubileum. Det var inte självklart att jag/vi skulle klara av det. Den 30 kilometer långa banan går i kuperad terräng med några riktigt branta backar. Totala stigningen är 522 m! Oddsen att klara en 30-kilometers promenad var inte bra. Jag har numera två artrosknän som inte gillar ansträngning, speciellt inte att gå nerför. Som extrabonus fick jag dessutom hälsporre i sommar. Strategin var att starta och se, sedan avbryta om det blir för jobbigt. Knäna klarade utmaningen utan större bekymmer. Hälsporren var problemet, det gjorde rejält ont i hälen efter 10 km. Bilen stod färdigt parkerad vid 20 km, ifall om. Men jag tog en Burana till och vi segade oss igenom.
Jag har alltid fascinerats av Lidingöloppet. Att kunna löpa 30 km i skogsterräng så nära storstaden Stockholm är något man inte förväntar sig. Banan går i vacker omgivning och nu när vi promenerade hann vi njuta av omgivningen på en nytt sätt. Delar av promenaden var inte njutbar på grund av den onda hälen, men totalt sett gav äventyret stor tillfredsställelse.







