Vårt ”postkontor” finns åter mitt i byn. Det flyttade nyligen in i vår sprillans nya mataffär.

För någon dag sen var jag till affären och handlade. Där fick jag en konkret påminnelse om något jag egentligen redan visste. Vi lever i ett teknologisamhälle och helt på teknikens villkor.

Jag råkade nämligen se och höra när några kunder försökte få ut sina postpaket. Det lyckades inte för någon av dem därför att datorn krånglade.

Kunderna stod där med sina lappar. Expediten skulle ha haft en enkel match att räcka över paketen, som fanns på hyllan 2 m ifrån. I stället stod hon och förklarade att datorn är sönder.

Är det så här vi skall ha det?

Debatten efter kauhajokitragedin börjar mattas av. Mycket har skrivits i ämnet, även här på bloggen.

Det finns många åsikter om orsaken, och många åsikter om vad som bör göras. Själv hör jag till dom som inte tror på några enkla patentlösningar. Det handlar om en alldeles för komplicerad problematik.

Vi lever i ett sårbart teknologisamhälle. Vi har just inga möjligheter att skydda oss mot terrorattacker och massakrar typ dem i Jokela och Kauhajoki. Vi kan inte lagstifta oss till ett säkert samhälle.

Människan är en skör varelse. Störda människor har alltid funnits och kommer sannolikt alltid att finnas. Vi bör självfallet ha en tillräcklig vårdapparat som tar hand om just dessa.

Det oroväckande är om vi bidrar till att producera dessa avvikande typer. Dagens samhälle är ett konkurenssamhälle med hårda villkor. Materialismen är ledstjärnan. Det blir allt viktigare att vara något och att kunna hävda sig.

Vilka värderingar får våra unga med sig i livet? Här spelar uppväxtmiljön en väsentlig roll. Min förhoppning är att hemmet och skolan skall kunna fokusera på mjuka värden som åtminstone inte ger näring åt avundsjuka och hat.