Något allmänt om Ylläs-Levi Ski Marathon plus lite om den subjektiva upplevelsen.

Det handlar alltså om ett helt nytt lopp. Några erfarna skidentusiaster, alla från Torneå tror jag, har nu förverkligat sin idé om ett långlopp i Lappland vid rätt tidpunkt. Något som de tror att det skall finns en beställning på. Att april är den rätta tidpunkten motiveras med att långloppen ute i världen då i huvudsak är över. Snön har blivit en bristvara på många ställen, men i Lappland finns den. Dessutom infaller de allra bästa förhållandena i Lappland i april. Vanligtvis ingen köld men mycket sol. Ambitionen är således att Ylläs-Levi loppet skall bli känt utanför landets gränser. Det återstår att se hur de lyckas med en så tuff utmaning.

Nu är då första loppet mellan Ylläs och Levi skidat. Rutten mäter 57 km och är således inte den kortaste möjliga. Stilen är klassisk. Arrangören har sökt en naturskön dragning och medvetet undvikit isarna (min gissning). Det kom lite fler åkare till första upplagan än jag förväntat mig, men än så länge är det en mycket liten tillställning. Enligt resultatlistan startade 278 skidåkare på fulla distansen och nästan alla kom i mål. Banan var inte helt lätt. Enligt min pulsklocka (Suunto Ambit 2) var totala stigningen 700 m. Första halvan är den jobbiga delen, på slutet är det sen ganska flackt. En extra utmaning för arrangören var det varma vädret, speciellt nattetid. Något tillfruset spår fick vi inte och stavfästet var ganska uselt på vissa avsnitt. För några enstaka som körde på blanka skidor var det säkert extra besvärligt. I övrigt var det en trevlig tillställning. Pistmaskinen hade dragit tre parallella spår hela vägen. Det fanns tillräckligt många serviceställen och arrangemangen lyckades till alla delar tycker jag.

För egen del är jag riktigt nöjd. Innan var jag osäker på var jag stod hälso- och konditionsmässigt. Nu fick jag ett kvitto på att åtminstone något har gått mot det bättre denna vinter. Jag befinner mig inte länge i fritt fall och grämer mig därför inte över att jag förlorade rejält åt tidigare världsmästaren Oddvar Brå och något mindre åt OS-medaljören Pertti Teurajärvi! Skidorna fungerade nästan perfekt loppet igenom i det våta föret. En blandning av Wide och Rossa är ett beprövat koncept som fungerade bra även denna gång. Banan stiger genast från första början upp mot Kotamaja, men den tyngsta stigningen är i sluttningen på Iso Kukasvaara. Där gick det riktig slow-motion för min del. Vid Iso Kukasvaara fanns också den största utmaningen nerför. Utförslöpan kurvade passligt utmanande och det gick ganska fort. Till all tur fick jag ränna helt ensam och lyckades stå på benen. Kraften tröt i armarna på slutet, men energin räckte bra ända in i mål.

Enligt ett obekräftat rykte kommer loppet att byta riktning nästa år. Då blir slutdelen riktigt tuff, eftersom de största backarna finns i yllästerrängen. Hur utförsåkningen blir då återstår att se för den som deltar.